Livskris 3.0

Hej. Jag är här, igen. Tillbaka. Känslostormarna ryms inte riktigt i min kropp och det här kvadratiska rummet saknar tillräcklig takhöjd för Livskris 3.0 som längtar efter andrum. Jag tror att det är viktigt för mitt psykiska välbefinnande att jag nu sätter mig ner i x antal timmar och skriver. Det är nämligen så att jag totalt har bortprioriterat skrivandet genom hela december, vilket brukar leda till känslan av att en Juliaexplosion är nära förestående. Så känns det även denna gång. Oftast förstår jag och livet varandra betydligt bättre efter 65839 skrivna tecken i ett dokument på datorn.

 

Så, okej. Andas ut långsamt. Ta det piano. Det är tjugoåtta dagar sedan jag lämnade mina drömmars stad, platsen som är byggd av betong och blåst och kärlek. Den lilla gullegullevintermånaden december går därefter att dela upp i fyra tydliga fack:
1) Arbete på Färgfabriken
2) Släktumgänge
3) Klubb
4) Total förvirring

 

Känslor som framkallades av ovanstående fyra aktiviteter/allmänna reflektioner kring ovanstående fyra aktiviteter:
1) Bortkopplande av allt som var kaosartat och en väldigt tydlig känsla av närvaro och verklighet. Ibland är det så jävla nödvändigt att arbeta tills benen värker och docsen är fläckiga av hovmästarsås och julmat enbart luktar rester och ögonlocken är tunga som bly.
2) Genom alla julstressiga traditioner finns det väldigt mycket utrymme över för missförstånd och irritation, väldigt lite utrymme över för vänlig kommunikation. Men vi klarade det ändå ganska fint, trots våra olikheter och vår återkommande oförmåga att ta varandra på allvar och vara lika snälla mot varandra som vi hade varit mot våra vänner.
3) Övertydligt försök till verklighetsflykt. Kanske för många timmar technodans (kanske ett helt perfekt antal). Arbetspassen som övergick i tunnelbaneresor till svartklubbar. Hårda vänkramar på svettluktande dansgolv. Hur lent allt kändes i mig när han fanns tätt intill och när han fumligt förklarade att det skulle vara kul att ses igen (även om allt nu nog är över och jag flyttar om fem dagar, ibland är flyktigt finast). Glittret under mina ögonfransar och morgonsolen rakt in och emellanåt ångesten överallt.
4) Total förvirring är ju onekligen i sig själv en känsla. Men det är även en aktivitet. Den består till exempel av att börja gråta i duschen, av att inte kunna förmå sig själv att svara på ett enda Facebookmeddelande för att det tar femton ångestfyllda minuter att formulera en enda mening, av att börja gråta sittande på tunnelbanetåget, och av att gå runt inne på Hemköp i fyrtiofem minuter och till slut komma ut med endast ett paket oboy och ett paket kanelknäckebröd (regression).

 

Sammanfattning av punkt 1, 2, 3 och 4:
Du mår onekligen stabilt, Julia. Lever för ytterligheterna, fortsätter använda andra människor som medicin, existerar på natten istället för dagen, gör allt för att slippa tänka på vad som har varit och vad som komma skall, carpe diem, skål, du gör så gott du kan, du är inte fullkomlig och det är okej eller kanske till och med fucking fantastiskt osv.

 

Egentligen har jag skrivit väldigt mycket mer (mina fingertoppar GÖR ONT efter för mycket umgänge med tangentbordet!!!) men jag tänker att det kanske borde publiceras på nyårsafton i form av en rafflande årssammanfattning. Vi hoppas på det. Och sedan ska jag jobba i baren på Färgfabrikens klubb Natten, woopwoooop! Är det kanske någon av er som ska dit och fira in det nya året med smöriga ballader och champagne och kvart-i-fyra-ragg? Skrik ”hej mysis!” till mig i sådana fall. Puss.

den oredigerade sanningen // mitt tvåtusenfjorton genom photo booth // en klassisk bloggsammanfattning


Hur intressant är det egentligen med femtioelvatusen bilder föreställande the one and only, kanske ni frågar er nu. Hur ointressant som helst, givetvis. Men hur självupptagen får en lov att vara i sin alldeles egna blogg? HUR SJÄLVUPPTAGEN SOM HELST, GIVETVIS. Så nu kommer mitt tvåtusenfjorton genom photo booth. Vi börjar med en bild från den fjärde januari då jag var nyvaken och hade världshistoriens kortaste lugg.


