ohhboy

Jag bor i Sveriges huvudstad nu, i den lilla lägenheten vid Hornstull med hålen i väggarna och ösregnet utanför fönstren. När det har öst för ihärdigt för länge flyter fimparna omkring på plåtslagarnas tak. När det har öst för ihärdigt för länge kommer solen igen, har jag hört.

Två sängar har jag. Den med kartan i taket och jag når hela världen om jag bara lägger mig ned på rygg och låtsas cykla. Inte hela världen framför mina fötter, istället hela världen under mina fötter. Den andra sängen mäter nittio ensamcentimeter i bredd och brukade stå i hörnet av allt det bruntapetserade i Jönköping. Tillsammans har vi redan hunnit Stockholmsgråtaosstillsömns, Stockholmsskratta, Stockholmsvakna, Stockholmstystnadslyssna. Men det är ju aldrig riktigt tyst här och Karlavagnen syntes bättre från mitt sovrumsfönster i Berlin.

Här bor jag nu. På lördag är det min och Hornsgatans treveckorsdag. Hornsgatan stormar i mig, jag i hen, det hela smakar skräckblandad förtjusning och sötsur bitterljuvhet. Hen säger att jag måste tränga bort min gamla älskarinna Berlin från huvudet, jag försöker förklara att det inte är så lätt, att vad jag och Berlin hade var någonting äkta, någonting innerligt. Hornsgatan och jag promenerar på varandras nerver och tvingas ständigt tre steg tillbaka, men varje dag blir vi åtminstone lite bättre på att stryka varandra medhårs och medgats. Egentligen är det nog inte ens varandra vi har problem med, snarare världen i allmänhet och det ständiga innerkaoset i synnerhet.

Även tidigare har jag lämnat någon för en annan. Men att lämna Jönköping för Berlin gav mig inga fantomsmärtor, ingen tillbakalängtan, ingen nästanånger. Separationen var knappt ens ett val, mer en självklar nödvändighet. Sista droppen hade för längesedan avdunstat från skrivbordet. Med egna händer och eget jävla anamma byggde jag sedan upp en verklighet som bara var min min min. Och i den lärde jag känna människor helt utifrån mig själv, jag var inte sedan tidigare placerad i fack och sammanhang, det var bara jag, och ingenting har lärt mig lika mycket som det. När jag nu lämnade Berlin för Stockholm var situationen en annan. Jag lämnade mitt första egenbyggda universum för ett annat, osäkrare, sådant. Nu kunde allt inte bara bli bättre, kanske sämre, definitivt annorlunda. Visst ville jag flytta, visst var jag redo, visst var det dags. Men acklimatiseringen måste få ta tid. Jag måste ibland få utbrista ”genau” mitt i en mening utan att en enda svensk förstår mig, jag måste ibland få gå längs Hornsgatan med ont i magen trots fina skrivarlinjen och fina lägenheten. Just nu måste jag få vara hög och låg, skratta hysteriskt och gråta hysteriskare. Kanske flyttar jag tillbaka någon dag, eller kanske hamnar jag i en annan stad i ett annat land någon annanstans.




(Jag vill börja publicera ordentligt här igen, min lägenhet är dock väldigt internetbefriad och jag har för tillfället inte riktigt råd att åtgärda det problemet. Men visst finns det märkliga, nyskrivna texter som ni ska få läsa. Och visst finns det fotografier av lilla lägenheten i smekande eftermiddagssol som jag vill visa er. Men mer om det någon annan dag. Hej. Nu är jag tillbaka. Jag har saknat er.)