Krampnitz

Krampnitzsee är en sjö belägen mellan Berlin och Potsdam. Intill sjön finns ett stort område (ungefär 120 hektar) med övergivna militärbyggnader. Området kallas kort och gott för Krampnitz. Många av byggnaderna tillhörde ursprungligen den militära ridskolan Heeres-Reitschule som uppfördes på området mellan 1937 och 1939. Arkitekturen beskrivs som typisk för 1930-talets militära Tyskland. Vissa av byggnaderna är dock mycket modernare än så, och tillkom först efter att Röda armén hade tagit över Krampnitz den 27 april 1945. De byggnaderna är i en mer klassisk miljonprojektsstil (Plattenbau, på tyska) och anses därför inte lika viktiga att bevara. Krampnitz var i bruk fram till början av 1990-talet. Området har ett gäng fancy byggnader, till exempel ett officerskasino och några bostäder för högt uppsatta militära personer. Det finns även samlingslokaler, matsalar, idrottshallar, garage, scener och sovsalar. Spåren från nazitiden är nästan helt utsuddade, istället är det tydligt att Sovjet har huserat i byggnaderna senare. När en googlar Krampnitz får en ofta upp bilder på Naziörnen, men förmodligen har den bara återskapats inför någon filminspelning på området. Krampnitz är ganska förfallet och igenvuxet, givetvis finns det knappt några möbler kvar, och vissa golv känns halvfarliga att gå på. Dessutom är det svårt att hitta till alla häftiga byggnader på grund av att området är helt jävla enormt. Krampnitz är dock fortfarande något av det häftigaste jag har sett. Allt är så oerhört tyst och stort och kusligt, hade lokalsinne varit en bristvara för mig så hade jag definitivt gått vilse. Vi gick runt i olika byggnader i över tre timmar, men såg bara en annan levande själ en enda gång, vilket är oerhört ovanligt i den överexploaterade djungel som övergivna historiska byggnader i närheten av Berlin utgör. Vi såg inte heller några vakter, vilket ju var väldigt skönt. Det är olagligt att besöka området, men inte särskilt svårt att ta sig in. Vi klättrade igenom ett litet fönster i en vaktbyggnad vid huvudingången. Busshållplatsen Krampnitzsee ligger bara trettio meter bort, och dit går det att ta sig med några (typ två) olika bussar. Antingen åker en från Rathaus Spandau, eller så åker en från Potsdam, det är bara att spana in på bvg.de. Nästa gång planerar jag att ta med mig matsäck, det är uttröttande att utforska övergivna militärkomplex.

Krampnitz på två olika kartor.

Mina otroliga paintfärdigheter. Krampnitz är allt innanför de röda linjerna. Det gröna strecket visar den huvudgata som en automagiskt hamnar på om en använder huvudingången. Busshållplatsen är ungefär vid den gula rektangeln. När vi hängde runt i Krampnitz lyckades vi nog bara besöka det blåmarkerade området.

Zeth och Nils var peppade på äventyr. De övervidriga skärmkepsarna hade införskaffats i en 1-eurosbutik bara några minuter tidigare. En civilpolis trodde att grabbsen hade stulit kepsarna, och tvingade oss därför att följa med tillbaka in i butiken. Butiksbiträdet förklarade dock på en endaste gång att hon visst hade fått de två euro som kepsarna kostade, att vi inte alls var några snattare, att allt var i sin ordning. Kan dock inte låta bli att tycka att det hade varit den mest episka stölden någonsin, två jättefula skärmkepsar för två euro.

Och så var vi framme i Krampnitz. Egentligen är den här bilden tagen när vi väl hade utforskat färdigt, men det är ju logisk att börja med en bild på huvudingången.

Och genom detta lilla fönster var det alltså möjligt att klättra in. Det går ju även att klättra över stängslet eller grinden, men då måste en ha med sig någon tröja eller filt att hänga över taggtråden.

Alltså lilla gullet.

Väldigt förbjudet alltihop som sagt, men mest på grund av att det inte är så himla säkert att gå omkring i halvt förfallna byggnader. Blev lite extra exalterad vid raden "unterirdischen Anlagen", alltså underjordiska anläggningar.