Och så hade jag en grej för rött läppstift och vitt nagellack.


Det klubbades en del i sammet och svart fladder.


Mitt hår var megalångt och bullfrisyrsanpassat.


Jag bodde fortfarande ihop med min bror i Berlin och vi var, like, the cutest siblings ever.


Och så dracks det vin i köket tillsammans med Lenita och Veronica.


Jag kände mig stiligast i världen en liten sväng, det är ju alltid trevligt. Här har jag alldeles nyss kommit hem efter en ösregnig Sverigevisit som inkluderade bröllop och en tillfällig förälskelse.


Och så försökte jag skriva och skriva och skriva på Leuchtstoff. Det gick onekligen käpprätt åt helvete. Men jag hade åtminstone skaffat mig en lite rejälare piercing att glassa omkring i. 


Jag försökte även skaffa en skrivplats på ett kontor, vilket också gick helt åt helvete för att jag egentligen inte alls hade råd och för att inga av de andra kontorspersonerna hängde där samtidigt som jag (vilket fick mig att prokrastinera precis lika mycket som vanligt). Håret var fortfarande hur långt som helst.


Men så klippte jag av det och sa upp min kontorsplats. Viktigt med liv och rörelse i dessa bilder pga håret klippte jag så ojämnt att det nästan är pinsamt.


Jag gäspade fint hemma i sängen.


Och stal alla Adnas tulpaner när hon var bortrest.


Och så blev det en aprilbörjan och hur varmt som helst. Allt det vidsträckta ovanför trädkronorna matchade mina himmelska strumpor och vi bosatte oss nästan permanent i Körnerpark.


Och så klippte jag av lite mer hår.


Dillchips, ÅH! Finns det någon annan gåva som lika tydligt vrålar om kärlek och ömhet?


Prettozeth och jag ägnade oss åt svårt romanläsande och romanskrivande på fiket där Nils jobbade.


Och så skulle jag nog visa Zeth och Nils att jag var redo för parkhäng?


Och så provade jag på en geometrisk, überklubbig frisyr. Här hänger jag förresten på Bar Amalia, ett av mina finaste hak att sitta och skriva på under berlinska sommardagar. De klyschiga lastpallssofforna är hur sköna som helst och det finns så många människor och hundar att titta på. Amalia ligger dessutom vägg i vägg med pizzastället Nini e Pettirosso och italienarna springer överallt och ingenstans och kommunicerar lika mycket med armarna som med munnarna. En bidragande faktor till min Amaliakärlek kan dock också vara att jag bodde två minuter därifrån och att det inte finns någon mysigare känsla än att nästan bli sedd som en stammis.


Junimitten i min mosters sommarstuga i Småland. Grannens katt förälskade sig totalt i mig och de vilda känslorna var givetvis besvarade.


När jag gick in i huset satte sig katten helt sonika på verandabordet för att hålla koll på mig. Jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till, om jag skulle vara mjuk eller hård, om jag skulle mata eller inte, om grannarna alls brydde sig om sin fina katt, om de skulle vara bortresta länge, om jag kanske fick adoptera.


Och så gjorde jag min brors mjukblåa pelikan midsommarfin. Mina naglar glittrade givetvis.


Och så försvann jag iväg till Göteborg. Här har vi gullefransen och gullebrorsan, två av mina absoluta favoriter i livet.


Jag rakade av mig håret en sväng.


Och så började jag bleka sönder och färga rosa. Här har ni mig mitt i ett skratt, tror jag.


Här har jag nyss duschat av mig tio timmars bussresa, en resa mellan Kraków och Berlin som jag utförde i det göttiga tillståndet jag-har-inte-sovit-på-över-ett-dygn-men-däremot-druckit-alldeles-för-mycket-alkohol-varför-varför-varför-spyr-jag-i-en-papperskorg-på-Krakóws-centralstation-varför. Var nöjd och lycklig pga hade precis köpt Apfelschorle (äppeljuice och mineralvatten, mmm) och Crunchips Cheese & Onion. Dessutom hade jag haft världens mest klyschiga och Before Sunrise-iga upplevelse i Kraków, men den har jag ju inte skrivit om tidigare i bloggen så det ska jag inte göra nu heller.


Augusti och jag var allmänt övercute.

