hej, om ni fortfarande finns kvar

Jag tänker på den här internetplatsen väldigt ofta, skriver in ohhboy i sökfältet, trycker på uppdatera-knappen, väntar mig nästan att ett nytt inlägg ska ha dykt upp trots att jag inte har orkat skriva någonting. Det känns så vemodigt alltihop, jag vill inte att den här platsen ska dö. Och mest av allt vill jag inte att den ska dö på ett så här tarvligt och snubblande vis, det känns liksom ovärdigt.

Jag skriver nästan aldrig längre. Tungt tryck över bröstkorgen och fumliga fingrar när jag väl försöker. Efter bara några minuter ger jag upp, nästan som om jag har glömt bort att det alltid känns så till en början, att ingen text är färdigformulerad eller fantastisk på en gång, att det är någonting som kräver timmar av slit.

Jag måste börja skriva igen, jag saknar det så jävla mycket. Och jag vill försöka hitta tillbaka hit igen, men kan inte lova någonting. Tills dess: puss.

att komma hem tvåtusensexton

Håret är mörkbrunt och klippt på samma vis, jag spottar ut tandkrämsskum i samma handfat varje morgon, läser samma utbildning, kliver på samma tåg till Lund. Vi pratade om allt det idag, Rebecca och jag. Om att vi båda två brukade vara väldigt rastlösa, att vi har flytt mycket, att vi inte trodde att vi skulle klara av att skapa vardagsrutiner och relationer utan korta utgångsdatum. Men det verkar ju ändå vara så att jag fortfarande är här och klarar av, att jag vill. Två dagar i rad har jag suttit på föreläsningar som har fått mig att vilja skrika JA på ett högst sexuellt vis. En av mina föreläsare pratade om kvalitativa forskningsmetoder inom psykologi med fokus på genus och sexualitet, en annan förklarade olika psykologiska teorier och kriser i livet med hjälp av poesi och prosa. Men trots att jag ville skrika JA JA JA just då känner jag just nu mest för att gråta och fly utomlands och inte publicera någonting alls här för att jag är så kass, men så flippigt är ju mitt mående mest hela tiden. Nu sätter vi på oss ett leende och tittar på hur mitt lilla kollektivrum såg ut för ett år sedan och hur det ser ut en januaridag tvåtusensexton. För varje dag som går bor jag in mig lite mer, täcker ytterligare en kvadratcentimeter av väggcentimetrarna, optimerar mysbelysningsmöjligheterna. Inlägget som jag skrev förra året hittar ni här.

Julia tvåtusenfemton.

Julia tvåtusensexton.

Ett skrivbord tvåtusenfemton.

Ett skrivbord tvåtusensexton.

Ett draperi och en dörr tvåtusenfemton.

Ett draperi och en dörr tvåtusensexton.

Några mattor tvåtusenfemton.

En matta tvåtusensexton.

En säng tvåtusenfemton.

En säng tvåtusensexton.

En utsikt tvåtusenfemton.

En utsikt tvåtusensexton.

Lite mer fönster och en väldigt döende palm tvåtusensexton.

Ännu en plansch tvåtusensexton.

Och avslutningsvis lite sängutsikt tvåtusensexton.

och så blev det tvåtusenfemtons sista dag

JAG HATAR ALLA MINA ORD HELA TIDEN. DET HÄR ÄR JU OMÖJLIGT.

 

Okej. Prestationsångest. Ångest över att inte prestera. Det är nog där skon klämmer. FAN! Vem använder ens sådana uttryck, vem skriver ens att en sko klämmer någonstans, kan jag inte lyckas vara LITE mer nyskapande än så? Lugn. Andas i fyrkant. Ångest är en kurva. Det bara KÄNNS som att du kommer att trilla ihop död nu på studs, men i själva verket är det högst troligt att du kommer att leva ett långt och lyckligt (nåja) liv.

 

Nuförtiden skriver jag på ett annat vis. Det är sällan samma entusiam, jag blir inte lika uppslukad. Så har det varit hela det här året tror jag. Heltidsstudier som hugger bort timmar från dygnets tjugofyra, tvingar mig in i en ovan rytm av tidig sänggång och tidiga tågresor till Lund, två olika extrajobb som gnager bort ännu fler timmar, ett Malmö och personer däri att bli bekant och när och kär med och i. Och Malmö bär på en annan känsla än Berlin, inte nödvändigtvis en sämre sådan, men jag är ju som jag är och kommer aldrig över min första kärlek och jag vet att jag är hur töntig som helst. Mest av allt kanske det här handlar om någonting annat, att jag inte vågar skriva för att det känns som att jag aldrig kommer att klara av att skriva någonting på riktigt. Det där rätta och riktiga i att lyckas skriva romaner, verkligen färdigställa, inte nöta samma urvattnade fulformuleringar gång på gång, inte komma ingenvart alls. Och så saknar jag en annan typ av skrivande, allt det jag brukade skriva här. Saknar att vara en aning mer frekvent i all min oregelbundenhet, publicera någonting oftare än en gång varannan månad åtminstone.