Det här är det första huset som vi var inne i. Där taket hade gått sönder växte ormbunkar och träd.

I hus nummer två fångade jag en instagramande Christofer som bara var med oss en liten stund innan han var tvungen att åka tillbaka till Berlin.

Tomma korridorer, magiskt ljusinsläpp, mängder av mögel och mossa överallt. Enligt någon sida som jag googlade mig fram till (heh, givetvis) är grundvattnet och markerna delvis förgiftade i Krampnitz. Har dock tappat bort den källan och minns inte riktigt vad ämnet hette, så, heh, drick vatten ur alla brunnar ni hittar.

Zeth på äventyr.

Christofer och Zeth.

Nils posar loss i ett gult rum och på en övervuxen balkong.

En byggnad med igenmurad dörr och barrikaderade fönster. Blev onekligen extra nyfiken, men hittade ingen väg in.

Och så lite sovjetisk estetik.

Vad som verkade vara en salong i anslutning till ett gäng omklädningsrum.

Nästan alla tapeter hade fallit ner eller krullat ihop sig på grund av fukt, väder, vind, livet i allmänhet osv. Bakom tapeterna satt nästan alltid sovjetiska tidningar, till exempel den här från 1988. Intressant att de höll på att tapetsera om 1988, helt omedvetna om vad som komma skulle.

Några sovjetiska häften från 1970-talet.

En övervåning som Nils och Zeth tyckte var oerhört läskig. Ja, det var ju ändå ganska mycket galler och ganska många tunga plåtdörrar och rum utan fönster.

Vad som utifrån såg ut som en tråkig barack visade sig vara en enorm samlingslokal med tillhörande scen och sovjetiska väggmålningar.
Ungefär så här fint var det i den samlingslokalen.

Och så hittade vi en väldigt nedgången gymnastiksal med jordgolv. Nils pekade lyckligt på en illustration på väggen, men det internskämtet kan vi lämna utanför den här bloggen.

Den kolsvarta, helkaklade matsalen var nästan häftigast. Och om det verkligen är en diskmaskin på den nedre bilden så kan jag nu dö lycklig.
 
Och så började solen gå ner över de långa, gatstensbelagda gatorna.

Vi hamnade i en väldigt lufkonditionerad buss och fick titta ut över vidsträckta åkrar i ungefär en halvtimme innan vi återigen befann oss i Spandau. Där beställde vi in pizza på en liten restaurang, och njöt av att det kändes som att vi var på semester.

Via den här länken tror jag att det ska gå att titta på ett gäng bilder av Krampnitz. Hemsidan ser ut att vara gjord någon gång på nittiotalet, men fotografen lyckades hitta till betydligt fler häftiga byggnader än vi. Undrar verkligen om det finns ett klassrumsliknande rum med texten "Siegen oder Sibirien" på väggen ("Segra eller Sibirien", alltså vinst för Nazityskland eller Gulag i Sibirien). Och här är tre blogginlägg från när Veronica besökte stället: 1, 2, 3.

MVH vill ju egentligen bara nörda ner mig i tysk historia resten av livet

Berlin, für dich schlägt mein Herz

Någonstans inuti min bröstkorg (sisådär två millimeter ifrån hjärtat) finns en miniatyrorkester med många stråkar. Damerna med fioler spelar kärleksserenader till Berlin dygnet runt, lovsjunger trottoarerna och hummar om vad som finns bakom nästa gathörn. För visst har jag och den här staden världens klyschigaste förhållande, men jag faller om och om igen, även när det haglar och byråkratin krånglar och jag spyr bakom en buske. Berlin är jag förälskad i även gråa söndagseftermiddagar, och det är tamejfan inte illa.

