live från hängmattan

Befinner mig i höjd med lupinerna i min mosters sommarstuga. Hade varit överlycklig om jag inte var så förbannat febrig och snuvig. Men här kommer i alla fall mina svar på era fantabulösa frågor. Puss.

Har funderingar på att flytta till berlin för att läsa tyska. Tycker om språk och tyska är fint. Men däremot är jag lite osäker på om jag hade passat in i stan, tycker nämligen inte särskilt mycket om att gå ut, dricker knappt aldrig alkohol. Tycker mest om att läsa lite böcker, gå på långpromenader, spana på hundar och gå på kafe. Kommer jag passa in ändå? Och en fråga till, finns det bibliotek i Berlin som det finns i Sverige?
Du fick ett fint svar från Lärkan i kommentarsfältet: Jag är ju inte Julia men ville bara flika in ett svar ändå. Jag har bott i Berlin och ska dit igen i höst, tycker det låter förbaskat bra med långpromenader och hundspaningar (i typ Tiergarten kanske?) så du får gärna hänga med mig. Först undrade jag vad tusan jag höll på med som flyttade till Berlin när jag var den enda som inte ville gå ut varje helg, så jag antar att det kanske kan vara lite klurigt att hitta rätt sorts människor att hänga med (då en stor del av Berlin är nattlivet) MEN jag tycker personligen att det är en helt fantastisk stad ändå, och jag träffade många människor som föredrog lugna kvällar framför Berghain. Du kan ju testa i en månad eller två, om du inte trivs kan du åka hem igen.

Och jag håller givetvis med Lärkan. Berlin är en enorm stad där det går att leva ungefär vilket liv som helst. Ibland vill jag ingenting annat än att technodansa nätterna igenom, ibland får jag så mycket skogsabstinens att jag åker ut till Grunewald och går vilse, ibland vill jag bara sitta på caféer och läsa flera dagar i rad. Så, kasta dig ut, prova i några månader, känn efter! Däremot tror jag också att det är viktigt att inse hur drog- och alkoholkulturen faktiskt ser ut i staden, även om en själv inte är en del av vad som pågår, så kommer en att tvingas vara i närheten av droger och alkohol på ett helt annat vis än i Sverige. Och angående biblioteken: jaaa, det finns mängder av bibliotek! Du måste dock vara registrerad på Bürgeramt för att kunna skaffa ett lånekort, men sen så! Jag har mest suttit på bibliotek för att skriva, gillar till exempel Amerika-Gedenkbibliothek och Bezirkszentralbibliothek Pablo Neruda. Har dock väldigt mycket kvar att utforska i berlinsk biblioteksväg.

Hejsan! Jag är superorolig för att byta stad, men också extremt tilldragen av tanken. Hur hittade du nya kompisar i Berlin att hänga med?
Är det någonstans det är okejlätt att hitta människor att umgås med, så är det i Berlin. Människor tycks nämligen flytta dit av ganska likartade anledningar (typ: är så tröööööttt på min lilla inrutade tillvaro/jag måååååste träffa nya människor/slå mig så att nånting händer/Berlin har en ju hört ska vara fett). Med andra ord finns det alltid någon som är ny och vilsen och i precis samma situation som en själv. Dessutom kan du försöka drömma dig bort i tanken på att ingen har någon som helst aning om vem du är eller var du kommer ifrån eller vad folk retade dig för på mellanstadiet, så då har du ju egentligen inte särskilt mycket att förlora, hångla istället upp den där främlingen med löjligt vackra ögonfransar. Du kan lära känna människor genom att kontakta bekantas bekanta, genom att skriva ”HEJ. DRICK KAFFE MED MIG.” i Facebookgruppen Svenskar i Berlin, genom att skicka ett mail till någon bloggare, genom att gå till någon social klubb/bar alldeles själv (Club Der Visionäre till exempel), genom att skaffa ligga-appen Tinder men dricka vin tillsammans istället för att ligga (eller varför inte både och). Och om allt skiter sig så är det faktiskt inte så himla långt hem till Sverige.

Hur hittade du alla mysiga pärlor (svartklubbar, cafeer etc) i Berlin utan att vara en urinvånare?
Först och främst: jag gissar att det finns ungefär tuuuusen pärlor kvar för mig att hitta. Och secondly: urinvånarna i Berlin har inte nödvändigtvis mer koll än någon annan, staden förändras så snabbt att det är omöjligt att hänga med i varenda vändning. Och slutligen: något ställe har jag ramlat över, något annat har jag blivit meddragen till av random främling, något har jag blivit tipsad om av vänner, något har jag läst om i en tidningsartikel. Så det löser sig, jag lovar!

