frågestund (borde kanske kalla det för Q&A som alla lite hippare bloggare gör)




(en urusel hållning, ett Kreuzberg, två kilo clementiner, ett kilo champinjoner, tre avocados, en aubergine, 150 gram ädelost och 500 gram körsbärstomater (strålande matmarknad på tisdagar och fredagar) <-- titta, en parentes i parentesen)

Varför insåg jag inte genast att mitt bonsaiträd givetvis bör heta Jean-Claude? Ostfager fastnade dock ganska länge i mitt hjärta. På tal om något helt annat: ni är väldigt många som ställer diverse frågor om Berlin (och ja, egentligen allt annat också) i kommentarfältet. Den senaste tiden har jag varit okejduktig på att svara, men fortfarande inte strålande. Så jag tänkte helt enkelt ha en vacker liten frågestund här på ohhboy. Ba låter mitt storhetsvansinne flöda, ba sätter mig själv högst upp på en fasligt hög piedestal. Vill du veta priset på brieost i Berlin? Kör i vind! Är du intresserad av att veta hur många leverfläckar jag har på min rumpa? Fråga någon annan, jag har nämligen ingen aning. Vill du ha hjärteråd och smärteråd och en över-internet-klapp-på-axeln? Be om det! Här finns jag för att svara på vad ni än kan tänkas hitta på (nästan). Så. Fråga något är ni snälla. Det blir så pinsamt annars.

(Nu ska jag dricka upp mitt mousserande vin som jag köpte för nitton kronor på Lidl (unnade mig ett lite dyrare vin idag) och sedan är det dags för spasmisk dans till åttiotalsmusik. Mmmm. Spelas Rasputin med Boney M. blir jag fantastiskt nöjd. Det duger även med lite Funky Town eller I Will Survive eller så)

tusen nya intryck och tusen nya aningar om hur aningslös jag är

Intetsägande och alltsägande och mittemellansägande. Kan någon snälla sätta ord på hur fan Berlin egentligen känns i mig? Tio dagar och jag är completely and utterly in love. I möjligheten att få skapa min egen verklighet, i kullerstenarna på Neue Bahnhofstraße som redan dunkar hem trygghet vila, i vinflaskans innehåll och det nattliga dansandet, i hjälpsamheten och öppenheten som går att avläsa i nästan alla människors ögon. Tio dagar. Identitetskris är ett ord som gömmer sig bakom gathörnen och skinnet på min näsa tvingas snabbt växa sig tjockare och acceptansen av precis allting i dekadensens mecka skrämmer mig.

Klockan 06.31 balanserar jag hem längs trottoarkanterna. Bara tolv minuter långsam promenad mellan den strålande klubben Renate och trygg singularis under mitt tjocka täcke på översta våningen. I husfasadernas fönstergluggar reflekteras det skarpa morgonljuset. Berlin målas i gult och orange. Bredvid mig går en någon med trygga händer, ärligt skratt och fruktansvärt fula skor. Vi möter människor på väg till sina jobb. Vi skrattar lite till. Vi kommer aldrig att träffas igen.

Jag köper mig ett bonsaiträd och vill ge det ett namn men alla klingar falskt. Namnförslag för mitt älskade bonsaiträd, någon? Jag plockar fram fotografierna som jag framkallade innan jag lämnade Sverige. Lägger omsorgsfullt tillrätta, väljer ordning, skapar mönster, kombinerar färger, sätter upp på väggarna. Klappar mjukt på datorskärmen när jag skypar och ler åt att kärleken vibrerar i luften lika tydligt hur många mil man än är ifrån varandra. Och internskämten överlever. Jag vinner. Jag lagar samma middag fyra dagar i rad för att champinjoner är så gott och pasta så billigt och min budget så begränsad. Jag skriver mitt namn på en rektangulär papperslapp och fäster den på min alldeles egna brevlåda som jag har en alldeles egen nyckel till (vill någon skicka brev är det bara att maila ohhboy@live.se för exakt adress). På Lidl lär jag mig att ”knüllerpreis” är något spektakulärt och att vodkan kostar sisådär en fjärdedel av vad den gör på Systembolaget hemma i Sverige. Gång på gång inser jag vilken tur jag hade i mitt rumsletande, Friedrichshain är pur magi och kvarteren runt Sonntagstraße förför mig om och om igen. Det är min andra söndag i Berlin och jag måste knäppa upp skjortan för att vindarna smeker julivarmt längs nyckelbenen. I gräset i parken sitter ungefär åttiosju hipsters, tolv barnfamiljer och sjutton alkoholister. Kanske fler, jag räknade inte. Hundarna springer lösa och barnen leker utan koppel. Partiers valkampanjer, i planschform, hänger fortfarande kvar på vissa lyktstolpar. Det var val för en vecka sedan och SPD fick flest röster som vanligt. Det gick bra för piratpartiet och alla jag frågat gläds åt det. I barernas och närbutikernas fönster speglas den orangea kvällssolen och människor öppnar en öl till och kanske en till efter det. Jag köper mig en ask champinjoner och småskuttar uppför mina åtta trappor/fyra våningar. De sista trappstegen är mitt skuttande lite mindre skuttigt, för tre år sedan slutade jag träna regelbundet.

