ohhboy

Hej. Denna onsdag struntar jag i sex timmar spädbarnspsykologiföreläsningar för att jag inte ens nästan pallar. Umgås istället med mig själv, dricker te och äter toffifee. Väldigt välbehövligt. Och så kom jag på att det var alldeles jättelängesen jag publicerade någonting lite längre och lite mer skönlitterärt här, så jag tänkte att ni skulle få läsa en novell-ish som jag skrev kanske tvåtusentretton? En smärre evighet sen alltså, men den skulle egentligen ha varit med i ett projekt (som aldrig blev av), så jag kunde inte publicera den här. Jag hoppas att ni har en mjuk onsdag, puss.

Halvvägs igenom ännu ett skratt är ditt huvud bakåtkastat på ett vis som är så klart att det kallas självklart. Det är i slutet av en vardagsnatt i början av en för varm sommar. Du dricker bara en enda mojito till flera gånger om och när ännu en någon sträcker fram ännu ett Gauloisespaket mot dig nickar du javisst och följer med ut javisst. Husfasaden är av tegel och bardörren i svart plåt. Ni pratar om franska vågen och kameravinklar och han säger någonting uppfinningsrikt om att dina ögon är vackrare än Andromedagalaxen och du skrattar för visst vet du att det är så. Du vet också hur du ibland ska titta på hans underläpp medan du biter dig lite lätt i din egen.

 

När du gör precis det så faller han för dig. Han faller halvvägs igenom ännu en utandning och under knappt en sekund täcker röken hans ögon. Dina bruna lädersandaler är så nära hans sportiga Adidas och hans läppar bara centimeter ifrån. Men det är någonting som skaver i dig. Kanske hur han formulerar sina tankar, kanske vilka tankar som det är han formulerar. Mitt i en mening väljer du att vifta bort, försvinna iväg igen, vidare till nästa person att linda runt runt runt lillfingret och dra tätt intill och det här är väl roligt.

 

David säger nästa någon när han fäster blicken i blicken och skakar handen med handen. Smaragdgrönt glitter i hans ögon som är på hela dig. Det här är ju en natt då ditt huvud är bakåtkastat och mitt i ett skratt och du kan få vem du vill javisst kan du det. Inledningsvis var det hur han lutade sig bort men tittade rakt på. Fortsättningsvis var det formen som bildades i avståndet mellan rygg och svank och vägg. Han talar så mjukt om relativa könsidentiteter och försöker förklara hur arg han blir av dagens machokultur och du delger honom högst oroväckande fakta om delfinslakten i Japan. Javisst kan ni titta överdrivet förstående rakt in i varandras innanmäten och komma så bra överens att ni så klart att det kallas självklart borde starta kollektiv, göra barn, fästas i varandras ryggrader. Hans marinblå flanellskjorta ser ut att vara mjuk mot fingertoppar och någonting i hans sätt att skrapa med skosulan mot asfalten får dig att vilja trycka upp honom mot en vägg. Kanske smakar hans tunga rödvin eller kanske är det bara en gissning baserad på manchesterbyxor och brun skäggväxt.

 

Han har en balkong på allra översta våningen i ett hus som är gult. Du står på den och över dig himmel och gryningsljus. En konsonant är nog vad hans namn börjar på tänker du men kommer inte ihåg mer än så och någon ställer sig bakom dig och lägger flanellarmarna runt din midja. Någon berättar om en efterrätt bestående av bergspersikor och vit choklad och kaffelikör, någon har visst arbetat som kock tidigare och nu frågar någon dig om du kanske vill ha en till drink, någonting med ingefära och gurka kanske? Över dig himmel och gryningsljus när du nickar till svar. Det är stängda barer och blodkärl som fortfarande är i gungning efter bara en enda mojito till flera gånger om och du undrar om någon under mjuk flanell har håriga handleder på det där viset som du tycker så mycket om.

 

När någon kommer ut på balkongen igen slutar någon plötsligt att formulera meningar om bergspersikor och stirrar på läppar. Dina läppar och hur någon stirrar på dem. Någons läppar och hur du trycker dina egna hårt emot. Ingefärsdrinkarna som glöms bort och kanske hamnar på ett balkonggolv. Ditt vänstra lår och hur någon placerar sin högra hand där, för den uppåt.

