ohhboy

Födelsedagskalas blev klassdisco. Ett tag skulle man visst ha bowlingkalas också, det hade jag. Nervösa blickar i skolan blev tryckare blev ryska posten. Ryska posten blev push up-bh blev cigaretter på busshållplatsen blev Koskenkorva. När jag gick i ettan pussade jag en pojke bakom ett höghus, han sa att jag smakade soda pops. Jag tror att jag fnissade. ”Får jag chans på dig?”-lappar skickades runt mellan eleverna i klassrummet, populärast var pojken Tobias i Star Wars-tröjan. På rasterna lekte vi med pinnar i skogen, kröp omkring bland buskarna på skolgården och hängde och slängde i klätterställningen. Ibland hoppade jag twist eller hopprep, jag var ju faktiskt tjej och könsrollerna var ju faktiskt sådana och blev ju faktiskt allt tydligare desto fler år som passerade. En ny pojke började i klassen och jag blev så h i m l a kär i honom. Efter många om och men svarade han till slut ja på en av mina många chansförfrågningar. Vi var tillsammans länge tyckte jag, under hela sommarlovet mellan trean och fyran. Ibland brukade jag titta på honom genom mitt fönster, vi träffades inte under hela sommaren men han bodde (och bor fortfarande) bara några hus bort. Jag gillade virveln i hans blonda hår. Sommaren kom och gick, jag gjorde slut med honom och blev tillsammans med hans bästa vän. Det var så det fungerade och jag tänkte att jag var kär igen, vi var till och med hemma hos hans familj och åt kladdkaka. Jag bar ofta ljusa jeans, lila fleecetröja och samma jeansjacka som min mamma brukade ha på sig under sjuttiotalet. Det blonda håret hade jag i en hög hästsvans, hela tiden trillade jag av stolen i klassrummet och på tisdagar sjöng jag i kyrkokör. Sedan blev jag ihop med pojken från ettan och efter det en blond typ med bruna ögon som jag träffade under ett sommarläger och vars adress jag fortfarande kommer ihåg trots att jag aldrig har varit hemma hos honom.

Och det blev som sagt klassdisco. Jag vågade ta på mig lite mascara, kanske blev det lite grått under ögonen men vad spelade det egentligen för roll. Det var något speciellt med pojkarna: de hade gelé i håret och Axe överallt, kanske vågade man lukta lite smått i deras nackar när man vaggade runt till Roxettes ”Milk and toast and honey”. Sen vann jag en break dancetävling och lite senare blev jag tillsammans med en pojke som jag åkte skateboard, cyklade, sköt soft-air guns och pussades med. Han hade blonda lockar i nacken och jag brukade ha på mig jeans med häng, warp-skor och tajta t-shirts. Vilka som var mina vänner förändrades ofta: några flyttade iväg, andra bestämde sig för att skaffa nya bästisar när jag var sjuk i några dagar, en och annan var bara elak och vissa var helt enkelt tråkiga. Det var inte längre lika vanligt att hoppa twist eller hopprep under rasterna, leka i skogen eller klättra i klätterställningen (men det gör jag fortfarande ibland). Nu skulle man ”hänga”. Jag tror att jag hamnade i lite fel umgänge i femman, det blev så att jag hängde med dem coola tjejerna som egentligen inte alls var särskilt tuffa på fritiden, men i skolan fällde fram något slags hårt skal. Till slut försvann vi bort ifrån varandra och började sexan. Jag började spela fotboll och gjorde valet att läsa spanska på en annan skola. I en enda dag var jag tillsammans med en pojke som på msn skrev ”Julia Nilsson är snyggast i hela Jönköping”. Det skulle han förmodligen inte erkänna idag, och jag ville bara ha bekräftelse och trampade på så vis lite oförsiktigt på ett snart tonårigt pojkhjärta. Flickorna började bära push-up bh, men jag hade ingenting att trycka upp.

Och så kom högstadiet. Jag hamnade i samma klass som ”Julia Nilsson är snyggast i hela Jönköping”-killen men fick snabbt förändrad status. Inte förrän nu förstod jag att det fanns skillnader i elevernas skolprestationer, hade inte alla alltid haft det lika lätt som jag? NÖRD! PLUGGIS! Jag klippte håret kort och började bära palestinasjal, oftast en lilavit för att det tydligen representerade feminism. FLATA! FEMINIST! KILLE! BÖG! Fanns det några fester på högstadiet? TÖNT! Jag gick i alla fall aldrig på några. Framförallt spelade jag fotboll och umgicks med mina vänner som alla vara emot alkohol, inklusive jag själv. Olyckligt kär var jag mest hela tiden, först i en ett år äldre kille vars hela garderob jag hade memorerat. Han rättade till sitt bruna hår i tre steg: först håret i nacken, sedan polisongerna och sist luggen. Han var en riktigt sportfåne och jag tyckte att han var så galet snygg i sin finstickade ljusblåa tröja. Något av det värsta jag visste var cigaretter, ute vid busshållplatsen stod alla tuffa tjejer och rökte, de kom sällan på lektionerna och bar alla jättemycket smink. Skolan var för enkel för mig, kärleken för icke-existerande och idioterna för många. Men det var ändå tre år av mitt liv, tre år då jag konfronterades med någon slags vriden högstadieverklighet och utvecklades som människa (och till på köpet kanske utvecklade en viss misantropi). Mitt självförtroende var uselt, och min självbild ännu värre, men fina vänner hade jag flera stycken. Personer som verkligen brydde sig om mig, värderade mig högt och litade på mig. Vissa av dem älskade jag, vissa älskar jag fortfarande, vissa känner jag inte längre.