Hello! Jag har läst din text om ditt liv efter studenten och jag blir glad för din skull, men ledsen för mitt eget. Jag hade ett perfekt liv på gymnasiet med vänner och äventyr. Direkt så började jag på universitet och jag har mått röv sedan dess. Allt jag gör är fel och jag har sökt om för att jag inte klarar av vardagen. Alla är så konstiga och jag får kulturchock av en timmes tågresa till campus. Jag har inte skaffat en enda vän där och jag har mega identitetskris. Jag har blivit färglös och mesig. Och nu så har alla vänner från gamla livet blivit så annorlunda. Hur klarar du av att vara så modig att söka dig till olika skolar och inte oroa sönder dig pga lån? Har du kontakt med några från ditt gamla liv? Vad är skillnaden mellan dina tankar då och nu om ditt liv nu? Sorry för filosoffrågor, men jag behöver en smart perspektiv och du verkar så himla klok och jag älskar dina texter. <3
Åh, tusen internetliga kramar!!! <3!!! Önskar verkligen att jag kunde skriva någonting som förändrade allt. Men det går ju inte riktigt. Vill dock skriva: gör vad du gör för din egen skull, inte för någon annans skull. Om du inte vill plugga behöver du inte plugga, om du vill flytta ut till en liten stuga i skogen så kan du göra det. Och om du fortsätter må röv, kontakta en psykolog! Ibland behöver en professionell hjälp för att kunna må bättre. Ytterligare tusen internetliga kramar!!! <3!!! Så, nu till dina frågor:

Hur klarar du av att vara så modig att söka dig till olika skolor och inte oroa sönder dig pga lån?
Hm, jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Jag vet heller inte om det nödvändigtvis handlar om mod. Hur en är inställd till CSN-lån tror jag ser väldigt olika ut beroende på ens bakgrund och var en befinner sig i livet. Min mormor är till exempel väldigt orolig över lånen jag tar, hon fattar inte alls varför jag håller på att tönta runt i Berlin, och vill nog helst av allt att jag flyttar tillbaka till Jönköping och skaffar mig en fast anställning. Och jag förstår henne, det är var hon kommer ifrån, det är hur hon har lärt sig att resonera kring pengar och arbete. Men för mig ser det lite annorlunda ut. Av diverse olika anledningar har min värld tillåtits att växa sig större än mormors värld, jag prioriterar andra saker, jag blir glad av andra saker. Jag vill låta mig själv skriva och se hur långt in det kan nå, jag vill studera till psykolog, jag vill lära mig mer tyska. Om jag lät pengar och lån spela roll så skulle det bli mycket svårare att göra allt det där, jag har aldrig haft någon rik släkting som har kunnat finansiera mitt leverne. Visst skulle jag kunna arbeta mer (ärligt talat har jag ju trivts ganska bra både som vaktmästare, hemtjänstbiträde och servitris), men om jag hade resonerat så i september tvåtusenelva och stannat kvar i Jönköping istället för att dra till Berlin, då hade jag värdesatt stabil ekonomi högre än psykiskt välbefinnande. Och det vill jag aldrig göra. Så stor roll ska pengar aldrig någonsin få spela i mitt liv. Visst kommer jag att ha skulder när jag är färdigutbildad, riktigt rejäla skulder, men det har ju nästan alla nuförtiden, och det finns ju knappt en förmånligare form av lån än CSN-lån (en fras som upprepas om och om och om igen av alla unga personer som någonsin har flyttat till Berlin, heh). Dessutom kommer jag ju att vara just det, färdigutbildad alltså, och chansen att då kunna välja jobb och arbeta på min egna villkor lär vara betydligt större. Och förresten, vissa människor tar lån för att köpa en ny bil eller en större bostad, jag tar lån för att lära mig mer om världen. Helt okej.

Har du kontakt med några från ditt gamla liv?
Ja, definitivt. Men jag har också glidit allt längre ifrån vissa personer, nästan tappat kontakten helt och hållet. Dessutom har jag börjat om ett gäng olika gånger. Först flyttade jag ju till Berlin, sedan till Stockholm, och sedan tillbaka till Berlin. Och för varje gång har fler personer tillkommit och fler personer försvunnit. Det är både sorgligt och fantastiskt och helt naturligt, antar jag. Det som är svårast är att leva livet på den plats som en befinner sig på samtidigt som en försöker hålla kvar i vänner som lever ett helt annat liv på en helt annan plats. Vissa stannar kvar inuti mig, och jag i dem, trots att vi inte har träffas på flera månader (eller år). En av min allra närmaste pluggar foto i NYC, och vi har inte setts sedan april förra året, men jag vet att det kommer att vara precis lika magiskt som alltid när vi ses nästa gång.

