låt mig skita i alla borden och måsten för ett slag

Och så sitter jag vid skrivbordet med hela natten utanför fönstret. Ikväll igen. Tankarna och känslorna snurrar vidare, fortare, rörigare. En sekund av insikt. En minut av salt längs kinderna. Vet förklaring och orsak men har ändå tappat all mening med allting. Jag sitter vid skrivbordet med hela natten utanför fönstret. Ikväll igen. Tänker ”jag borde väl ändå inte”, för ni är så många som läser, men mina fingertoppar vill ha bekräftelse, mina känslor vill bli ord, och helst också förstådda sådana. Fan helvetes jävla skit! Jag svär för sällan, men nu har jag börjat använda könsord, för ska jag vara ärlig så känns allt ganska jävla fittigt för tillfället, hur genuspolitiskt inkorrekt det nu än anses att beskriva något på det viset. Jag önskar att jag var mer oansvarig, att jag ibland kunde strunta i precis allting (utan att få ångest). Att jag oftare skrek REVOLUTION och sedan revolutionerade. Att jag följde alla mina nycker och infall: typ skrek jävla fitta och sedan slog ner henne, typ försvann in i dimman onsdag, torsdag, fredag och lördag (kanske också tisdag, för snart börjar det nog kallas för lillfredag). Jag önskar att jag var lite mer helcrazy, lite mer dum i huvudet, lite mer superegoistisk. Lite mindre om-jag-vill-bli-psykolog-är-det-ju-faktiskt-av-yttersta-vikt-att-jag-inte-får-lägre-betyg-än-MVG-i-alla-mina-kurser, lite mindre mån om alla andras känslor, lite mindre kontrollfreak, lite mindre ångestande, lite mindre ser-jag-tjock-ut-i-den-här-tröjan. Jag önskar att jag var lite mer och lite mindre, mest mycket annorlunda. Åtminstone nu, för alla känslor dödar mig.

om en tandborste eller kanske inte


Jag tittar på tatueringar och gamla fotografier. Men mest sitter jag hemma med superont i halsen och en superlång jämförande uppsats om Twilight, the Vampire Diaries och True Blood (för att det är så hemskt tråkigt att skriva engelska c-uppsatser om seriösa ämnen). Jag tänker mest på hur förfärligt ont det kan göra att minnas, men hur man ändå minst av allt vill glömma. Att associera varenda låttext med dig, att behöva slänga den glänsande, mörkblåa tandborsten för att jag grät så när jag såg den. Ingen annan har någonsin haft en egen tandborste hos mig. Jag minns blusen på bilden här ovanför: det sträva ostretchiga materialet, hur jobbigt det var att dra den över huvudet. Jeansen med nitar hade blivit för korta, jag var tvungen att klippa av dem. I trean var det mina favoritjeans men nu hade jag blivit för lång, trots att jag var kortast i klassen. Det breda hårbandet med vitt rutmönster, jag tyckte inte riktigt om det. Bilden är tagen vid Stenshuvud i Skåne, första gången jag var där med mamma och Jonatan. Din tandborste, du fick den när jag följde med dig till tandläkaren en gång, kanske i januari i år. TePe Mjuk i min favoritfärg. Tandläkaren frågade om vi var tillsammans. Jag tvingade alltid dig att borsta tänderna, för jag är en galning som inte tycker att det finns något godare än att känna smaken av mint innan läggdags. Helst smaken av mint i din mun. Och jag skriver om oss i imperfekt nu. Jag är i presens, du är i presens, men vi kommer alltid att vara i imperfekt.

...







biter mig i underläppen biter mig i underläppen biter mig i underläppen
håller inne (det mesta) håller uppe (fasaden)
biter mig i underläppen
Upp