nyårsaftonspanik // nyårsaftonsinsikter // nyårsaftonsärlighet // GOTT NYTT ÅR!

Och så befinner jag mig plötsligt i min oergonomiskt supermjuka säng i Berlin. När jag försöker fylla i en årssammanfattningslista drabbas jag nästan av panikångest. Tänk om mitt liv inte rör sig framåt? Bara bakåt? Eller möjligtvis i cirklar? Är det de yrkesmässiga prestationerna som ska staplas på hög? Eller soltimmarna? Eller hur mycket jag har fått hångla? Är det mitt mående som definierar mitt år? Eller hur många likes jag har fått på mina profilbilder? Handlar det hela om att framställa mitt liv så rosaskimrande som möjligt? Kommer ni att bli avundsjuka då? Är det meningen? Eller ska jag vara så ärlig som möjligt? Ska jag skriva om paniken och tårarna? Sammanfattar jag mitt tvåtusentretton för min egen skull? Kommer jag att hjälpas av att svart på vitt se vad som har fungerat bra och vad som har fungerat dåligt och vad som definitivt måste förändras tvåtusenfjorton? Fokuserar jag alldeles för mycket på vad som måste förändras? Fokuserar jag alldeles för mycket på mig själv och alldeles för lite på andra? Handlar allting om hur andra ser på mitt liv och ingenting om hur det fungerar att leva mitt i det? Fokuserar jag alldeles för mycket på samtal och närkontakt och alldeles för lite på världspolitik? Hur ska vi egentligen göra för att krossa patriarkatet? Varför struntar jag så ofta i att skriva om viktiga saker bara för att jag tänker att jag kan för lite och därför inte har rätt att uttala mig? Gör jag någonting rätt? Vad är rätt? Är det okej att göra allting fel?

 

”FUCK THIS SHIT!” är vad jag vill skrika högt och tydligt. Men visdomsorden och klyschorna och förväntningarna och de välredigerade Instagrambilderna och de välformulerade debattartiklarna haglar in från höger och vänster och då är det så svårt att känna sig tillräcklig. För jag vill ju göra allt och lite till. Jag vill ju ha det där självförtroendet och den där champagneflaskan och den där själsfränden och det där kreativa arbetet och de där magiska hemmafesterna och den där avslappnade inställningen till livet. Jag vill inte bry mig alls och samtidigt ha allt. Jag vill bry mig mest av alla och förändra liv. Jag vill åka till en ö väldigt långt bort och bara somna i en hängmatta under en palm.

 

Det är klart att ingen människa är fullkomlig. Men ibland är det så svårt att sluta jämföra sig och istället tänka att det är okej att inte ha alla bitar på plats jämt och ständigt. Ibland skrattar jag så mycket att jag får ont i magen. Ibland vrids mina organ sönder av ångest. Jag befinner mig i mina drömmars stad och försöker förverkliga min glittrande dröm om att skriva en roman. Jag håller om mina vänner när de mår dåligt, stryker min hand över deras hår, tröstar. Men jag kan inte vara där varje gång de gråter och även vänskapskärlek kan vara svår på distans. Ofta tänker jag en sak men känner en helt annan. Jag är inte aktiv i F! eller Amnesty, utan skänker istället den där lilla summan pengar och hoppas på förändring. Min familj är precis lika uppfuckad som många andra familjer, men just nu är jag så otroligt stolt över både min pappa och min mamma som har tagit tag i sina liv på helt skilda vis. Alla texter som jag har skickat in för publicering har blivit publicerade. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag borde sluta äta eller börja spy. Ganska ofta tycker jag att människor som jag träffar är oerhört ointressanta. Jag är inte fullkomlig. Och jag försöker lära mig att det är okej, att jag är okej.

 

Jag önskar er härmed ett hejdundrande tvåtusenfjorton! Ett år då vi lär oss att tycka om oss själva och varandra. Ett år då vi förverkligar allt eller inget eller lite lagom och tycker att vi är okej oavsett. Ett år då vi säger farväl till rasisterna och röstar in feministerna. PUSS!

 

tillfälligt avbrott

Här råder tillfälligt avbrott pga textresponsvecka och vänner att hejdådricka vin med och en flygresa till Stockholm och glöggmingel med kulturfolk och kollektivmiddag med pappa och glasskalas för tvåårig kusin och det nödvändiga dillchipsintaget och långpromenader på Södermalm och julkalenderavsnitt och Filippakramar och sol i sinnet.

