ohhboy

Mitt i ett steg vänder jag mig om, tvekande. Mina ögon sveper över allt som har varit och allt som kommer att bli, att titta åt alla olika riktningar samtidigt är det enda jag klarar av just nu. Det är som att min kropp vill komma över allt på en gång, sörja färdigt Berlin innan jag ens har hunnit lämna staden. Delar av mig längtar efter att inte längre vara här bara för att det gör så ont att göra saker för sista gången. Andra delar av mig vill att det här aldrig någonsin ska ta slut, vill bygga bo i sängen, vill att tidsbegreppet oändlighet ska sträcka sig ännu längre.

Det kan vara mjukt och tryggt att ge någon eller någonting oproportionerligt stor betydelse i det egna identitetsskapandet. Då finns det alltid en konstant kvar när allt annat rämnar. Vissa människor faller fort in i långa kärleksrelationer, börjar prata i vi istället för jag, slipper förhoppningsvis vara fast inuti sig själva hela jävla tiden. Mina förälskelser är nästan alltid flyktiga, men någon gång tillät jag den här platsen att bli min konstanta faktor. Det kan vara mjukt och tryggt att låta någonting utanför sig själv betyda så mycket, men det kan också vara väldigt viktigt att släppa taget om allt det där för att få se vad som finns kvar av det egna.

Lite så känns livet i min kropp just nu, på ett ungefär. Berlin som stödhjulsverklighet, Berlin som någonting som alltid kommer att finnas kvar men kanske inte längre på samma vis, Berlin som precis vad jag behövde men förhoppningsvis inte behöver lika fullkomligt längre.