Fylls av brutalsaknad och brutallängtan när jag ser dessa bilder. Elsa och Adna, vilka jävla stjärnor alltså! Det där var för övrigt en väldigt bra/knäpp/ledsen/magisk dag i september då allt kändes helt åt helvete och fullkomligt perfekt på en och samma gång. Jag var förvirrad och ångestig och nog en aning förälskad i en viss person från Kraków. Och så blev himlen grafitgrå och föll ner över oss där vi satt på Nini e Pettirosso med pizzor framför oss och plötsligt kom Gisbert Zu Knyphausen dit och då blev jag tvungen att stamma fram till honom på tyska att hans texter är fullkomligt magiska och han blev så otroligt glad och hela hans gulliga familj vinkade till mig när de alla skulle gå hem.


Det skulle valvakas. Jag gjorde mig F!-n men allt gick fullkomligt åt helvete ändå. Jag grät så mycket under den där valvakan, blev bjuden på shots av andra ledsna berlinsvenskar, skällde ut en snubbe efter noter när han ägnade sig åt äckliga härskartekniker, vaknade upp fullkomligt politiskt deprimerad dagen efter.


Min bror kom på besök till Berlin♥♥♥ Vi är kanske lite lika, en aning bara.


Adna och jag såg ut som ett jävligt ballt band när vi hängde i logen innan en av hennes spelningar. Tyvärr är det ju bara hon som är superstjärna:(((

Minns ej anledningen till denna ledsna bild i Adnas säng. Men hennes kudde Bosse är ju söt.


Well, tänkte mest bara fråga om du muckar gräl?


Backstagebild från ännu en spelning. Älskar att bah få leka cool artist och dricka gratis öl och äta gratis ost♥


Denna bild är från i lördags innan jobbet. Jag rockar numera frisyren "pottan" (trots att den den kanske var mer fashion typ 2012).

Och här är en bild från när jag drack lite te igår.

Jag behöver definitivt sova. Jag är aaalldeles för trött och har förmodligen överanvänt aaalla mina favoritord i detta blogginlägg (total, brutal, fullkomlig, precis, magisk, bombastisk osv). Nu har jag alltså hängt i Stockholm i åtta dagar. Jag känner mig utmattad/ledsen/förvirrad/glad/overklig. Går omkring med en konstant känsla av att göra mina vänner besvikna pga har knappt orkat kontakta någon alls och känner alldeles för mycket och ingenting alls och vet inte vem jag är. Och så har jag upptäckt Färgfabriken som arbetsplats och spelat jättemycket nintendo och gått på en strålande teaterföreställning och lagat vuxna middagar och dansat till hög techno bland höga människor på en iskall svartklubb långt ute i ett industriområde i en förort. Bra så, antar jag. Nu ska jag sova och sedan är det dags för fyra långa kvällspass i rad. Glöm inte bort att ropa hej till mig om ni besöker Lotta Lundgrens och Erik Haags julbord på Färgfabriken, jag är en av personerna som går omkring med en ipad och frågar om ni inte vill köpa en julmust till. Puss.

men rastlösheten är förlamande och vi lever ju bara en gång

Och plötsligt har jag bytt liv ännu en gång. Sedan fem dagar tillbaka befinner jag mig i Stockholm. Sedan fyra dagar tillbaka är jag tjugotvå år gammal. Sedan två dagar tillbaka arbetar jag på Färgfabriken (min bror jobbar där och har gulligt nog lyckats fixa in mig i schemat nu i december). Egentligen vill jag skriva så mycket mer om hur allt känns (heh, hur många gånger har jag skrivit den meningen i bloggen), men alldeles snart måste jag gå iväg till jobbet. Så här kommer istället två bilder från min förmiddag och två texter från Berlin. Två världar som kolliderar, med andra ord.

 

 

sextonde november

Zombietillstånd efter klubbtillstånd, men rastlösheten är förlamande och vi lever ju bara en gång, så varför inte dansa ännu en natt? På S-bahntåget kärleksförklarar vi varandra rakt in i solar plexus och Pfefferminzlikör smakar precis som munskölj men har helt andra kvaliteter. Dörrvakterna säger zu dritt? och vi nickar (medvetet omedvetet) och blir insläppta. Hej säger jag till den halvstora folkmassan som dansar halvhjärtat, låt mig bli en del av dig, låt mig tappa bort mig. Hej säger jag till två personer bakom mig som pratar svenska och högst upp i hierarkin befinner sig tydligen den som bor i Berlin för det skakas händer och sägs wooooow att du verkligen bor hääääär assssååå. Jag är inte särskilt häftig alls, jag lovar, men å andra sidan försvinner nog mycket av er allra snubbigaste snubbighet om ni ser upp till mig, så låt gå. Det är möjligt att diskutera tolkningsföreträde och mansplaining även i berusat tillstånd mitt i natten, skapa fördomsprofiler av varandra, skratta mjukelakt.