Men åskmolnen finns också där, och orosklumpen i magen. För glittrandet och tindrandet placerar så mycket ledsamhet och ångest i ensamma kroppar och självmordsstatistiken slår hål på alla tak och julklapp efter julklapp efter julklapp köps och ges bort och slängs och någon annanstans fryser människor ihjäl och så många barn tvingas sitta vid matbordet och se sina föräldrar tömma snapsglas efter snapsglas efter snapsglas och kanske slutar det med att föräldrarna ligger däckade i soffan redan när Kalle Anka börjar visas.

Det är svårt att säga god jul utan att få ont i magen, men jag hoppas verkligen att ni har det fint. Stressa ytterst lite och kramas jättemycket! ♥♥♥

 

OM ATT GÖRA SLUT (önskeinlägg den sjuttonde december)

Någonting har skiftat i dig, om så bara en millimeter. Dina revben trycker så hårt mot hjärtat att du är säker på att allt ska pressas sönder. När den finaste du vet stryker dig över håret får du ont i magen. När ni tittar på varandra är det någonting som känns skevt, någonting som inte längre finns där (se fotnot). Och det är klart att du inte vill att det ska ta slut. Det är klart att du inte vill såra den finaste du vet. Men ibland måste en, helt enkelt. För inget annat alternativ är snällt eller ärligt eller ens okej. Det går inte att låtsas, det går inte att tvinga sig själv att tycka om igen.

 

Låt mig berätta om när jag gjorde slut.

 

Slutet började med att jag grät. I flera veckor grät jag utan att ha någon aning om varför. Han kramade mig bara ännu hårdare och strök mig över håret och lovade att vi alltid skulle ha varandra. Och till slut insåg jag att det var precis det som gjorde ont i mig. Jag var inte längre kär, jag ville inte längre att vi skulle ha varandra.

 

Det är tre år sedan nu och jag minns inte längre hur han luktar eller hur det kändes i mig när vi vaknade upp bredvid varandra. Trots att vi var så förbaskat jäkla himlastormande superförälskade så minns jag inte längre. Trots att vi var varandras första kärlek. Och det är väl så det blir antar jag, annars överlever en nog inte. Om jag hade kommit ihåg precis hur åt helvete allt kändes när det tog slut så hade jag aldrig velat försöka igen. För det fanns så många panikångestattacker på skoltoaletterna och så många vinflaskor på helgerna och mina ögonlock var svullna i flera månader. Vi ville komma över och bort och förbi, men tvingades existera i samma stad och samma skolkorridorer och samma sammanhang. Så vi gjorde alla fel och inga rätt. Vi fortsatte ringa varandra mitt i natten för att prata om hur allt kändes och flera av hans vänner slutade helt att prata med mig och från ett annat håll hörde jag rykten om vilket svin jag var och vi hånglade båda med fel personer och Jönköping är en så liten stad och en gång var han så ledsen att allt blev ilska riktad rakt mot mig och jag blev så förtvivlad och förbannad att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle prata med honom igen.

 

Men det var då och nu är nu. Det arga i mig har ersatts av något varmt och luddigt. För allt vi hade förut är fortfarande något av det finaste jag har varit med om. Hur jävligt det än var att göra slut och komma över så var det värt det.

 

 

 

fotnot Det är skitsvårt att veta hur mycket som egentligen ska finnas där, vad som är kärlek och vad vårt samhälle paketerar som kärlek. Det går inte alltid att veta om en är kär i en person eller en idé eller någon annans bild av en själv. Vissa människor trycker in djurparker i magen på en och andra blir ens definition av trygghet. Det finns inte den där enda rätta och ingen annan människa kan jämna ut alla dina bucklor och det är okej att det går åt helvete flera gånger om och ingen annan har rätt att säga hur kärlek ska kännas och hur ett förhållande ska fungera. För det finns fyrtioelvatusen olika sorters kärlek och varenda en är unik. Det viktigaste tror jag är att försöka förstå vad en vill ha och sedan vara sann mot sig själv. För känns någonting fel så är det förmodligen fel, och så har du alltid rätt att känna.

Upp