ett frustrerat skrik istället för en identitetskris i tystnad

Jag började skriva orden helvetes jävla piss skit en massa gånger efter varandra, sedan insåg jag att dessa ord varken är särskilt konstruktiva eller ger en heltäckande beskrivning av min tillvaro. Därför kommer här min Berlintillvaro i punktform. Eller en Julia-just-nu-lista. Eller ett frustrerat skrik istället för en identitetskris i tystnad. Fortfarande totalt osammanhängande givetvis, men åtminstone i punktform, vilket ju borde förenkla det hela.

1. Jonatan målar väggarna i hallen och köket mintgröna. Han hittar metallstolpar på en byggarbetsplats och köper plywood på Bauhaus, det är ett köksbord som ska byggas. Jag ringer alla tyska, viktiga samtal till alla tyska, viktiga personer. Det känns som en trist men nödvändig arbetsfördelning. Han kan inte prata tyska och jag har inte tid att dränka min kropp i färg (för att jag är så upptagen med att ha ångest inför alla tyska telefonsamtal).

2. Går omkring och känner mig som universums sämsta vän. Vill inte skicka tusen hjärtan över internet, vill sitta nära och sitta på café och sitta i säng och sitta på bar och promenera och bara prata. Men alla som känner mig och alla som jag känner, vi bor långt ifrån varandra och kan inte göra så. Istället blandar vi felprioriteringarna med rättprioriteringarna, hinner ibland allt och ibland inte alls. Det skaver.

3. Tyskan fungerar inte alls som jag vill. Den är grammatiskt inkorrekt och ohumoristisk och personlighetsbefriad.

4. Kabel Deutschland. Ingenting har varit smidigt eller enkelt eller gått fort. Istället har jag blivit serverad femton ton krångel (inte ens på silverfat) och sitter fortfarande alldeles ouppkopplad i min lägenhet. Jag kan inte skicka internethjärtan, blogga, wikipedia sovjetisk arkitektur, skypa, delta i min distanskurs, svara på mejl.

5. Innanför vår port sitter en lista med nummer som det ska gå att ringa. Numret till vaktmästaren är det självklara när någonting behöver fixas. Det läcker i köket, våra element fungerade inte alls under fem dagar och internetteknikerna behöver tillgång till källaren för att kunna fixa vår internetuppkoppling. Så jag måste ringa. Vad jag får tillbaka är en person som skriker allt högre och allt argare på allt brutalare tyska. Och jag försöker förklara ännu en gång att det verkligen hjälper om han formulerar sina meningar en aning l å n g s a m m a r e och kanske inte avbryter mig mitt i mina resonemang för att fråga om jag är dum i huvudet. Men vi kommer inte alls överens och kanske slutar det med att vi lägger på båda två och kanske är det så att jag sedan börjar gråta trots att jag vet att jag inte ska låta sådant här påverka mig och trots att jag vet att problemet ligger hos honom.

6. Snart slänger jag nog alla kläderna och rakar av mig håret. Börjar om. För jag är så trött på att vara inuti mig själv och så trött på att bli bedömd utifrån det och så trött på att jag varje dag vrider och vänder på mig framför spegeln, griper tag i min mage, tittar på hur låren flyter ut över tunnelbanesätet, skrubbar ansiktet för att huden är torr där och där, täcker över den naturliga ansiktsrodnaden med puder för att sedan fylla i den med rouge för att liksom se felfri och naturlig ut på en och samma gång. Jag vet inte hur jag ska göra, eller vad. Jag läser peppiga, feministiska bloggar hela tiden men vill ändå sluta dricka öl och sluta äta chips varenda fucking gång jag går förbi en reklampelare.

7. Den kommer rakt inifrån när jag som minst anar det, pumpas ut från hjärtat tillsammans med allt det syrerika blodet, når varenda kroppskubikmillimeter. Meningslösheten. Plötsligt är den bara där igen. Den skriker om att alla människor är på väg utan att veta varför, skriker om att det inte skulle spela någon roll för någon om vi alla dog, skriker om det patetiska i min egen tillvaro och vad är det egentligen för speciell grej som jag ska uppnå här i livet som gör mitt liv värt att leva? När känslan kommer är den inte ens så dramatisk, den är bara en utandning och en suck, den är en tom gest och att sätta den ena foten framför den andra och sedan upprepa. Det är först när jag återigen har hittat någon slags meningsfullhet i meningslösheten som jag kan formulera det här. Då kan jag låtsas att meningslösheten skriker och vrålar och dundrar, när den egentligen bara är en molande gråhet och en regnig eftermiddag i november. Känslan kommer och går. Jag försöker fokusera på annat. Hur solen värmer min nacke, hur gott frukosten smakar, att jag är hemma nu.