 

När natten kanske borde kallas för morgon och inte ta vägen någon annanstans än hem till mitt trygga singularis under duntäcket, sätter sig en lagom mängd personer i en lagom stor taxi för att åka iväg till en lägenhet på Gabriel-Max-Straße i Friedrichshain, köpa mer öl och dansa till Ramlar. Britten som är med oss förstår nog inte riktigt tjusningen med Håkan Hellström. Mattan är mjuk mot mina handflator och skrattet kommer allra längst inifrån och når hela vägen upp till mina ögon.

 

Dagen efter är en måndag och jag tror att solen skiner, det känns så i hela kroppen trots att sovrummet vilar i skugga trots att klockan snart är skymning trots att mina kläder luktar klubb trots att täcket inte har något påslakan trots att lägenheten är bebodd av personer som jag inte har pratat med i dagsljus. Vi är fyra personer som går till Datscha för att äta eftermiddagsfrukost tillsammans, sträcka ut natten ytterligare några timmar, våga möta varandras blickar, kramas länge, skratta åt hur konstigt allt ibland blir men hur roligt det ändå är.

 

 

tjugonde november
Klockan 21:02 kommer han gående mot mig i en marinblå duffel, alla hans 190 centimeter, de svarta plastbågarna på plats över näsryggen. Vi sågs senast i september och då behövdes inga vinterkläder och jag trodde att jag aldrig skulle vilja träffa honom igen. När han gick ut genom min ytterdörr sa han ”see you” och jag svarade ”not on purpose”. Jag väntar utanför Kaiser’s vid Kottbusser Tor, fryser om mina händer, ser honom innan han ser mig. När vi kramas så luktar han precis likadant som förut men jag känner ingenting alls.

 

Hur lång tid tar det att lära känna en annan människas lukt?
Handlar det om tidsrymder eller om mottaglighet?

 

Det är bekvämt att samförståndshångla under en solnedgångshimmel vid Landwehrkanal en sensommarkväll i september, bekvämt att försvinna in under en annan människas hud för att slippa befinna sig inuti sin egen, bekvämt att hugga tag i vem som helst för att slippa fokusera på det inre kaoset. Han är inte vem som helst och jag är inte vem som helst, men vi är inte heller ens nästan gjorda för varandra (som om människor någonsin är det). Hans trasighet matchar min trasighet. Det kan ibland betyda allt men det kan också betyda ingenting och för oss var det definitivt inte tillräckligt.

 

Vögelchen är baren vi hamnar på. Vi pratar i så många timmar att alla andra gäster hinner gå hem. Vi dricker så många öl att vi kommer att må dåligt dagen efter. I hans ögon finns inte ens en tillstymmelse till blåögdhet, och mörkret väller in i mig. Det gör ont i mig när vi pratar, allt är ärligt och upprivande och renande och fruktansvärt och fantastiskt. Vi pratar om sådant som vi kanske inte brukar prata om med andra, allt det där som är för fult och för jobbigt. Jag förstår inte varför vi klarar av att vara så ärliga med varandra. Att umgås med honom igen är lättnad, är känslan av att jag ville ha honom av helt fel anledningar, är känslan av att jag nu blir varm av att få ha honom som vän och ingenting mer. Han har råkat träffat någon som han mår bra med. När han sa det till mig i telefon för en vecka sedan lät han osäker och ursäktande, jag blev nästan förvånad när jag insåg att det enda jag kände var glädje. Hon är tretton år äldre än jag och har en sjuårig dotter. Han beskriver det som skönt att omöjligen kunna betyda allt för någon, han skulle inte klara av det ansvaret, säger han. Medan andra kanske drömmer om att få bli någons hela universum vill han vara någonting utbytbart, den där glasyren som kanske gör kakan godare men inte nödvändigtvis behövs. Det är precis så han själv beskriver det. Jag kan inte komma fram till om det är deprimerande eller fantastiskt, sunt eller osunt, men jag vet att jag ibland kan känna precis likadant. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara en person som någon säger att den inte kan leva utan.

 

Vi delar på en börek och en multivitaminjuice på det enda dönerstället vid Kottbusser Tor som har öppet klockan halv sex en fredagsmorgon. När vi kramas hejdå så gör vi det länge, men samtidigt är vi väldigt övertygade om att vi kan leva utan varandra.

 

Upp