berlin som stödhjulsverklighet

Mitt i ett steg vänder jag mig om, tvekande. Mina ögon sveper över allt som har varit och allt som kommer att bli, att titta åt alla olika riktningar samtidigt är det enda jag klarar av just nu. Det är som att min kropp vill komma över allt på en gång, sörja färdigt Berlin innan jag ens har hunnit lämna staden. Delar av mig längtar efter att inte längre vara här bara för att det gör så ont att göra saker för sista gången. Andra delar av mig vill att det här aldrig någonsin ska ta slut, vill bygga bo i sängen, vill att tidsbegreppet oändlighet ska sträcka sig ännu längre.

Det kan vara mjukt och tryggt att ge någon eller någonting oproportionerligt stor betydelse i det egna identitetsskapandet. Då finns det alltid en konstant kvar när allt annat rämnar. Vissa människor faller fort in i långa kärleksrelationer, börjar prata i vi istället för jag, slipper förhoppningsvis vara fast inuti sig själva hela jävla tiden. Mina förälskelser är nästan alltid flyktiga, men någon gång tillät jag den här platsen att bli min konstanta faktor. Det kan vara mjukt och tryggt att låta någonting utanför sig själv betyda så mycket, men det kan också vara väldigt viktigt att släppa taget om allt det där för att få se vad som finns kvar av det egna.

Lite så känns livet i min kropp just nu, på ett ungefär. Berlin som stödhjulsverklighet, Berlin som någonting som alltid kommer att finnas kvar men kanske inte längre på samma vis, Berlin som precis vad jag behövde men förhoppningsvis inte behöver lika fullkomligt längre.

sometimes I feel so liminal I think I’m going to explode

(jag vet inte hur ni andra dricker öl, men jag föredrar att göra det liggande i en soffa som jag hittar på trottoaren mitt i natten. givetvis iförd min svarta fuskpäls. givetvis med vänsterhanden nonchalant vilande på soffkanten. givetvis med båda benen lite casual uppslängda på ryggstödet. givetvis med en jag-gör-vad-fan-jag-vill-blick och en antydan till ett finurligt leende. bilden tog förresten elsa förra veckan.)

I mina drömmars stad ägnar jag mig inte åt särskilt drömmiga aktiviteter alls. Trots att febern har bestämt sig för att överge min kropp (puss febern, jättesnällt av dig) är allt fortfarande ganska snörvligt och hostigt. Men idag har jag fått gå en solig promenad tillsammans med Adnis och lagat en strålande middag till mig och Elsa (OCH DESSUTOM KÄNT SMAKEN AV MIDDAGEN, YES, LUKTSINNET ÄR TILLBAKA!). Så jag ska nog överleva ändå. Och innan jag somnar till någon mjuk musikslinga tänkte jag ge er en puss och två strålande lästips och dela med mig av en rolig grej som precis har hänt mig.

♥ PUSS (som utlovat).

♥ ROLIG GREJ! JAG HAR FÅTT BOENDE I MALMÖ! JIPPI! Djäknegatan blir mitt nya hem i januari, då flyttar jag nämligen in i ett kollektiv med ett gäng personer som jag inte har träffat tidigare men förhoppningsvis kommer att komma finfint överens med. Dessutom har en av snubbsen en katt. Och det är ju en rosafluffig dream come true för mig. Så det blir nog strålande.

♥ ”The actuality of the spirit constantly shows itself as a form that tempts its possibility but disappears as soon as it seeks to grasp for it, and it is a nothing that can only bring anxiety.” Den här texten (klicka) om ångest och kreativitet och Kierkegaard. Mmmmm.

"The faceless body in my bed this morning had a name when we’d fallen into bed together, I was sure of it. Now she was nothing, less than nothing and more. I loved her and wanted her to leave. It felt Real in a meaningful way, full of meanings, truth-meanings." Den här texten (klicka) som måste vara något av det mest fulländade jag har läst? Jag menar, det räcker att läsa titeln för att förstå att det här är bra skit: "A Cool Book Review By A Hip Writer Who Has Definitely Had Sex"

hur en helg i berlin kan kännas


Det är inte fredag när min helg börjar, istället torsdag. Efter min tyskundervisning sover jag i några timmar för att kroppen känns trött. Sedan möter jag upp två favoritpersoner utanför baren Tier. Alla bord är upptagna trots att klockan bara är åtta, så vi korsar gatan och går in på Ä istället. Där köper vi öl och umgås i mörkret i ett gäng timmar, Anjel och Anna och jag. Men hur känner jag egentligen dessa två personer, kanske ni tänker nu, för jag inser att jag aldrig riktigt förklarar vilka det är jag umgås med och hur vi lärde känna varandra.