 

VI GÖR DET TILL ETT NYÅRSLÖFTE HÄR OCH NU.
Minst tre blogginlägg i månaden, oavsett hur ogenomtänkta och genomurusla inlägg det blir.
Det måste bli n å g o n t i n g, jag saknar ju att vara här.

Och nu: en 2015-lista som cirkulerar runt i ze bloggozfär i lite olika skepnader. Kanske inte helt rätt grej att göra om jag ska komma över min bloggångest dock, för en av komponenterna i all den ångesten är att jag känner mig självcentrerad, vilket den här listan inte direkt lär råda bot på. Men fuck it, det här är ju min blogg, givetvis ska den handla om the one and only, alltså mig.


Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?

Jag flyttade till Malmö och lärde mig ordet pulig. Jag bodde i kollektiv (och med katt!!!). Jag började på psykologprogrammet. Jag skaffade dubbla extrajobb och sommarjobb. Jag struntade i en tenta på grund av/tack vare Berlin och struntade sedan i omtentan på grund av/tack vare Berlin. Jag skaffade mig ett jättefult ärr på låret när jag var på en svartklubb i skogen och trillade ner från en stege rakt på en trasig stol. Jag skaffade vissa moderniteter, till exempel iphone och snapchat och instagram och tinder.


Vilka länder besökte du?

Danmark (Köpenhamn kanske fyra gånger) och Tyskland (Berlin två gånger).

 

Är det något du saknade år 2015 som du vill ha år 2016?
Jag slutade nästan helt att fotografera, kanske var det en nödvändig paus, men nu har jag verkligen börjat sakna det. Jag vet inte om jag ska skaffa mig en mindre kamera som jag orkar bära med mig överallt, eller börja fotografera analogt för att det hela ska börja kännas lite mer spännande. Och jag skrev inte lika mycket som jag brukar, det har jag verkligen saknat. Och visst skulle det vara skönt att få EN ANING mer balans i tillvaron kanske, är ju så kaosig hela tiden. Och en sådan där studieteknik börjar det ju bli dags att utveckla, jag gör tillvaron onödigt jobbig för mig själv genom att skjuta upp allt till allra sista sekund. Men jag vill ju samtidigt inte att universitetet ska få vara det enda som är viktigt i mitt liv, så det är bra att jag prioriterar skoj och kul och kaos.

Wow. Instagram. Heter superjulianilsson där förresten.
 

Vilket datum från 2015 kommer du alltid att minnas?
Datum, hm, datum. 3/1 för att jag flyttade till Malmö. 19/1 för att det var den första j ä t t e n e r v ö s a dagen på min utbildning. Och maj månads allra första dag för att den kan ha varit årets absolut finaste!!! Jag var helt crazylycklig under vårsolen i Berlin tillsammans med flera stycken av mina finaste. Det var lååångbrunch med mimosas och ost och frukt och sol på balkongen. Det var att trängas med tusentals personer på promenad genom Friedrichshain och Kreuzberg. Det var techno och house utanför och innanför kroppen och utomhusklubb med en superexalterad DJ som sträckte upp händerna högt högt i luften efter att ha mixat in Africa med Toto. Dagen efter var helt extremt dagenefterig, men det gjorde absolut ingenting.


Världens gulligaste berlingäng.

 

Vilken var din största karriärmässiga framgång?
Jag påbörjade en utbildning som jag oftast trivs väldigt bra med (dock inte när det blir för mycket statistikfokus eller snack om ventromediala prefrontalcortex). Och jag känner redan nu att jag skulle vilja ha in mer sociologi på psykologprogrammet då många grejer lärs ut väldigt kontextbefriat och individfokuserat. Men tack och lov finns det engagerade studenter som fixar balla extraföreläsningar, till exempel var jag på en strålande sådan om terapi och klass för några veckor sedan.

 

Och din största framgång privat?
Att jag har varit ärlig mot mig själv i alla mina relationer, krävt samma ärlighet tillbaka, tagit mina känslor på allvar, tagit mig själv på allvar. Jag känner inte att det är någonting som jag ångrar att jag aldrig sa, för jag sa allt det där. Med det sagt var det ju fortfarande extremt mycket som gick åt helvete.

 

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra och mat, utan tvekan.