Det är en lukt i en trappuppgång, det är stelheten i klubbköerna, det är Gözleme och Club Mate och Halloumi im Brot, det är att dricka te på en balkong en sommarkväll när blixtarna kastar sig över staden, det är berlinarna och hur de säger ick istället för ich, det är att sitta längs Landwehrkanal med en vän och tre Augustiner, det är technon som dundrar genom blodet, det är att gå hem under en mjukglasshimmel och träffa flera olika främlingar som bara vill byta några ord om evolutionen eller språk eller ödet, det är Friedrichshains överblommade träd i slutet av juli, det är högtalarrösten på S-bahntågen och ljudet när dörrarna stängs, det är vindsurfarna på Tempelhof, det är alla väluppfostrade hundar utan koppel, det är övertydliga minnen av tider som inte borde ha varit, det är människor som kommer hit och förändrar en och är borta lika fort igen, det är klubbarna där ingen tar någon på rumpan utan tillåtelse, det är solarierna och dönerhaken där grej säljs med tjej utan att någon alls ifrågasätter det eller har hört talas om ordet feminism, det är tyskarna som aldrig skulle säga ett ont ord om judar men oftare än inte klagar på att det bor så många turkar i staden, det är flera ton kokain som råkar hamna i en mataffär, det är en man som förbjuder mörkhyade människor på sin bar för att de sägs vara ansvariga för all drogförsäljning, det är hyreshöjningarna och människorna som tvingas flytta någon annanstans, det är männen på tunnelbanan som pratar om mig i tredje person till min bror och frågar om jag inte vill ligga med dem, det är drogöverdoserna och klubbarna som mystiskt stängs en helg, det är klagomålen på att allt har förändrats och blivit för mainstream, det är gentrifieringen som jag och alla andra expats bidrar till, det är den antinazistiska graffitin på husväggarna, det är hemmafester med guldigt glitter och saxofoner, det är femtioelvatusen tesorter i mataffärernas hyllor, det är föräldrar med sotarmössor och barn som har cyklar i trä, det är inrökta barer med öl för drygt en euro, det är varubanden som är för korta och mataffärspersonalen som stirrar argt, det är turkiska bröllopsfotograferingar i Körnerpark och bilar som tutar längs hela Hermannstraße, det är ett språk med ord som Herzschmerzen och Bauchgefühl, det är brittiska turister som raglar Kreuzbergs gator fram, det är övergivna byggnader och urban exploring, det är marijuanadoft överallt och ingenstans, det är legaliserad prostitution och reklamplakat som skriker om erotisk massage, det är restaurangmat för inga pengar alls, det är löner runt fem euro och brist på ordentliga fackorganisationer, det är alkiskneipen där gubbarna sitter på rad framför ännu en Bundesligamatch, det är loppmarknaderna på söndagar där sovjetkitsch och massproducerade smycken säljs bredvid trasiga koppar och dammiga fåtöljer, det är gatubelysningen som aldrig är tillräcklig, det är barnvagnarna i Prenzlauer Berg och punkarna i Friedrichshain.

Berlin ist Berlin ist Berlin. Och jag råkade falla huvudstupa för den här platsen, trots allt det som skaver och skevar. Nu tycker jag att vi drömmer oss bort i ett gäng bilder tagna mellan september tvåtusenelva och augusti tvåtusentolv.

 

om att leva i berlin



Hej alla fina. Det råkar vara så att jag jämt och ständigt får väldigt många mail med Berlinrelaterade frågor. Och eftersom jag är ungefär sämst i universum på att svara på mail och brev (ursäkta ursäkta) tänkte jag skriva något slags sammanfattande blogginlägg. Dessutom har jag skapat en bloggkategori som heter berlinsk information. Där går det att hitta alla mina Berlinrelaterade inlägg, de är dock ganska förvirrande och inte särskilt många alls. Men min Berlinguide är ju i alla fall bra. Nu kommer all den praktiska information som människor frågar mig om jämt och ständigt. Om ni undrar någonting mer, kommentera! Då kan jag lägga till den informationen i det här inlägget också.

När flyttade du till Berlin och varför?
Jag flyttade till Berlin den fjortonde september 2011. Några månader tidigare hade jag tagit studenten, efter det hade jag arbetat inom hemtjänsten och fått armbågen ur led och blivit sjukskriven. Jag hade alltså lyckats få ihop lite pengar som jag tänkte använda till att skaffa ett körkort. Men min hemstad Jönköping gav mig panikångest och det fanns verkligen inga som helst anledningar att stanna kvar. Den andra september köpte jag därför en enkel tågbiljett till Berlin. Jag hade aldrig besökt staden tidigare men tänkte att jag borde älska den och gjorde jag inte det så kunde jag ju bara flytta hem igen eller försvinna iväg någon annanstans.

