ohhboy

XX
Reeperbahn Festival, Hamburg, Tyskland. Förstärkare, pedalbord, gitarr. Vi går högst upp i lägenhetshus och längst in i studios och alltid backstage och jag kan låtsas att jag är någon som jag inte är, visa upp det där artistbandet, få ännu en gratis öl. När Adnas röst når in i mig förstår jag hur skör jag är, hur ont väldigt mycket gör, hur fantastisk musik hon skapar. Vi somnar i vårt vita hotellrum, himlen är ständigt klarblå, hotellfrukosten står uppdukad.

Och hur allt också kändes:

Reeperbahn är en bred boulevard som kantas av smuts och neon. Det finns inga palmer, bara glesa lövträd. Reeperbahn är cigarettrök som ångar upp från asfalten, trafik som har varken början eller slut. Halvfabrikatsrestaurangernas uteserveringar flyter fram över trottoarerna. Svettiga män i långa rader. Hur de flyter fram över trottoarerna. Här går allt att köpa. Här är allt tillåtet. En hamburgare som heter Orgasmus? Ett knull för 39 euro? Reeperbahn är en gata där sexleksaksaffärerna finns bredvid bordellerna, där utforskandet av den egna sexualiteten finns bredvid organiserad våldtäkt. När jag om nätterna ser mansflockarna dra omkring, då vill jag skrika och spy och gråta och köpa en häcksax.


XXX
Allt som kan skrivas om hösten har redan blivit skrivet. Men låt mig skriva det igen. Låt mig berätta om hur det här är en årstid då all mat beskrivs som mustig, en årstid då trädkronornas prassel låter precis som Norah Jones, en årstid för djupandning och tedrickning, en årstid då supernäpna lilla jag bär basker och alla ekollon likaså (viktig länk).

Det är en söndag då min insida är grå och hipstermatmarknaden Neue Heimat föräras med min närvaro. Besökarna sitter i rad på lastpallar, dricker finvin och röker fulcigaretter. I en av industrilokalerna spelar ett liveband så vilt att eventuella sotarmössor skulle kunna råka falla av. Gulbrunt lövprassel faller till marken, på min högra sida finns Elsa, luften smakar långkok och avancerade hamburgare, på min vänstra sida finns Rebecca. Jag äter Käsespätzle och dricker närproducerad öl, vi drar några danssteg till tidigare nämnda liveband (FÖR BRA!), vi pratar om allt som har hänt och inte hänt sedan vi senast sågs.

När jag går hem så gör jag det genom Friedrichshain, området som var mitt allra första hemma i Berlin. Ovanför husfasaderna syns mörkgråa och guldglittriga himmelsfläckar. Utanför ett Spätkauf passerar jag fyra personer i klassisk, helsvart klubbmundering. Berghain och söndagsdans, antar jag. Den lilla gatan Knorrpromenade är lika klätterväxtsslängig som alltid. Hundarna jagar bollar och pinnar och luft på Simplonplatz. Originalen hänger utanför det förrådsliknande kneipet som är så berlinskt och så deras att jag aldrig skulle komma på tanken att inkräkta. På Sonntagstraße går jag förbi restaurangen där jag arbetade som servitris tvåtusentolv. Pizzabagarna är alla utbytta, känslan densamma. Det dricks Sternburg på Annemirl-Bauer-Platz. Göllegöllmänniskor hånglar. Alla dessa förälskade senapsgula vinröda jävla kärlekspar.

Och så står jag till slut på Ostkreuz S-bahnstation, en plats som smakar stål och glas. Skymningshimlen är uppbyggd av mjukglass och Club Mate. Dagens sista solstrålar tränger sig igenom ett metallgaller, faller på en hund, målar den guldrandig. En len känsla börjar kittla längs mina armar, den tränger in under min hud, bygger bo i magen. Den här staden alltså, kanske kommer min nyförälskelse aldrig att bli gammal.


XXXX
På språkskolan har vi en vikarie som är så to die for att det finns en stor risk att jag kommer att avlida. Han är inte så vacker att jag misstänker att någon har redigerat honom i Photoshop. Men den där blicken som rycker tag i och välter omkull och gör knän skakiga, den där munnen som ständigt skrattar finurligt, den där rösten som dryper av sarkasm mest hela tiden. Jag vill använda skittöntiga ord för att beskriva honom. Typ: pojknacke skulderblad nyckelben. Skärpning. Fokus på zweiteilige Satzverbindungen. Fokus på det där födelsemärket under hans vänstra öga. Skärpning. Fokus på Adjektive mit präpositionalem Kasus.