Vad är skillnaden mellan dina tankar då och nu om ditt liv nu?
Den största förändringen är nog att allt känns mindre definitivt nu, liksom mindre linjärt, mindre svartvitt. Ungefär som jag skrev i mitt förra inlägg: ”Hemstadsångesten och hemstadsföraktet spelade en tydlig roll i mitt identitetsskapande under tonåren, jag behövde tänka att jag var en av dem som inte skulle bli kvar, jag behövde tro på att livet snart skulle börja på riktigt någon annanstans. Och visst är det inte särskilt sympatiskt att känna ett sådant förakt, men det var nog nödvändigt för min överlevnad.” Jag känner inte längre det där föraktet. Jag har insett att väldigt lite handlade om min faktiska hemstad och människorna i den, att allt mycket mer handlade om att ha någonting att göra revolt mot, att jag behövde hata Jönköping för att kunna bryta upp. Delvis tänkte jag nog att jag var bra först när någon annan var sämre, att mitt liv var bra först när det var bättre än andra människors liv. Men nu är jag lugnare, mindre jämförande, jag känner inte längre samma behov av att hävda mig. Och jag försöker lära mig att leva som jag lär, försöker tänka att det inte finns något mål dit jag måste hinna först, att allt som finns är här och nu. Och det fungerar ganska bra. Jag bryr mig helt enkelt mycket mindre om allt det konkreta och mätbara, och mycket mer om hur det känns inuti mig. MVH ordspråksboken

Hur gör du för att vara så bra? Vill också gärna vara det men är lite dålig på att vara bra helt enkelt. Svar uppskattas. ps: puss
Hej baby. Mest är det så att jag börjar varje dag med att lyssna på Orup. Då går det inte att vara någonting annat än bra/stark. Puss.

Vad är enligt dig det sämsta med att bo i Berlin?
Tysk byråkrati. Egentligen är väl inte den tyska byråkratin så mycket jävligare än den svenska byråkratin, men i Sverige är det så mycket som fungerar automagiskt bara för att jag alltid har varit skriven där, gått i en svensk skola, haft svenska jobb o.s.v. Men i Tyskland har jag inte någon som helst aning. Det finns femtioelvatusen olika myndigheter, och även om jag tror att jag har gjort just precis allting rätt, så är det säkerligen ännu ett formulär som jag borde ha fyllt i, ännu ett nummer som jag borde ha koll på, ännu en försäkring som jag borde ha skaffat. Får verkligen kräkreflexer av att tänka på den tyska byråkratin. Och något annat som är skitjobbigt i Tyskland är det nästan icke-existerande feministiska uppvaknandet.

har du några tips på bra tyska filmer/serier? ska flytta till tyskland snart om några månader och känner att jag vill höra så mycket tyska som möjligt innan.
Åhja! Tre tyska filmklassiker: Good Bye Lenin!, Lola rennt och Das Leben der Anderen. Den sistnämnda är en av mina absoluta favoritfilmer. I TV-serieväg kan jag till exempel rekommendera Unsere Mütter, Unsere Väter (varnar dock för magont och panikgråt, men herrejävlar, vad bra den serien är!) och Weißensee (inte en strålande tv-serie, men fortfarande klart sevärd, dessutom utspelar den sig under DDR-tiden, och sådant älskar ju jag). Du borde även titta på Tatort, en deckarserie som har visats i Tyskland i hur många år som helst. Jättemånga berlinska barer har Tatortsvisning varje söndagskväll. Jag har fortfarande inte sett ett helt avsnitt. En film som jag ännu inte har sett (pga hittar den inte med tysk/engelsk/svensk undertext någonstans och vill verkligen förstå även de små nyanserna i den berlinska dialekten), men tror är helt strålande, är This Ain’t California. Trailern har jag sett så många gånger att jag skulle kunna beskriva den i sömnen. Bara titta på detta mästerverk:


Har du några fina boktips?
Igår läste jag Andrea Lundgrens debutbok ”I tunga vintrars mage”. Så himla strålande! Hon besökte oss på Sörängens folkhögskola i helgen, pratade om sitt författarskap och var allmänt gullig. Idag har jag börjat läsa ”Älskaren” av Marguerite Duras, kan gissa att även den kommer att få ett högt betyg av mig.