Kunde du någon tyska innan du flyttade till Berlin?
Nej, jag kunde säga typ ich liebe dich och achtung.

Kände du någon i Berlin när du flyttade dit?
Två bekanta från Jönköping bodde där, Julia och Johan. Hos Julia fick jag sova i några nätter innan jag hittade ett boende. Det blev fyra nätter sammanlagt tror jag.

Hur mycket pengar hade du när du flyttade till Berlin?
Ungefär tjugotusen kronor skulle jag tro, alltså all min lön från sommaren.

Hur bodde du i Berlin, och hur hittade du det boendet?
Jag bodde i en okejstor tvårumslägenhet på Neue Bahnhofstr i Friedrichshain tillsammans med en tysk snubbe som heter Andreas. Jag betalade 300 euro i månaden för mitt rum som kanske var nitton kvadratmeter stort eller så. Då ingick värme, el och internet. Vår lägenhet låg på högsta våningen och var Berlinigt vitmålad och kall och smutsig. Andreas ägde ingen dammsugare och tyckte inte om möbler. Men jag trivdes ändå, Andreas var sällan hemma och jag behöver mycket egentid. På vintern förfrös jag och när åskstormarna drog in över staden på sommaren så började taket i mitt rum att mögla.

Hemsidan http://www.wg-gesucht.de/ är allas gud när det handlar om att hitta boende i Berlin. Mest är det WG:n som läggs upp där (alltså kollektiv), men det ska gå att finna egna lägenheter också. När en svarar på en annons kan det vara bäst att ringa, då är det svårare för mottagaren att inte svara. Om en skriver mail går det att få svar, dock rekommenderar jag starkt att mailen formuleras på tyska. Jag började söka boende i Berlin innan jag hade kommit dit, men fick inte svar på ett enda av mina välformulerade mail på engelska. Så när jag kom dit testade jag en annan metod, jag skickade mail på google translate-tyska. Och då fick jag svar. Sedan brukar en bli kallad till någon slags kombination av en lägenhetsvisning och en intervju. Andreas intervjuade kanske fem personer eller någonting innan han bestämde sig för att jag skulle få bo i lägenheten. Andra vänner har varit med om gruppintervjuer tillsammans med alla andra aspiranter. Oftast måste en betala en kaution (depositionsavgift) när en flyttar in, men den får en ju tillbaka när en flyttar ut om en inte har förstört eventuella möbler eller väggar eller så. Depositionsavgiften varierar givetvis, men ungefär 500 euro är nog att räkna med. Det kan tyvärr vara väldigt svårt att hitta ett ställe där en får bo länge, men så är det ju på många ställen nuförtiden. Minimihyran för ett rum i ett WG ligger kanske strax över 300 euro, sällan över 450 euro.

Var pluggade du tyska, kan du rekommendera den språkskolan?
Jag pluggade tyska på Berlins största språkskola. Den heter Hartnackschule och ligger på Motzstr i Schöneberg. Avgiften per månad ligger mellan 198 och 234 euro (beroende på om en vill gå en kurs på morgonen eller mitt på dagen eller på kvällen). Folket som pluggar där kommer från världens alla hörn och tycker och tänker hur olika som helst. Det var jättefint! Skolan är relativt billig i jämförelse med många andra språkskolor och håller en ganska hög standard. Men googla loss så går det säkert att hitta någonting ännu bättre, jag har ju bara erfarenhet av en enda språkskola liksom. Klasserna på Hartnackschule är lite väl stora (kanske tjugo personer i varje?) och inte särskilt individanpassade alls. Takten är ganska långsam (tyska är ju liksom ganska mycket enklare för en svensk att lära sig än för någon från Asien som tvingas lära sig ett nytt alfabet och aldrig tidigare har sagt r). Hur bra utbildningen är beror givetvis också på vilken lärare en får. Efter att ha haft en vidrig Frau Wöhler i en och en halv vecka bytte jag klass och hamnade med läraren Martina Shephard. Hon är grymt pedagogisk och duktig. Dessutom också hur trevlig som helst som privatperson!