8. Vi sitter utanför Luzia och håller med varandra om att det här var ”love at first sight”. Himlen är himmelsblå ovanför hustaken, luften går att kalla sommarluft trots att det är oktober, vinet känns i huvudet trots att det är mitt på dagen. Och då försvinner meningslöshetskänslan ett litet tag, det hjälper att hitta en vän.

9. Jag kommer aldrig att kunna skriva en bok. Exakt så är känslan just nu och att skriva en bok är precis vad det är meningen att jag ska göra det här året. Nästa tanke är att jag förmodligen inte kommer att känna mig tillfreds ens om jag lyckas skriva en bok. Jag är redan trött på mina egna ord, jag tycker redan att allt jag skriver är illa formulerat, jag tänker redan att allt jag vill säga förmodligen har sagts på bättre vis i bättre böcker. Och givetvis kopplar jag samman prestation med egenvärde, givetvis undrar jag varför ingenting jag gör någonsin får mig att känna mig mer hel. Men, samtidigt: det är ju bara skrivandet som jag känner så här helhjärtat för, det är bara i skrivandet som jag kan förlora tidsuppfattningen och hamna utanför mig själv trots att jag är en person som alltid lever innanför den egna huden.

10. Jag vet inte ens vad jag har skrivit här, om jag har sammanfattat någonting alls. Men jag känner mig en aning lättare och trycker därför på publicera-knappen utan att läsa igenom. Ooooh, så himla rebelliskt!

en vecka i berlin // att komma hem

Nu har vi tak över huvudet och golv under fötterna, min bror och jag. Det förstnämnda är vitmålat och befinner sig fyra meter ovanför det sistnämnda som är slitet och i trä. Bottenvåningen är positivt trappbefriad men negativt jättemörk, insynen total och grannarna nyfikna. Vi hänger tunna gardiner för våra fönster och drömmer om mintgröna nyanser i köket och i hallen. Om en dag eller kanske två kommer vi att köpa en burk färg eller kanske två. Stearinljusen tänds varje kväll och på en av mina väggar hänger jag upp den stora skolkartan som jag köpte för en hundralapp när Jakobsbergs folkhögskola sålde ut sitt förråd av omodernt skolmaterial. Det monteras zinkhyllor och dricks te och läggs ut trasmattor. Jonatan versalropar GESUNDHEIT genom lägenhetsväggarna när jag råkar nysa och på Real hittar vi en vattenkokare i finaste orange och tillsammans besöker vi turkiska marknaden för att köpa koriander och mango.

Det mjuka och trygga i att få bo tillsammans med min bror går inte nog att betona. Och inte heller det surrealistiska och självklara i att vara tillbaka här. Återigen känns det som att absolut ingenting är på riktigt och som att jag har tryckt på paus. Det känns precis som när jag kom hit första gången, och samtidigt inte alls. Jag kan många av gatorna här nu, jag vet vart tunnelbanelinjerna leder, jag förstår språket, jag vet hur mycket töntig prestige det ligger i att komma in på rätt klubbar. Men mina sammanhang finns inte kvar. Jag går inte i någon språkskola, jag har inte ett arbete, många av mina vänner har flyttat iväg, min tyska är ringrostig och därför nästan helt utan personlighet och humor. Det är någonting mer också. Någonting i den bild av mig som andra människor här skapar. Någonting om att jag nu borde ha en aning och att det är sååå länge att ha bott i den här staden i ett år och wow berätta allt om den där platsen och hur det där kändes.

Men jag vet ju inte särskilt mycket. Jag blir bara alltmer övertygad om att alla vuxna personer går omkring och låtsas att de har någon som helst jävla aning om vad de håller på med. Nu är jag tjugo, förra gången jag flyttade hit var jag arton. Kanske har mitt självförtroende och min självklarhet i olika sammanhang fått tydligare konturer, men jag befinner mig lika mycket i förändring nu som då, jag ägnar mig fortfarande åt att sortera bort vad jag inte vill för att komma fram till vad jag faktiskt vill.