Det är fullständigt magiskt att sakta känna staden sjunka in i kroppen och inte behöva stressa sönder det minsta för att hinna se alla monument och besöka alla museum och carpe varenda sekund av varenda dag. Jag behöver inte besöka alla museum. Inte just nu. Det finns ingen anledning att stirra på Brandenburger Tor vareviga dag. Jag tillåter mitt tv-serietittande att eskalera, låter Big Love härska över mig och äter några rädisor till. Jag promenerar långsamt längs resterna av Berlinmuren och äter lunch i Kreuzberg för bara nitton svenska kronor. Från S-bahntåget ser jag fälten i Tempelhof och tv-tornet bortom kanalerna. Jag och min lägenhetskamrat Andreas tar det mañana i vårt sökande efter ett köksbord, men föll nästan för ett i vitlackerad metall på loppmarknaden på Boxhagener Platz. Jag köper mig en underbart varm och skön militärjacka. Den är två storlekar för stor och jag påminner lite vagt om en luffare när jag bär den, men jag vill inte frysa någon mer vinter, det har jag fått nog av. Överallt och ingenstans promenerar jag för att lära mig att hitta eller för att känna asfalten under skosulorna eller för att insupa känslan eller för att jag är för snål för att åka tunnelbana och för rädd för att planka. Den fjärde oktober börjar jag studera tyska på Hartnackschule. Jag vill lära mig att förstå mer än enstaka meningar och fragment av sammanhang. Jag vill kunna uttala orden och uttrycka mig ordentligt. Och utöver själva språkinlärningen ska det bli väldigt behagligt att få forma min tillvaro kring fasta tider. Att sakta låta min egen rytm och verklighet växa fram mitt i all lycka, förvirring, vemodighet och glädje. Jag tror att Berlin är precis vad jag behöver just nu.

ett försök till att förmedla något mer:

det där med världens bästa fönster och världens bästa morgonljus alla gånger utom när man snubblar in i lägenheten klockan sjutton minuter i sju en lördagsmorgon


det där med en trasig och sönderklottrad dörr som leder in till innergården och det där med en trappuppgång målad i svenska färger och det där med mintgröna fönsterkarmar och det där med att kunna titta på stjärnorna när man försöker somna


det där med fotografier på väggarna och att smeka sitt bonsaiträd ömt



det där med att köpa varmaste militärkappan och snyggaste léon the professional-planschen någonsin
 
(det där med att vara värdelös på att ta med sig kameran ut på äventyr)

this is where the magic happens


Ni höll tummarna förträffligt bra måste jag säga. I lördags var jag och tittade på detta lilla rum i en lägenhet på fjärde våningen i ett grågrönt hus i Friedrichshain. Efteråt skakade jag för att jag så gärna ville ha rummet men visste att fyra personer till skulle få titta på det. Så. Igår. Ett telefonsamtal. Vänster mungipa fastlåst vid vänster örsnibb, höger mungipa fastlåst vid höger örsnibb (eller kanske tvärtom, mycket roligare så). Efter att idag ha köpt vissa nödvändigheter på Ikea (typ den tunnaste och billigaste madrassen någonsin, aj) flyttade jag in. Mina alldeles egna tretton kvadratmeter i Berlin.

Och så börjar jag reflektera över hur det känns och hur det bör kännas och hur jag vill att det ska kännas. Ensamheten är ensammare i Berlin. Huvudkuddarna har helt annan form. Muffins på hemmafester är inte vanliga muffins utan istället "special cookies". Vart man än går kan man köpa alkohol. Friedrichshain är översvämmat av hipsters. Champinjoner, gurkor och tomater är magiskt mycket billigare. Det ser ut som att folk jämt och ständigt röker joints för att folk rullar sina egna cigaretter. Chipsutbudet är bristfälligt men wasabichips är fantastiskt. Jag saknar fasta punkter och mina vänner och trygghet och min familj och känslan av att ha ett hem. Jag älskar känslan av att vara mitt uppe i livet och faktiskt göra något konkret i ett försök att förbättra min egen tillvaro. Väldigt mycket upp och väldigt mycket ner och inte är det konstigt att det känns lite svajigt när man flyttar hemifrån till en stad som man aldrig tidigare har besökt och på egen hand måste leta reda på rum och sysselsättning och vänner och vardag och någonting som dunkar hemhemhemma. Men viss svajighet till trots: när det ösregnar här så är det liksom ösregn i BERLIN. Inte i Jönköping. När Bongo stänger är det här dags att snöra på sig dansskorna och ta tunnelbanan till en främmande klubb med främmande människor. Jag är anywhere but there och ganska mycket precis där jag vill vara.

Nu ska jag somna under mitt nya täcke i mitt nya hem. Sov så gott.
Upp