Tyskakurserna heter A1, A2, B1, B2, C1 och C2, där A1 är den lättaste kursen och C2 den svåraste. A1, A2 och B1 är alla två månader styck, medan B2, C1 och C2 alla är tre månader styck. För att få plugga på ett tyskt universitet måste en oftast ha läst ända upp till C2. Jag har läst A1, A2 och B1, och det gjorde jag tack vare att jag i fyra månader fick kurserna betalda av Lauterbachstiftelsen på skolan. Jag fick skriva brev till rektorn och sitta i nervösa möten, det rekommenderas! För nästan gratis tyskautbildning går det att spana in tyska folkhögskolor, alltså Volkshochschule, men där kan kvalitén svikta ganska rejält.

Hur fungerar det med CSN och språkskola i Berlin?
Som bekant får en ta CSN-lån och -bidrag i ungefär sju år (eller ja, 320 veckor). Två av dessa år (80 veckor) är på ”gymnasial nivå” och innefattar till exempel tekniskt basår och folkhögskoleutbildningar. Fem av dessa år (240 veckor) är på ”eftergymnasial nivå” och innefattar till exempel högskole- och universitetsutbildningar och olika språkskolor. Fram tills för några dagar sedan trodde jag att jag hade snattat av mitt CSN-lån på den ”gymnasiala nivån” för min språkskoleutbildning i Tyskland, men sedan insåg jag att så inte var fallet. Detta gör mig så glad, nu kan jag gå ännu ett år på folkhögskola om jag känner för det.

Om en har fullt heltidsbidrag och fullt heltidslån för en månad får en ungefär niotusen kronor (fram till alldeles nyss, kanske årsskiftet, var det 8920 kronor, men jag tror att det har höjts en aning). På niotusen kronor går det att leva gott i Berlin. Eller ja, min definition av att leva gott är liksom att inte behöva äta havregrynsgröt jämt och ständigt.

Hur fungerar det att arbeta i Berlin och vad arbetade du med?
I mitten av mars hade jag pluggat tyska i nästan fem månader. Min grammatik började bli ganska bra, men mitt muntliga flyt var nästan ickeexisterande. Min kusin Elinore hade precis flyttat till Berlin. Första kvällen vi umgicks gick vi förbi Ristorande Caminetto på Sonntagstr precis där jag bodde. I fönstret hängde en skylt med texten ”Kellnerin gesucht”. Elinore knuffade in mig och jag presenterade mig hackigt på tyska och förklarade att jag sökte ett jobb. Dagen efter fick jag komma tillbaka för att prata med chefen. Då hade jag översatt mitt CV till tyska och överdrivit min arbetslivserfarenhet. Efter en väldigt knölig intervju på tyska med turkisk och svensk brytning kom vi fram till att jag skulle få provjobba. Det var väldigt svårt och alla var otrevliga mot mig och skrattade när jag inte förstod vad de sa på snabb tyska med turkisk brytning. Men efter fyra dagar utan lön fick jag jobbet som servitris och bartender. Lönen var 5 euro i timmen, tyvärr en väldigt vanlig Berlinlön. Det var dricksen som räddade mig, och ganska snabbt lärde jag mig hur allting fungerade och hur jag skulle prata och skämta för att få så mycket dricks som möjligt. Allt var så roligt när Yesim, Devrim och Martin arbetade. Alla andra var mer eller mindre skumma. Jag lärde mig att hälla upp veteöl försiktigt försiktigt försiktigt och byta ölfat och blanda halvdåliga mojitos och balansera fyra liter öl på en bricka och skämta med stamkunderna och undvika slisksnubbarna som väntade på mig utanför restaurangen. Det bästa är att jag verkligen lärde mig att p r a t a tyska och nu kan ett yrke som för bara ett år sedan var totalt främmande för mig. Det sämsta var en fullkomligt idiotisk kock som pratade över mitt huvud och sa att jag inte kunde mitt jobb och drog sexistiska skämt och kedjerökte i köket och kom alldeles för sent. Men en gång skällde jag ut honom högt på tyska framför båda mina chefer, och de höll med. Åh. Den känslan alltså.