I nian var jag så kolossalt trött på allt vad högstadiet innebär, men jag kände inte till någon annan verklighet och blev därför ganska chockad när jag väl började på Per Brahegymnasiet. Var det inte längre skamligt att vara bra i skolan? Kastade inte människor längre snus i taket? Finns det faktiskt intressanta människor på denna planet? Jag inledde min gymnasietid på samma vis som min högstadietid: en neslig och onödig och fullkomligt idiotisk olycklig förälskelse. Den här gången i en trist person som babblade om stjärnor, låtsades kunna allt om film och visste precis hur han skulle bete sig för att flickorna skulle falla. Le på just det där speciella viset, snudda ens känga lite smått med sin egen, säga tvetydiga charmerande meningar. Och det hela var väldigt idiotiskt: jag fantiserade så ofta om att han skulle komma hem till mig (varför inte ridandes på en vit springare?), hålla mitt ansikte mellan sina för stora vantar och låta sina läppar snudda vid mina. Jag tyckte att det var fint att han hade för stora vantar. Och jag började skriva. Först dagbok och sedan andra typer av texter. Jag upptäckte hur fantastiskt det kan vara att omvandla känslor till ord. And I fell out of love. Blev hembjuden till ett kök med mandellikörsgrädde och två år äldre pojkar (som säkerligen skulle föredra att kallas män). Kände mig helt plötsligt så liten, men samtidigt så betydelsefull, liksom utvald. Upptäckte att man faktiskt kan diskutera litteratur och att vissa människor har större vokabulär än sjuåringar. Och jag hittade någon som gjorde min vinter minst trettio grader varmare, men som tyvärr inte fick mina hjärtslag att eskalera (hur mycket jag än hoppades på det). Lång tid ägnades åt efterkonstruktioner, nattliga promenader och vakna nätter, men man måste väl komma över allting någon gång antar jag, ibland kan det dock kännas hemskt, hemskt svårt. Andra året på gymnasiet började mörkt och grått och fortsatte i samma anda ända tills jag den fjortonde november ramlade in på en hemmafest där en viss pojke med svartlockigt hår ramlade in några timmar senare. Det är över elva månader sedan och jag kan fortfarande kalla honom min egen. Känslan är obeskrivbar. Att vilja berätta precis allt som händer för just den personen, oavsett om det handlar om en dam som gick konstigt över övergångsstället eller om det handlar om tankar man alltid har haft inom sig. Att känna doften av hans nacke. Att känna hans blick skära rakt in. Att känna sig så här. Känslan är obeskrivbar, men som den cyniker jag är tror jag inte heller att den är beständig. Människor förändras. Känslor förändras. Oavsett vad personen i förändring tycker om det. Men just nu är känslan obeskrivbar, och det njuter jag av.

Någon gång byttes blyga läppkontakter ut mot berusat hångel på hemmafester. Någon gång började människor med cigaretter, fortsatte med cigaretter, började med folköl, slutade med folköl, började med starksprit, fortsatte med starksprit, började med gräs, fortsatte med gräs, utforskade andra droger. Någon gång började det diskuteras senaste ligg och vem som sög av vem i helgen, inte vem man stal en kyss av. Jag kan inte säkert urskilja dessa gränser, men någon gång slutade vi vara små, blev stora. Jag tror att vi växer upp fast utan att mogna. Om trettiofyra dagar fyller jag arton, och jag vet inte var alla gränser bör dras, men jag tror att arton är någon slags skiljelinje mellan barndom och något liknande vuxenliv. Och då kanske det är meningen att jag ska ha en aning. Vilka problem försvinner egentligen med åren, och vilka är problemen som av vuxna avfärdas som typiska tonårsbeteenden för att det är så svårt att erkänna sanningen? Snart ska jag besöka min gamla högstadieskola för att informera om samhällsprogrammet. I vår tar jag studenten och lämnar allt kallat grundskola och gymnasium bakom mig. Efter det ska jag göra n å g o n t i n g. Jag tror att det är meningen att jag ska ha en aning nu, en aning om hur jag vill att mitt liv ska se ut.