ohhboy

Jag började skriva orden helvetes jävla piss skit en massa gånger efter varandra, sedan insåg jag att dessa ord varken är särskilt konstruktiva eller ger en heltäckande beskrivning av min tillvaro. Därför kommer här min Berlintillvaro i punktform. Eller en Julia-just-nu-lista. Eller ett frustrerat skrik istället för en identitetskris i tystnad. Fortfarande totalt osammanhängande givetvis, men åtminstone i punktform, vilket ju borde förenkla det hela.

1. Jonatan målar väggarna i hallen och köket mintgröna. Han hittar metallstolpar på en byggarbetsplats och köper plywood på Bauhaus, det är ett köksbord som ska byggas. Jag ringer alla tyska, viktiga samtal till alla tyska, viktiga personer. Det känns som en trist men nödvändig arbetsfördelning. Han kan inte prata tyska och jag har inte tid att dränka min kropp i färg (för att jag är så upptagen med att ha ångest inför alla tyska telefonsamtal).

2. Går omkring och känner mig som universums sämsta vän. Vill inte skicka tusen hjärtan över internet, vill sitta nära och sitta på café och sitta i säng och sitta på bar och promenera och bara prata. Men alla som känner mig och alla som jag känner, vi bor långt ifrån varandra och kan inte göra så. Istället blandar vi felprioriteringarna med rättprioriteringarna, hinner ibland allt och ibland inte alls. Det skaver.

3. Tyskan fungerar inte alls som jag vill. Den är grammatiskt inkorrekt och ohumoristisk och personlighetsbefriad.

4. Kabel Deutschland. Ingenting har varit smidigt eller enkelt eller gått fort. Istället har jag blivit serverad femton ton krångel (inte ens på silverfat) och sitter fortfarande alldeles ouppkopplad i min lägenhet. Jag kan inte skicka internethjärtan, blogga, wikipedia sovjetisk arkitektur, skypa, delta i min distanskurs, svara på mejl.

5. Innanför vår port sitter en lista med nummer som det ska gå att ringa. Numret till vaktmästaren är det självklara när någonting behöver fixas. Det läcker i köket, våra element fungerade inte alls under fem dagar och internetteknikerna behöver tillgång till källaren för att kunna fixa vår internetuppkoppling. Så jag måste ringa. Vad jag får tillbaka är en person som skriker allt högre och allt argare på allt brutalare tyska. Och jag försöker förklara ännu en gång att det verkligen hjälper om han formulerar sina meningar en aning l å n g s a m m a r e och kanske inte avbryter mig mitt i mina resonemang för att fråga om jag är dum i huvudet. Men vi kommer inte alls överens och kanske slutar det med att vi lägger på båda två och kanske är det så att jag sedan börjar gråta trots att jag vet att jag inte ska låta sådant här påverka mig och trots att jag vet att problemet ligger hos honom.

6. Snart slänger jag nog alla kläderna och rakar av mig håret. Börjar om. För jag är så trött på att vara inuti mig själv och så trött på att bli bedömd utifrån det och så trött på att jag varje dag vrider och vänder på mig framför spegeln, griper tag i min mage, tittar på hur låren flyter ut över tunnelbanesätet, skrubbar ansiktet för att huden är torr där och där, täcker över den naturliga ansiktsrodnaden med puder för att sedan fylla i den med rouge för att liksom se felfri och naturlig ut på en och samma gång. Jag vet inte hur jag ska göra, eller vad. Jag läser peppiga, feministiska bloggar hela tiden men vill ändå sluta dricka öl och sluta äta chips varenda fucking gång jag går förbi en reklampelare.

7. Den kommer rakt inifrån när jag som minst anar det, pumpas ut från hjärtat tillsammans med allt det syrerika blodet, når varenda kroppskubikmillimeter. Meningslösheten. Plötsligt är den bara där igen. Den skriker om att alla människor är på väg utan att veta varför, skriker om att det inte skulle spela någon roll för någon om vi alla dog, skriker om det patetiska i min egen tillvaro och vad är det egentligen för speciell grej som jag ska uppnå här i livet som gör mitt liv värt att leva? När känslan kommer är den inte ens så dramatisk, den är bara en utandning och en suck, den är en tom gest och att sätta den ena foten framför den andra och sedan upprepa. Det är först när jag återigen har hittat någon slags meningsfullhet i meningslösheten som jag kan formulera det här. Då kan jag låtsas att meningslösheten skriker och vrålar och dundrar, när den egentligen bara är en molande gråhet och en regnig eftermiddag i november. Känslan kommer och går. Jag försöker fokusera på annat. Hur solen värmer min nacke, hur gott frukosten smakar, att jag är hemma nu.

8. Vi sitter utanför Luzia och håller med varandra om att det här var ”love at first sight”. Himlen är himmelsblå ovanför hustaken, luften går att kalla sommarluft trots att det är oktober, vinet känns i huvudet trots att det är mitt på dagen. Och då försvinner meningslöshetskänslan ett litet tag, det hjälper att hitta en vän.

9. Jag kommer aldrig att kunna skriva en bok. Exakt så är känslan just nu och att skriva en bok är precis vad det är meningen att jag ska göra det här året. Nästa tanke är att jag förmodligen inte kommer att känna mig tillfreds ens om jag lyckas skriva en bok. Jag är redan trött på mina egna ord, jag tycker redan att allt jag skriver är illa formulerat, jag tänker redan att allt jag vill säga förmodligen har sagts på bättre vis i bättre böcker. Och givetvis kopplar jag samman prestation med egenvärde, givetvis undrar jag varför ingenting jag gör någonsin får mig att känna mig mer hel. Men, samtidigt: det är ju bara skrivandet som jag känner så här helhjärtat för, det är bara i skrivandet som jag kan förlora tidsuppfattningen och hamna utanför mig själv trots att jag är en person som alltid lever innanför den egna huden.

10. Jag vet inte ens vad jag har skrivit här, om jag har sammanfattat någonting alls. Men jag känner mig en aning lättare och trycker därför på publicera-knappen utan att läsa igenom. Ooooh, så himla rebelliskt!