Anjel träffade jag för första gången hemma vid mitt köksbord när hon umgicks med min bror. De hade råkat träffa varandra på en förfest i Prenzlauer Berg, dit min bror var bjuden av en Anna som han hade lärt känna genom Facebookgruppen Svenskar i Berlin när hon undrade om det inte fanns någon som ville besöka några konstgallerier tillsammans med henne. Fram tills alldeles nyss bodde Anjel bara några meter bort på Nogatstraße.

Anna lärde jag känna i min C1-tyskakurs för några veckor sedan. Vi insåg båda ganska fort att vi var sköna personer som borde umgås, heh. Dock kunde jag och Anna lika gärna ha lärt känna varandra i september tvåtusenelva då vi båda också bodde här och var en del av ytterligare en Annas fotoprojekt, nämligen Anna Ekros (som ju sedan har blivit en av mina allra närmaste personer, här går det till exempel att läsa om hur det kändes i kroppen när vi bodde ihop i början av tvåtusentretton).

Hur Anna och jag såg ut när Anna fotograferade oss tvåtusenelva (jag känner alldeles för många Annor).


Precis när vi kände oss färdiga på Ä kom Elsa och anslöt sig till gänget. Henne började jag lära känna ordentligt när jag flyttade hit förra året, men vi tog en första fika tillsammans redan när jag bodde i Hornstull. Mest är det väl så att vi har lärt känna varandra genom ett helt gäng gemensamma vänner och bekanta i Stockholm som jag började lära känna tvåtusentolv i samband med att personen Mirjam kontaktade mig via min bloggmail och skrev att vi borde dricka öl ihop. Så har många bra vänskaper börjat.

Torsdagsnatten bjöd på dåliga bilder och bra umgänge. Någon gång här borde jag ha prioriterat sömn och kurerande av min huvudvärk, inte dans på Schwutz och OHM till klockan kvart i fem.

Min fredag förevigades inte alls, då ägnade jag mig mest åt att titta på mjuka filmer och äta god mat och sova mycket. Och hela fredagsnatten arbetade jag i kassan på en klubb som en vän anordnade, läste min bok, pratade med för höga svenskar, drack min club mate, tjänade in några sedlar som jag var i desperat behov av, blev stött på av diverse snubbar som plötsligt var väldigt intresserade av vilken bok jag läste, umgicks med vänner som var där för att dansa. Det var faktiskt väldigt roligt, och dessutom är det intressant att vara spiknykter på en klubb och uppleva allt det knäppa från en åskådarposition.

Och så blev det alltså lördag. Adna och jag åkte iväg till Wedding för att Greta María skulle spela sin musik på en baröppning/vernissage/kanske någonting mer.

Vi var nervösa och exalterade och nyfikna. Människor satt i små klungor och åt soppa, flera vänner trillade in, mannen bredvid oss fnittrade och rökte gräs.

Men vilken röst vilken röst vilken röst! Och vilka texter! Och vilka pianostycken! Greta María träffade jag för första gången över kaffe och morotskaka här i Berlin när hon hade skrivit en liten kommentar här i bloggen. Så himla fin person.

Adna och jag tackade för den fantastiska musiken, kramade om några vänner, lämnade den fina innergården, gick till tunnelbanestationen. Adna lärde jag förresten också känna genom att hon skrev till mig här i bloggen, heh, en skulle ju kunna tro att jag inte skulle ha några vänner alls om jag inte hade den här lilla internetplatsen. Vi träffades kanske tre gånger i januari innan jag frågade om hon inte ville flytta in med mig. Ibland känns det bara rätt.

Adna kände gitarrabstinens och åkte därför hem till oss. Själv kände jag mest bara skrikande hunger och åkte därför hem till Anjel och Olles nya lägenhet (SOM ÄR SÅ JÄVLA FIN). Där väntade en Stacey och en Anjel med totalgod tacopaj, paprikaröra och myntasås.

Stacey såg givetvis ball ut (vi har precis börjat lära känna varandra genom Anjel förresten). Och så satt vi alla kvar runt köksbordet tills klockan blev två på natten och vi inte längre hade särskilt mycket rödvin eller rödbetsjuice kvar. Så många intressanta diskussioner.

