camp jerusalem, emmaboda, småland, sverige


Ännu ett gripande farväl hägrar i horisonten. När ett tåg rullar ut från Jönköpings tågstation imorgon klockan 08.02 sitter jag förhoppningsvis på det. Att åka tåg är bland det bästa jag vet. Och att dessutom få åka med fina vänner och ett par timmar senare anlända på Emmabodas tågstation, ja, jag kan inte ens beskriva glädjen jag känner över detta. Jag skulle dessutom vilja berätta om en annan sak som gör mig oerhört glad, nämligen ni läsare. Ni må vara få, men det spelar ingen roll, för de ord som ni ibland skriver till mig är så fina att jag kan vandra omkring på mina egenhändigt uppdiktade rosa moln i flera dagar. Tack så väldigt mycket för det ni ger mig, varenda liten bokstav får mig att le inifrån och ut. Och läs nu mellan raderna, snälla skriv en hälsning till mig när jag är borta.

(o)behagliga nätter





Jag önskar att jag kunde sova just nu, men mitt medvetande är alltid på helspänn mitt i natten. Tankarna, ensamheten och meningslösheten sträcker sig efter mig likt en bläckfisks slemmiga tentakler och försöker dra mig ner djupt, djupt, djupt under ytan. Min hjärna tycks alltid arbeta som allra mest frenetiskt och ihärdigt när jag bara vill vara korkad, tom, glad och festivalig ända in i benmärgen. Så för att jag ännu en gång ska få uppleva det där närmast extasliknande och lyckliga festivalpeppiga-tillstånd som jag befann mig i tidigare idag fokuserar vi nu enbart på festivaliga tankar: Bob hunds spelning, sena nätter som övergår i tidiga morgnar, vackra pojkar, dansdansdans, fina människor och alldeles för lite sömn. Och att sitta uppe mitt i natten för att sy och packa ner (o)viktiga saker inför Emmabodafestivalen är inte heller helt fel.

UPP TILL KAMP!





Tidigt sextiotal i ett vackert Göteborg. Ungdomar med drömmar så stora att kropparna nästan spricker. Vrickade familjeförhållanden bakom perfekt putsade fasader. Protester mot Vietnamkriget och USA-imperialismen. Idoldyrkan av Bob Dylan och Mick Jagger. Okej, jag gillar verkligen denna serie. Denna serie vid namn Upp till kamp. Första avsnittet visades ikväll på ettan och jag är fullkomligt såld. Det spelade inte så stor roll att serien och karaktärerna var lite väl klichéartade och att allting var lite överdrivet romantiserat, ibland är det skönt att bara sätta upp håret i en slarvig knut, slänga upp fötterna på soffbordet, njuta av fint skådespeleri och fantastiskt svartvit foto och drömma sig bort. Drömma sig bort till ett sextiotals-Sverige fullt av pojkar i vita linnen, drömmar om USA, för många cigaretter och välskräddade klänningar.

Upp