Den här gången bor jag i ett annat område. Friedrichshain har bytts ut mot Neukölln. Jag tänkte att det skulle få mig att gråta blod, att någonting skulle fattas i mig, att inga gator någonsin kommer att dunka lika mycket hemma som mina första i Berlin. Så jag åkte tillbaka för att känna efter. Gick förbi byggarbetarna på Ostkreuzstationen, passerade restaurangen där jag tidigare brukade arbeta, kontrollerade om Andreas namn fortfarande stod kvar på metallbrickan utanför min gamla port på Neue Bahnhofstraße. Allt var likadant och ändå någonting annat och jag insåg att Friedrichshain och jag inte hör samman på samma vis längre. Det lugna och tillrättalagda har bytts ut mot Hermannstraße där bilarna dundrar förbi i 70 kilometer i timmen. Nu försöker jag lära mig i vilken ordning gatorna i Neukölln ligger, vart jag hamnar om jag följer Emserstraße, vilken av alla kyrkogårdar som jag kan promenera igenom om jag vill hamna på Tempelhof (misslyckades, hamnade vid något slags husvagnskollektiv, rymde därför igenom brännässlor, klättrade uppför en stege, över en mur, igenom en byggarbetsställning, in genom ett renoveringsobjekt, ut genom en port med trasiga rutor), vilka ställen som säljer falafel i bröd för en euro, hur många vi-håller-på-att-gentrifiera-Neukölln-barer som finns inom femhundra meters radie från vår lägenhet, vilken turkisk matbutik som är den bästa, hur en lättast tar sig bort och iväg när de två närmaste U-bahnstationerna renoveras fram till sommaren 2014. Det går framåt. Jag håller på att komma till rätta här. På Karl-Marx-Straße fyller jag i papper och svarar på frågor för att kunna få ett tyskt bankkonto och ett tyskt internetabonnemang. Blickarna är hjälpsamma och kommentarerna vänliga och jag tänker att tysk byråkrati kanske inte är så farlig ändå. Vaktmästaren planterar vårlökar på innergården och skriver vårt efternamn på tre ställen. Nu har vi en egen porttelefon, en egen brevlåda, en egen ringklocka. Utanför lägenheten väntar Nogatstraße med alla sina förskolor, den libanesiska fotbollsföreningen, stället där det går att dansa tango på torsdagar, trädkronorna med de gula löven, den inrökta baren Liesl med guldtak, stumfilmsstället KussKuss som tydligen serverar väldigt bra brunch på söndagar, hålen i gatan, grävskoporna, de fyrkantiga kullerstenarna. Parkerna och kyrkogårdarna flyter in i varandra. Nätterna blir morgnarna och ölglasen töms och jag skär upp en mango till. Tyska blandas med engelska blandas med turkiska blandas med tyska blandas med svenska. Jag är här nu. Hemma igen. Snart har jag en ny vardag och nya sammanhang och nya personer. Kaoset har som vanligt en lugnande effekt på mig och jag andas inte senare, bara nu.

Och genom min kamera:

Min bror Jonatan trycker in "bara en sak till" i bilen innan vi försvinner iväg. Vi lyckades bland annat få med oss min enorma karta, en vinylspelare, lakan, en spikmatta, kläder, mängder av skor, en luftmadrass, flera lampor, en skrivmaskin och annat nödvändigt. Trångt.

Öresundsbron.

Och vi hängde i Gedser i södra Danmark en sväng i väntan på färjan. Jonatan och min kära mor.

Oerhört turkost vatten.

Vi sov en natt på ett hostel i Rostock innan vi for vidare till Berlin och äntligen fick överta vår lägenhetsnyckel.

Att vakna upp i mitt nya rum den första morgonen.

Svartvitt kaos efter ungefär fyra timmar på IKEA.

Och hur mitt rum känns nu på ett ungefär.

Min bror och jag försvann iväg till den gamla flygplatsen Tempelhof för att söndagspromenera tillsammans med tusen tyskar.

Vi slog oss ner i det lilla koloniträdgårdsliknande området för att njuta av solen och läsa en liten stund.

Jonatan såg rosa ut och jag var ungefär hur glad som helst.

Sedan promenerade vi hem till vår lägenhet för att laga middag.

Det var alles för den här gången. Kram.

en krönika och världens bästa sophie

 
Hej. Jag tycker att ni borde läsa det senaste numret av Metro Student. En av mina allra mest magiska personer gör nämligen ett grymt jobb som chefredaktör för tidningen, och på sida 73 har jag fått en krönika publicerad. Den väldigt magiska personen heter Sophie. Vi föll för varandra precis innan gymnasiet och har sedan dess hunnit göra väldigt mycket knäppt och fantastiskt tillsammans. Igår satt jag och tittade igenom gamla bilder av oss och började storgråta för att jag blir så blödig av vår vänskap och hur mycket den betyder för mig. Tillsammans har vi skapat kodnamn för alla vackra män i trean, fikat i hundratals timmar på Johans och Bernards, dansat på Emmabodafestivalen tre år i rad, gråtit över första kärlekar, suttit igenom väldigt långa samhällskunskapslektioner, besökt slott i Moseldalen, druckit oss berusade ur pluntor på Bongos toalett, tagit studenten, kickat allt. Åh. Nu börjar jag nästan gråta igen. Äsch, läs min krönika om ni känner för det, och skriv jättegärna vad ni tycker och tänker om den. Puss.
Upp