Söndagen den andra november kunde egentligen bara betyda en sak: OST!!!!! Men innan det var dags för den årliga ostfestivalen på Markthalle Neun promenerade jag och Adna längs Landwehrkanal i det mjuka vädret. Där uppe vill vi helst bo, har vi kommit fram till.

Och hela världen var så höstig (MEN OCKSÅ VARM!)

Titta! Ibland är jag med på min blogg!

Vi slog oss ner på Admiralbrücke med varsin öl. Söndagarna känns nästan alltid harmoniska i den här staden. Alla butiker är stängda (mataffärer, möbelvaruhus, klädkedjor osv). Överallt finns loppmarknader och matmarknader. Alla människor tycks ägna sig åt att sitta i timmar på uteserveringar, gå långa promenader i parkerna, dricka öl på en bro, leka med sina hundar. Och för många är söndagar den där dagen då en vaknar upp utvilad, äter brunch med några vänner, försvinner iväg till Berghain för många timmar technodans.

Och så blev det äntligen dags för ostfestival på Markthalle Neun! Vi var ett stort gäng som möttes upp utanför ingången med tomma magar. När vi kom in var ostdoften så total att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. So so so cheesexited! Käselicious! Eller, som jag hade skrivit till Joe några minuter tidigare: "käsee you soon!"

Jag är väl medveten om att den här bilden inte är särskilt rolig, men jag vill också ha en tröja som det står "sweet dreams are made of cheese" på.
Vi som ostade loss var till exempel Anna, Annas bror Mårten som var på besök, Joe och Juliana. Joe träffade jag för första gången på en mexikansk afton hos några vänner i augusti. Och det här var egentligen bara tredje gången vi sågs (och alltid i matsammanhang av någon anledning), men jag tycker redan om honom så grymt mycket (vi har exakt lika dålig humor och börjar av någon anledning alltid diskutera väldigt allvarliga ämnen). Och Juliana träffade jag för första gången för bara några dagar sedan, hon skickade också ett litet mail till mig efter att ha googlat något om berlin och blogg. Så skön person.

Vi provsmakade absurt god spansk ost som hade burits till en grotta av en gammal man med en ryggsäck och sedan lagrats där. Eh? Det kändes lite som när jag tittade på en dokumentär om choklad och en expert beskrev en mörk chokladsort ungefär så här: "mmm, tänk dig en häst som har varit ute och sprungit över ängar en hel dag, mmm, med solen i manen, mmm, tänk dig hur hästens rygg då smakar". En ba jo, smaken av svettig häst.

Anna hade en knäpp fransk tröja på sig.

Greta María njööööt av osttallrikarna som vi köpte för fyra euro. Jag blev så mätt och lycklig och var ungefär lika exalterad som en treåring som har fått i sig för mycket socker.

Och här såg Joe det höga kilopriset på färsk aloe vera och droppade repliken "this is probably the most Prenzlauer Berg-y thing I've ever seen in Kreuzberg".

Tror att Adna här imiterar min njutarmin. Själv är hon ju nämligen laktosintolerant :(((((( så det fanns inte jättemånga ostar för henne att njuta av. Och Juliana är allergisk mot mjölkprotein, så hon kunde njuta av absolut ingen ost alls :((((

Den här snubben såg ju gullig ut.

Och så var det med det ostnjutandet en söndag i Markthalle Neun. Ett tips är att dra dit på torsdagskvällar då de har en himla massa olika food trucks. Hipstermatmarknaden, som jag brukar kalla den.

Joe utanför Baraka där Adna köpte mat på vägen hem.

Och istället för att åka hem mötte jag upp Anjel och Julia (som jag precis har börjat lära känna genom Anjel) vid Görlitzer Bahnhof. Vi gick tillbaka i ostriktningen för att hamna på Vögelchen, en bar som jag tycker väldigt mycket om (bortsett från dammlukten som har byggt bo i väggarna på grund av alla småprylar och torkade blommor överallt). Det var så varmt att vi kunde sitta ute och dricka en kvällsöl, så det gjorde vi.

Och när jag vaknade upp på måndag morgon var jag krasslig och slut i hela kroppen. Nu ligger jag hemma under duntäcket i min säng, hostar och snörvlar, känner ingen matlust alls, längtar efter att bli frisk. Klart slut.
Upp