ohhboy

Nu har vi tak över huvudet och golv under fötterna, min bror och jag. Det förstnämnda är vitmålat och befinner sig fyra meter ovanför det sistnämnda som är slitet och i trä. Bottenvåningen är positivt trappbefriad men negativt jättemörk, insynen total och grannarna nyfikna. Vi hänger tunna gardiner för våra fönster och drömmer om mintgröna nyanser i köket och i hallen. Om en dag eller kanske två kommer vi att köpa en burk färg eller kanske två. Stearinljusen tänds varje kväll och på en av mina väggar hänger jag upp den stora skolkartan som jag köpte för en hundralapp när Jakobsbergs folkhögskola sålde ut sitt förråd av omodernt skolmaterial. Det monteras zinkhyllor och dricks te och läggs ut trasmattor. Jonatan versalropar GESUNDHEIT genom lägenhetsväggarna när jag råkar nysa och på Real hittar vi en vattenkokare i finaste orange och tillsammans besöker vi turkiska marknaden för att köpa koriander och mango.

Det mjuka och trygga i att få bo tillsammans med min bror går inte nog att betona. Och inte heller det surrealistiska och självklara i att vara tillbaka här. Återigen känns det som att absolut ingenting är på riktigt och som att jag har tryckt på paus. Det känns precis som när jag kom hit första gången, och samtidigt inte alls. Jag kan många av gatorna här nu, jag vet vart tunnelbanelinjerna leder, jag förstår språket, jag vet hur mycket töntig prestige det ligger i att komma in på rätt klubbar. Men mina sammanhang finns inte kvar. Jag går inte i någon språkskola, jag har inte ett arbete, många av mina vänner har flyttat iväg, min tyska är ringrostig och därför nästan helt utan personlighet och humor. Det är någonting mer också. Någonting i den bild av mig som andra människor här skapar. Någonting om att jag nu borde ha en aning och att det är sååå länge att ha bott i den här staden i ett år och wow berätta allt om den där platsen och hur det där kändes.

Men jag vet ju inte särskilt mycket. Jag blir bara alltmer övertygad om att alla vuxna personer går omkring och låtsas att de har någon som helst jävla aning om vad de håller på med. Nu är jag tjugo, förra gången jag flyttade hit var jag arton. Kanske har mitt självförtroende och min självklarhet i olika sammanhang fått tydligare konturer, men jag befinner mig lika mycket i förändring nu som då, jag ägnar mig fortfarande åt att sortera bort vad jag inte vill för att komma fram till vad jag faktiskt vill.

Den här gången bor jag i ett annat område. Friedrichshain har bytts ut mot Neukölln. Jag tänkte att det skulle få mig att gråta blod, att någonting skulle fattas i mig, att inga gator någonsin kommer att dunka lika mycket hemma som mina första i Berlin. Så jag åkte tillbaka för att känna efter. Gick förbi byggarbetarna på Ostkreuzstationen, passerade restaurangen där jag tidigare brukade arbeta, kontrollerade om Andreas namn fortfarande stod kvar på metallbrickan utanför min gamla port på Neue Bahnhofstraße. Allt var likadant och ändå någonting annat och jag insåg att Friedrichshain och jag inte hör samman på samma vis längre. Det lugna och tillrättalagda har bytts ut mot Hermannstraße där bilarna dundrar förbi i 70 kilometer i timmen. Nu försöker jag lära mig i vilken ordning gatorna i Neukölln ligger, vart jag hamnar om jag följer Emserstraße, vilken av alla kyrkogårdar som jag kan promenera igenom om jag vill hamna på Tempelhof (misslyckades, hamnade vid något slags husvagnskollektiv, rymde därför igenom brännässlor, klättrade uppför en stege, över en mur, igenom en byggarbetsställning, in genom ett renoveringsobjekt, ut genom en port med trasiga rutor), vilka ställen som säljer falafel i bröd för en euro, hur många vi-håller-på-att-gentrifiera-Neukölln-barer som finns inom femhundra meters radie från vår lägenhet, vilken turkisk matbutik som är den bästa, hur en lättast tar sig bort och iväg när de två närmaste U-bahnstationerna renoveras fram till sommaren 2014. Det går framåt. Jag håller på att komma till rätta här. På Karl-Marx-Straße fyller jag i papper och svarar på frågor för att kunna få ett tyskt bankkonto och ett tyskt internetabonnemang. Blickarna är hjälpsamma och kommentarerna vänliga och jag tänker att tysk byråkrati kanske inte är så farlig ändå. Vaktmästaren planterar vårlökar på innergården och skriver vårt efternamn på tre ställen. Nu har vi en egen porttelefon, en egen brevlåda, en egen ringklocka. Utanför lägenheten väntar Nogatstraße med alla sina förskolor, den libanesiska fotbollsföreningen, stället där det går att dansa tango på torsdagar, trädkronorna med de gula löven, den inrökta baren Liesl med guldtak, stumfilmsstället KussKuss som tydligen serverar väldigt bra brunch på söndagar, hålen i gatan, grävskoporna, de fyrkantiga kullerstenarna. Parkerna och kyrkogårdarna flyter in i varandra. Nätterna blir morgnarna och ölglasen töms och jag skär upp en mango till. Tyska blandas med engelska blandas med turkiska blandas med tyska blandas med svenska. Jag är här nu. Hemma igen. Snart har jag en ny vardag och nya sammanhang och nya personer. Kaoset har som vanligt en lugnande effekt på mig och jag andas inte senare, bara nu.

Och genom min kamera:

Min bror Jonatan trycker in "bara en sak till" i bilen innan vi försvinner iväg. Vi lyckades bland annat få med oss min enorma karta, en vinylspelare, lakan, en spikmatta, kläder, mängder av skor, en luftmadrass, flera lampor, en skrivmaskin och annat nödvändigt. Trångt.

Öresundsbron.

Och vi hängde i Gedser i södra Danmark en sväng i väntan på färjan. Jonatan och min kära mor.

Oerhört turkost vatten.

Vi sov en natt på ett hostel i Rostock innan vi for vidare till Berlin och äntligen fick överta vår lägenhetsnyckel.

Att vakna upp i mitt nya rum den första morgonen.

Svartvitt kaos efter ungefär fyra timmar på IKEA.

Och hur mitt rum känns nu på ett ungefär.

Min bror och jag försvann iväg till den gamla flygplatsen Tempelhof för att söndagspromenera tillsammans med tusen tyskar.

Vi slog oss ner i det lilla koloniträdgårdsliknande området för att njuta av solen och läsa en liten stund.

Jonatan såg rosa ut och jag var ungefär hur glad som helst.

Sedan promenerade vi hem till vår lägenhet för att laga middag.

Det var alles för den här gången. Kram.