 

Någons tunga smakar ingefära, inte rödvin.

 

Du har på dig svarta bomullstrosor med spetskant och någons hand hamnar innanför och om någon lyssnar på din andning nu hör någon den bli ansträngd. Balkongdörren och hur du öppnar den och hur ni trillar rakt in och ner på madrassen som ligger precis innanför och det finns bara skrynkliga underlakan och inget täcke alls. Någon sätter sig grensle över dig. Det finns morgonljus i någons ansikte och någon ler när du sträcker fram händerna och knäpper upp skjortknapp efter skjortknapp efter skjortknapp. Någons förståelseögon rakt in i dina och handlederna så välformade när flanellen ligger på golvet. Kanske blev det för många mojitos. Det blev nog det och ni hittar ingen kondom och du brukar inte göra så men det är någonting visst med någonting och någon är över dig och i dig. Alldeles snart andas någon tungt rakt in i ditt vänstra öra och med ena handen griper någon tag hårt i ditt hår håller ner ditt huvud. Du vet inte hur många minuter du tittar in i väggen och någon kysser dig inte längre och du tänker på hur det skrynkliga underlakanet känns mot dina lår. Strävt. Det nästan skaver. Någon vänder på dig och får arga händer och vill att du ska säga saker om kuken att den är stor den största du har sett någon kanske tror att du tycker om det så.

 

Du undrar när en natt blir en morgon och var det här verkligen handlingens konsekvens? Din kind vilar mot någons bröstkorg när någon låter förståelseögonen se ner på dig. Någon öppnar munnen och kastar ut så mycket. Det sliter tag i och rycker bort stora sjok av. Du försöker förklara på det där nonchalanta viset att du bara var i behov av hud mot hud och att du ju alltid har varit så svag för håriga handleder. Genom det otvättade fönstret kastar sig morgonsolen in, i ljuspelarna leker dammpartiklarna. Det är en hand som lyfts bort från en höft och någon frågar hur många du egentligen har legat med för du verkar ju vara lite av en slampa men vem vill egentligen ha dig? Det finns inget skratt och inget halvvägs igenom. Det finns ingen skör gardin som vajar lätt i sommarbrisen. Då tittar någon plötsligt på hela dig så väldigt bergspersikomjukt och försöker hålla om och förstår inte alls varför det finns tårar under dina ögon och nämner i förbifarten att du ju inte direkt är någon Jessica Alba och att människor nog bara ligger med dig när inget bättre alternativ finns.

 

Det är en scen som är fyra minuter och fyrtiosju sekunder lång men känns som minst det tiodubbla. Morgonsolen hamnar på era nakna kroppar som inte är ens delvis skyddade av ett täcke. Du reser dig upp från madrassen. När du tar på dig det mörkgröna linnet och den svarta kjolen står du vänd ifrån, tittar mot en vägg. Du känner förståelseögonen rakt in i din nacke och när någon försöker ta din högerhand i sin slår du bort den. I den mörka hallen kliver du i dina lädersandaler och öppnar ytterdörren utan att se dig om. Du säger ingenting alls och förstår ännu mindre och går, bara går.

 

Tunnelbanestationen ligger inte under jorden, istället över. Sommargrön sommarväxtlighet som omringar och du sätter dig på en bänk och solen bara är. Kall metall mot lår och du rättar till kjolen och flyttar dig samtidigt lite närmre papperskorgen. Nu finns den på trygghetsavståndet och du sväljer sväljer sväljer för att inte spy. Du tror att det kanske finns mascara på dina kinder och kanske är det så och med högerhandens ovansida torkar du först av den ena kinden och sedan den andra och solen bara är. Människor med portföljer rör sig mot sina verkliga jobb i den verkliga världen och du bara sitter kvar och ser ett två tre kanske fler tåg passera innan du klarar av att resa dig upp och kliva på och luta huvudet mot ett nedklottrat tågfönster medan mörka tunnlar dundrar förbi. Utanför dig finns solen.