12/9 2017

Jag somnar bredvid samma person varje natt,
kokar kaffe om morgnarna och dricker chaite om kvällarna och väntar
på nästa avsnitt av Game of Thrones.

Jag får dåligt samvete av att må dåligt,
tänker att jag borde rycka upp mig,
att andra människor har riktiga problem.

Min psykolog säger till mig att jag måste gräva där jag står,
göra en inre resa istället för en yttre.
Jag googlar flygbiljetter till Berlin
varje gång det känns som att jag inte kan andas.

Jag köper ett stramt och nyanserat rödvin
efter rekommendation av Systembolagetbiträdet.
Jag lär mig att koka buljong på räkskal
och tycker att det är tillfredsställande
med skandinaviskt enkla former i inredningen.

Jag har lärt mig namn på filosofer
men kan ingenting om deras teorier.
Jag säger att javisst har jag läst David Foster Wallace
fast det bara var en gång och inte ens femton sidor.
Jag är mitt uppe i en klassresa
fast i ett mellanting.
Jag kommer förmodligen att tjäna mer pengar
än vad min mormor någonsin uppfattat som möjligt.
Inför det känner jag lika delar
upprymdhet och illamående.

Jag tänker fortfarande för mycket
på hur mina lår ser ut i de här jeansen.
Jag trodde att det där skulle försvinna bara jag blev lite äldre,
att jag skulle börja tycka om mig själv.
Jag tänkte att jag åtminstone skulle sluta räkna
hur många veck magen bildar
varje gång jag sätter mig ner, lutar mig framåt.

Jag har allt mindre förhoppningar
om att jag någon dag ska bli Någon Speciell.
Jag brukade ta mig själv på större allvar,
jag tror att livet kanske var lite roligare då.

Det finns en sorglig ängslighet
i mitt sätt att jämföra
mitt eget med andras.

Jag hatar 90% av alla ord jag skriver
och det är inte ens en överdrift.
Jag inbillar mig att det fanns en tid då min kropp bubblade
av skrivglädje och kreativitet och tilltro till den egna förmågan!

Jag inser att jag är väldigt tillfreds med min tillvaro en gråmulen tisdag
när jag tar hissen ner till tvättstugan för att lägga mina påslakan i torktumlaren.
Jag förvandlas sakta men säkert till en allt tråkigare människa
och jag tror att jag är ganska nöjd med det.

Hans axlar luktar fortfarande nyförälskelse,
jag önskar att det vore en garanti mot ångest i övriga livet.

hej, om ni fortfarande finns kvar

Jag tänker på den här internetplatsen väldigt ofta, skriver in ohhboy i sökfältet, trycker på uppdatera-knappen, väntar mig nästan att ett nytt inlägg ska ha dykt upp trots att jag inte har orkat skriva någonting. Det känns så vemodigt alltihop, jag vill inte att den här platsen ska dö. Och mest av allt vill jag inte att den ska dö på ett så här tarvligt och snubblande vis, det känns liksom ovärdigt.

Jag skriver nästan aldrig längre. Tungt tryck över bröstkorgen och fumliga fingrar när jag väl försöker. Efter bara några minuter ger jag upp, nästan som om jag har glömt bort att det alltid känns så till en början, att ingen text är färdigformulerad eller fantastisk på en gång, att det är någonting som kräver timmar av slit.

Jag måste börja skriva igen, jag saknar det så jävla mycket. Och jag vill försöka hitta tillbaka hit igen, men kan inte lova någonting. Tills dess: puss.

att komma hem tvåtusensexton

Håret är mörkbrunt och klippt på samma vis, jag spottar ut tandkrämsskum i samma handfat varje morgon, läser samma utbildning, kliver på samma tåg till Lund. Vi pratade om allt det idag, Rebecca och jag. Om att vi båda två brukade vara väldigt rastlösa, att vi har flytt mycket, att vi inte trodde att vi skulle klara av att skapa vardagsrutiner och relationer utan korta utgångsdatum. Men det verkar ju ändå vara så att jag fortfarande är här och klarar av, att jag vill. Två dagar i rad har jag suttit på föreläsningar som har fått mig att vilja skrika JA på ett högst sexuellt vis. En av mina föreläsare pratade om kvalitativa forskningsmetoder inom psykologi med fokus på genus och sexualitet, en annan förklarade olika psykologiska teorier och kriser i livet med hjälp av poesi och prosa. Men trots att jag ville skrika JA JA JA just då känner jag just nu mest för att gråta och fly utomlands och inte publicera någonting alls här för att jag är så kass, men så flippigt är ju mitt mående mest hela tiden. Nu sätter vi på oss ett leende och tittar på hur mitt lilla kollektivrum såg ut för ett år sedan och hur det ser ut en januaridag tvåtusensexton. För varje dag som går bor jag in mig lite mer, täcker ytterligare en kvadratcentimeter av väggcentimetrarna, optimerar mysbelysningsmöjligheterna. Inlägget som jag skrev förra året hittar ni här.

Julia tvåtusenfemton.

Julia tvåtusensexton.

Ett skrivbord tvåtusenfemton.

Ett skrivbord tvåtusensexton.

Ett draperi och en dörr tvåtusenfemton.

Ett draperi och en dörr tvåtusensexton.

Några mattor tvåtusenfemton.

En matta tvåtusensexton.

En säng tvåtusenfemton.

En säng tvåtusensexton.

En utsikt tvåtusenfemton.

En utsikt tvåtusensexton.

Lite mer fönster och en väldigt döende palm tvåtusensexton.

Ännu en plansch tvåtusensexton.

Och avslutningsvis lite sängutsikt tvåtusensexton.
Upp