Innan jag började arbeta behövde jag fixa diverse saker. Jag behövde skriva ut ett formulär från Försäkringskassans hemsida, nämligen ett formulär där jag intygar att jag bor någon annanstans nu och ”har beslutat att avregistrera mig som omfattad av den svenska socialförsäkringen”. Vilket nummer det formuläret har minns jag inte, men om en ringer till Försäkringskassans kundtjänst så brukar de kunna hjälpa till. När jag sedan flyttade tillbaka till Sverige var jag tvungen att fylla i ett nytt formulär för att meddela att jag återigen ville vara omfattad av den svenska socialförsäkringen.

Sedan var det dags att besöka Bürgeramt, vilket innebär typ ”kontoret för registrerande av medborgarskap” eller något liknande. Varje område har ett eget Bürgeramt, och dit är det viktigt att komma tidigt för att inte tvingas vänta hur länge som helst. Där fick jag prata med en tysk person i kostym och uppge min adress (tror inte att jag var officiellt inskriven i lägenheten, hyresvärden visste liksom inte att jag bodde där, men det spelade ingen roll när jag gick till Bürgeramt). När jag väl hade uppgett min adress fick jag vänta i någon vecka innan det skickades ett brev till mig. I brevet fick jag mitt ”persönliche Identifikationsnummer” som jag sedan behövde när jag skulle åka till nästa kontor, nämligen ett ställe som hette ”InfoCenter – Ein Informationsservice des Bezirksamtes Friedrichshain-Kreuzberg von Berlin, Bürgerämter”. Där fick jag uppge all information igen, inklusive mitt personliga identifikationsnummer, och då fick jag äntligen mitt Sozialversicherungsausweis (Socialförsäkringslegitimation, typ) som behövs för att en ska kunna jobba vitt.

Då kunde min chef äntligen registrera mig som arbetare hos dem, och min lön blev vit. Dock bara halvvit för att min chef gjorde det klassiska; han registrerade att jag hade ett minijobb där jag tjänade typ 160 euro i månaden och gav mig sedan resten av lönen svart. Så ser många av mina vänners anställningar ut i Berlin. Någon gång mitt i detta tror jag att jag borde ha gått till en Krankenkasse och skaffat en sjukförsäkring. Men det hade inte jag råd med. Många grejer täcks ju dock av att en är EU-medborgare, men det var kanske inte det smartaste som jag har gjort. Om jag borde ha avregistrerat mig på någon tysk myndighet innan jag flyttade till Sverige igen vet jag inte. Och jag har heller aldrig deklarerat i Tyskland.

Går det att få ett jobb i Berlin utan att kunna tyska?
Ja. Det går. Det är ungefär tusen gånger lättare om en kan tyska, men det går. Det går till exempel att söka jobb på olika call centers och i hippa klädaffärer och på barer och caféer.  Jag känner många svenskar i Berlin som inte kan tyska och ändå jobbar. På American Apparel och Weekday är det inte vanligt att någon tilltalar en på tyska, och de flesta som jobbar där är nog faktiskt svenska.

Övrigt?
På Facebooksidorna ”Ung i Berlin” och ”Svenskar i Berlin” går det att diskutera saker med andra svenskar som bor i Berlin. Någon kanske tipsar om ett ledigt jobb, en annan person erbjuder ett rum i en lägenhet, en tredje skriver var det går att hitta en svensktalande gynekolog eller psykolog. Väldigt användbart, helt enkelt. Och på till exempel Craigslist ska det ju gå att hitta billiga möbler och annat viktigt, kanske även bostäder. Och ännu en viktig sak: tyska är ungefär hur vackert som helst. Visst är det svårt att tänka så när en bara har tittat på tusen filmer om andra världskriget. Men alltså. Åh. Att lära mig tyska är något av det bästa jag har gjort.

Så. Puh. Färdig nu. Om ni undrar någonting mer, fråga!
Upp