 
 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2015?
En cover på Amasons låt Ålen som allra bästa Adnisen gjorde till mig när jag var väldigt low och mest kunde gråta, Africa med Toto (pga bästa möjliga danspepp när våren började i Berlin), Shake it off med Taylor Swift (pga mitt soundtrack kanske hela våren och sommaren), Rhythm of the night med Corona (pga alla gånger jag och Eva har druckit bubbel och lyssnat på den på högsta volym innan någon utgång).

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag tror att jag var gladare och att jag var ledsnare. Jag var någon annanstans och gjorde någonting annat och letade efter ett nytt slags lugn och hittade väldigt mycket kaos och väldigt mycket stabilitet om vartannat. När jag nu sitter i min brors säng på Hornsgatan och skriver det här så känner jag mig både nöjd och glad, tvåtusenfemton fick en väldigt fin sista månad (vilket givetvis gör att hela den här listan blir lite överdrivet positivt ifylld).

 

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Skrivit. Fotograferat. Skaffat studieteknik. Engagerat mig politiskt. Volontärat.

 

Vilken maträtt åt du oftast 2015?
Olika typer av risotto och linsgrytor. Billig mat som smakar okej även när den värms i micro på lunchrasten. VILKA SPÄNNANDE KULINARISKA UPPLEVELSER!

 
VILKA PSYKOLOGFAVORITER.
 

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Jag fyllde tjugotre den andra december. Då dracks det varm choklad framför julkalendern. Det var tidig morgon vid köksbordet och jag hrm:ade lite menande till Tom och Martin som jag bor med, vilket ledde till att båda rusade emot mig med kramar och sa ”oj, förlåt, vi är ju alldeles nyvakna, förlåt, grattis givetvis”. Vädret var gråare än jättegrått och jag gick på en intetsägande föreläsning i skolan. Sen fick jag ett perfekt grattiskort av Eva och blev bjuden på helmysig lunch i Lunds saluhall av mina qt:a psykologfavoriter. Och så åkte jag hem för att plugga till en omtenta, men fick istället besök av min vän Bea som hade med sig lussekatter, pepparkakor och julmust som vi drack ur shotsglas. Och i kylskåpet stod en prinsessbakelse från Tom och väntade på mig. När det blev kväll hämtade jag ut ett paket på ICA som innehöll en reflex och två par strumpor och min favoritchoklad. Rågulligt och så himla typiskt min mamma. När kvällen blev senare kväll drack jag öl på möllan med en väldigt bra person, vilket kändes som pricken över i.

Högsta önskan just nu?
ATT ALL JÄVELSKAP SOM PÅGÅR I VÄRLDEN FÅR ETT SLUT OCH ATT ALLTING BARA BLIR LITE MER HUMANT OCH VÄRDIGT.

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Väldigt mycket egentligen, men då hade jag nog inte varit där jag är nu, inte skaffat samma insikter, inte blivit lika säker på vad jag vill och vad jag inte vill. Det var många funderingar kring relationsanarki och mycket romantiskt kaos och många tårar och mycket hjärtekross. Men någon gång i november började vindarna blåsa i nya riktningar inom mig, jag ska inte säga att vinden där och då vände helt och hållet, men jag skulle ändå vilja påstå att mycket känns överspelat och förbi nu och att jag inte ångrar hur någonting blev och att jag inte saknar på samma sätt, att det finns ett visst vemod kvar i mig men att vemod är någonting som jag alltid har känt på ett eller annat vis och att det är okej att det finns där och att det är en känsla som kan samexistera med helt andra känslor av glädje och lycka.

 

Vad fick dig att må bra?
Fantastiska människor som jag har fått lära känna. Att skriva. Långa samtal. Förälskelse. Berlinresor. Dillchips.


Vem saknade du?

Väldigt många. Vänner som jag är nära men som bor långt borta, vänner som bor långt borta och som jag sakta håller på att glida ifrån.

 

Vad saknade du?
Berlin. Men lite mindre varje dag. Visst är det ett pyttelitet kliv för mänskligheten, men det är ett enormt kliv för mig om jag ska klara av att bo i Malmö.

 

Vad är du mest stolt över?
Se punkten ”största framgång privat”. OCH ALLA MINA VÄNNER SOM ÄR SÅ BRA OCH GÖR SÅ MYCKET HÄFTIGT.

Hur tror du att nästa år blir?
Jag hoppashoppashoppas att det blir kattungemjukt, att jag lyckas skriva och fotografera och blogga mer, att jag får lära känna en viss person ännu bättre, att jag inte skriver underkänt på massa tentor, att jag är snäll mot andra och att andra är snälla mot mig, att jag hinner åka till Berlin några gånger, att jag hittar en bra psykolog inför min utbildningsterapi och att det inte ruinerar mig, att jag får jobba på mina nuvarande två jobb i sommar, att alla mina vänner och släktingar får må bra, att vi får skratta mycket, att jag vinner på triss och att det blir fred på jorden.

Upp