ohhboy

 

 

Någonstans i mig finns det en tomhet som suktar efter mening. Där bor det ett ingenting som vrålar efter någonting. Så jag springer för att jag rymmer eller för att jag letar. Varje led i min kropp är så ofattbart trött på jakten efter rusen, stormen efter stormen. Lugnet infinner sig nästan aldrig i mitt vindpinade fantasilandskap och ibland frågar jag mig själv om det ens från början fanns en början i allt detta identitetskrisande, och om det någonsin kommer att finnas ett slut.

 

Jag vet ju inte vem jag är. Eller, jag vet liksom inte vad jag är av allt det som jag vill vara, allt det som jag borde vara, allt det skeva som jag ser mig som, allt det som andra ser mig som och allt det som jag skriver här.

 

Och just nu finns det bara ett mitt i. Ett mitt i meningslösheten, ett mitt i rastlösheten, ett mitt i identitetskrisen. Längtandes efter nästa verklighet intalar jag mig att det är då allting kommer att falla på plats. Nutid omvandlas plötsligt till transportsträcka, framtiden blir vad jag istället lever för. Jag har glömt bort hur man gör för att fånga här och nu, jag tröttnade liksom någonstans mellan kokainet som kastas upp på vardagsrumsborden och klockan halvsen förmiddag på klubbarna då folk stannar kvar enbart för att det inte existerar någonting mer skrämmande än att tvingas konfrontera sitt eget ensamma jag i hallspegeln.

 

Visst är det så att tröttnandet i sig ger mig vingar och får mig att byta riktning i rätt riktningar, men så mycket annat med denna ständiga rastlöshet och otålighet är förödande. Någon gång måste jag fullt ut lära mig att det aldrig kommer att komma en tidpunkt då allting faller på plats, då allting är perfekt och klart och färdigt och jag inte eftersträvar någonting överhuvudtaget. Det är ju inte så livet fungerar, när man inte eftersträvar mer åt något håll är man väl död? Ingenting handlar om att bli klar och färdig, hinna först och göra mest. Det går liksom inte att bli färdig och vart någonstans är det du ska hinna före alla andra? Allting handlar om att vara sann mot sig själv och försöka må så fint som möjligt och lära sig att andas i mellanrummen och uppskatta hur det glittrar i gruset, även när vissa livsfaktorer är helt åt helvete. Så tror i alla fall jag. Livet kommer definitivt att bära skor med stålhätta och sparka dig i huvudet när du ligger ner och efter exploderande solnedgångssol kommer genomskärande hagelstorm och fina saker händer människor som inte förtjänar det och just precis vem som helst kan dö i en bilolycka imorgon.

 

 

en lite mer konkret uppdatering, kanske delvis skriven till alla mina vänner där hemma som ofta undrar hur allt är och hur allt går:

 

Det är den tjugosjunde juni, en onsdag (och jag förstår inte hur förmiddagen blev till eftermiddag blev till kväll). Mina halsmandlar är uppsvullna efter alldeles för många vinnätter och vingryningar i rad och på hög och i dimma och jag har precis druckit en stor kopp kanelig varm choklad ackompanjerad av ett tänt stearinljus, en klyschig film och en eterisk olja med doft av ylang ylang som sakta förångas i en lykta på mitt fönsterbräde. Jasminoljan var för dyr och ylang ylang-oljan är för sötsliskig. Alla mina nya bekantskaper hopar sig i huvudet och jag kan nästan förstå vissa Berlinbors aversion mot turister, fast mest handlar det nog om att jag under öldrickande nätter vill få prata tyska hela tiden. Jag vill vara brutal och total, förstå allt det roliga och snabbt skämta tillbaka. Och samtidigt drömmer jag om att förföriskt och flytande kunna plocka ihop fraser på franska och spanska och viska rakt in i någons hörselgångar. Min chef är inte särskilt glad över att jag i slutet av juli lämnar Berlin och Ristorante Caminetto bakom mig, och därför verkar alla mina arbetspass ha uteblivit. Tack. Snällt. Verkligen. Men den enda känslan som vilar i min kropp efter detta är ändå lättnad. På sätt och vis känns det som att det anses väldigt ookej att inte arbeta i den värld vi lever i idag, man ska tänka på den där framtiden och ha sparat ihop stora summor pengar och sedan placera dem vist, gärna i fonder. Men jag har nästan aldrig haft några summor att spendera vist, och jag tycker ändå att det ligger någonting fint i att räkna mynten i handen och inse att man idag bara har råd med det inte lika goda knäckebrödet, men att man faktiskt kan köpa en gurka om man vill. Det var precis exakt så jag levde under mina första månader i Berlin, och sakta börjar jag komma tillbaka till någon slags ekonomi som kräver att jag tycker väldigt bra om havregrynsgröt eller åker till turkiska marknaden precis innan stängning (så att fem askar jordgubbar kan fås för bara en euro). På fredag ska jag skriva ett tyskaprov för nivå B1 som jag har skjutit upp och fram och bara en månad till sedan mars, och när jag idag tittade igenom mina tyskaböcker inser jag hur mycket av grammatiken som redan är ett minne blott. Och i gammal hederlig gymnasieanda valde jag då inte att studera ordentligt och innerligt, utan istället att titta på den näst sista Harry Potter-filmen för kanske nionde gången inom loppet av sju dagar och sedan sova i tre timmar. Och sedan valde jag att skriva ett blogginlägg. Mest hela tiden drömmer jag om hur mina tjugotre södermalmskvadratmeter kommer att se ut. Golvet ska jag täcka med trasmattor om jag finner tillräckligt många second hand, någonstans ska jag hänga upp den tavla som min bror målade till mig i julklapp, hela min samling av koppar ska få bo i ett köksskåp eller kanske på en trähylla, vid ett av mina två stora, sittbara fönster ska jag ställa det gamla träskrivbord som mamma hittade i vårt gamla hus, slipade, oljade in, älskade innerligt och sedan halvt gav till mig, i det minimala badrummet ska det bara få finnas tvål från Bliw med doft av skogsviol och vid diskbänken ska det bara få finnas Grummes diskmedel med doft av hav, jag ska hänga upp min gamla spegel på en av väggarna, om höstkvällarna ska hela rummet lukta av ylang ylang-oljan, i köket ska jag ha färsk rosmarin för att rosmarin är den godaste kryddan jag vet, min frukost ska jag äta på den fina fågelbrickan från IKEA som alla har och som min mamma gav mig i julklapp, på helgerna ska jag bjuda in mig själv på fika hos olika släktingar i Stockholmstrakten och varje vardagsmorgon ska jag låsa min ytterdörr innan jag från Södra Station tar pendeln ut till Jakobsbergs folkhögskola för att ägna mig åt det finaste jag vet. Nu när det har varit midsommar har jag saknat Sverige alldeles sanslöst mycket. Jag har saknat att alltid bli förstådd och jag har saknat sommarljuset och jag har saknat mina släktingar och jag har saknat att promenera genom skogar i ösregn lyssnandes på Cornelis Vreeswijk och jag har saknat uteblivandet av höjda ögonbryn och höjda röster när man säger att man är feminist och jag har saknat att sitta hemma hos en vän som har känt en i hur många år som helst och jag har saknat svenska mataffärer och jag har saknat hur lantligt det vissa dagar luktar på Tokarp i Jönköping. Jag börjar bli färdig med Berlin nu. I alla fall för den här gången. Bor jag här igen så ska jag göra det i min egen lägenhet och med ett kreativt yrke.