ohhboy - några kvadrat i ett kollektiv på djäknegatan

några kvadrat i ett kollektiv på djäknegatan

"Åh, Julia, hur ser det ut i ditt nya rum?" har nog ingen annan än min mamma frågat, men jag tänkte att även ni skulle kunna få ett hum om sakernas tillstånd. Vi börjar med min utsikt. Den är trevlig åt höger, skittråkig åt vänster och helt okej om en tittar rakt fram. Jag är mest tacksam över att kunna se himmel överhuvudtaget efter ett år i min väldigt mörka bottenvåningslägenhet i Berlin. Som ni ser nere i bildens vänstra hörn bor jag precis ovanför och mittemot Sveriges Radio, så jag tittar mest in i olika mediapersoners kontor om dagarna och kan vara hur naken som helst i mitt rum om kvällarna.

Mjukt och mysredigerat är hur det känns när en kliver in i mitt rum. Fast kanske mest i skymningsljus med all strategisk mysbelysning tänd.

Till höger finner vi den viktigaste rumskomponenten, nämligen min säng. Den har riktiga sängben! Och är 120 centimeter bred! Och fyndades på blocket för bara tvåhundra kronor! Fint! Skönt! Och så har jag givetvis ett gäng kartor, för annars skulle det ju inte kännas som att komma hem.

Till vänster finner vi arbetsbordet "Göran" och zinkhyllan "Hyllis". Görans bordsben har jag målat i ett moderiktigt grafiskt mönster i en moderiktig kopparnyans (vi kan låtsas att jag helt och hållet har inrett mitt rum efter egna preferenser och inte alls har låtit mig styras av min väldigt tunna plånbok). Ovanför skrivbordet ser vi från vänster:
1) en magisk teckning som min bror ritade till mig kanske tvåtusenelva
2) en plansch föreställande Buzz Aldrin, den andra snubben på månen
3) en väldigt gammal spegel som jag fick av min pappa någon gång för längesen
3) ett regntungt fotografi från ett parkeringshustak i Jönköping oktober tvåtusennio
4) en glastavla föreställande världen 1651 (köpt på Boxhagener Platz med hjälp av urusel tyska hösten tvåtusenelva)

Har givetvis en frankie daily journal och en macbook air, annars är en ju inte bloggare på riktigt. Och jag har även inlett projektet "täcka hela golvet med trasmattor" precis som i Stockholmslägenheten jag bodde i hösten tvåtusentolv (klicka här).

En dag tog jag bussen till Plantagen för att köpa mig en monstera. Dock var monsterorna jätteslut, så jag köpte mig två andra gröna växter istället. Måste införskaffa mig en monstera också, de är ju finast.

Mittemot fönstret finns dörren som leder in till mitt rum och ett helt gäng inbyggda garderober i funkisstuk. Bakom spetsgardinerna gömmer sig ett tvättställ, lite märkligt kan en tycka, men jag skulle gissa att mitt rum har varit någon slags tjänstebostad (?) då det ligger placerat i serveringsgången mellan köket och matsalen. Oavsett hur praktisk grej som helst när en delar lägenhet och badrum med fyra andra personer och en katt. Girls will make you blush är en finfin teaterföreställning som jag såg tillsammans med min bror i Stockholm i december. Det var en av hans tre födelsedagspresenter till mig (vi gick även och såg Håkan Hellström-konserten på bio (började gråta efter mindre än fem minuter, heh) och åt en vandringsmiddag på bland annat Solgrillen och restaurang Ho's. Och nej, jag kommer aldrig att vara ett lika gulligt syskon som min bror, han är helt oslagbar).

Bakom spetsgardinen döljer sig alltså det här: ett tvättställ, några kakelplattor, ett gäng speglar, en banantermometer och en plansch där min pappa poserar med en Micromega CD som trettioåring och säger "jag tar bara det bästa".

Det var mitt rum. Nu ska jag försöka koncentrera mig på föreläsningen i biologisk psykologi som jag befinner mig på. Det är inte en särskilt rolig föreläsning, eller så är det bara jag som är ofokuserad och ångestig. Orkar inte ens skriva om hur mycket jag kastas fram och tillbaka i olika sinnesstämningar just nu, gapskrattar och hetsgråter. Det ska bli bra det här, jag ska se till att det blir bra. Och tills det blir bra ska jag titta på den här bilden från när jag skypade med Adna och Elsa och allt för en liten stund kändes mjukt som bomull.