Hej! Du är en otroligt stor inspiration för mig, och det verkligen glödde till i hjärtat på mig när jag läste ditt förra inlägg. Jag drömmer också om ett liv någon annanstans. Jag har dock inte hunnit bli tillräckligt gammal för att lämna min hemstad ännu. Men jag undrar, hurdan var du under din skoltid? Var du blyg, utåtriktad? Och hur vågade du lämna din hemort? Det låter på något vis romantiskt att bara ta sina tillhörigheter, sätta sig på ett tåg och ge sig ut i världen. Men jag kan föreställa mig, i alla fall för min del, att man skulle känna en stor rädsla. Man lämnar ju tryggheten. Och för mig som en blyg person är jag övertygad om att jag också skulle känna rädsla över hur jag skulle kunna komma att så att säga överleva på egen hand. Alla nya människor mm. Så för att sammanfatta det hela, hur vågade du?
Hej där, och tack! <3 När jag hade flyttat till Berlin tvåtusenelva svarade jag så här på frågan om att våga:

 

”För två veckor sedan lämnade jag Jönköping och Sverige. Med en enorm rullväska och en backpackerryggsäck klev jag på ett nattåg på Malmö Centralstation. Vinkade hejdå utan minsta vemod i kroppen. Men hur gör en för att våga då? Jag tror att det handlar om att vända tårna i den riktning dit en vill färdas och sen helt enkelt inte sluta trampa framåt hur knepigt det än känns. BARA GÖRA ISTÄLLET FÖR ATT TÄNKA SÖNDER! Det är någonting jag övar på varje dag. Och den svåraste delen av att våga är väl egentligen att bestämma sig, sen är det bara att göra. Eller bara och bara, det kan ju vara skitsvårt sen också och jag är inte jättekaxig hela tiden och ensamheten kan kännas ganska jäkla ensam i Berlin. Och jag kunde dessutom inte vara kvar, det fanns inget annat alternativ än att dra. Jönköping dödade mig långsamt, hur dramatiskt det än låter.

 

Men okej, tänk såhär för att våga: i slutändan är det du själv som är ansvarig för ditt eget liv, du kan inte skylla allt på ett skitjobb eller en skitstad eller en skitskola hur länge som helst. Visst kan en ha tur emellanåt, och visst kan magiska saker ibland ske utan att en själv rör ett enda finger, men det är ändå du själv som skapar din egen livssituation och du själv som ser till att saker förändras. Gör det som din magkänsla säger åt dig att göra. Och vad är egentligen det värsta som kan hända om du faktiskt vågar? Oftast är det tusen gånger värre att inte våga, för då får en aldrig veta om det faktiskt hade kunnat gå, om det hade kunnat bli just precis så. Det känns som att jag vågar lite mer varje dag och det är en väldigt fantastisk känsla. Dock måste jag även tillägga att det finns saker som hade inneburit mycket mer vågande för min del, jag trivs liksom fantastiskt bra i enorma städer och i ensamma lägenheter och i främmande människors sällskap på hemmafester. Det är precis här jag vill vara.”

 

Och jag håller nog fortfarande med mig själv, även om jag kanske tryckte lite väl mycket på hela den liberala ”du är din egen lyckas smed”-grejen utan att skriva ordentligt om varierande förutsättningar. För visst var det så att mina förutsättningar var optimala. Jag trivs oerhört bra bland främmande människor i enorma städer, och då är det inte lika svårt att våga. Visst var jag emellanåt väldigt ensam och visst kändes allt åt helvete ibland, men jag mådde åtminstone bättre än vad jag hade gjort i Jönköping, då grät jag ju varje dag. Du frågade även hur jag var under min skoltid, och då var jag helt enkelt mångt och mycket sådan som jag är nu. Jag är väldigt utåtriktad, pratar högt och fort, tar mycket plats, har lätt för att få människor att skratta. Vissa tycker förmodligen att jag är fantastisk, andra tycker förmodligen att jag är alldeles för mycket och alldeles för överallt. Eh. Mest av allt vill jag bara skrika att du ska kasta dig ut och prova vingarna och allt det där, för annars får du ju aldrig veta hur det skulle kunna gå. Puss.

Hej snyggjulia. När jag flyttar till Berlin, vill du äta dillchips och dricka öl med mig då? Och har du några fina filmtips i stil med Before Sunrise/Sunset/Midnight? Något icke-Hollywood alltså.
Alltså, det är klart jag vill, det är klart vi ska! Jag ska lära dig allt som din storasyster önskar att du inte hade en aning om (förlåt Sophie). Och, åh, hm, har jag några sådana filmtips? Det är verkligen frågan. Before-filmerna spelar ju onekligen i en helt egen liga när det kommer till filmer som enbart består av halvfilosofisk dialog. Vad säger ni andra? Har ni några bra tips?

Berlin-tips tack! Typ geniala frukostställen, bra ölhak, någonstans att dansa och roliga museer.
Här är min jättelånga Berlinguide. Planerar att uppdatera den om några veckor eller så, känner att många av tipsen är lite utdaterade, men den får funka så länge.

Jag och min pojkvän ska till Berlin i sommar och jag undrar om du har några tips på var man främst kan bo billigt, men även saker som man bör göra eller besöka? :)
Försök hyra en lägenhet via till exempel https://www.airbnb.se eller http://www.wg-gesucht.de eller facebookgruppen Svenskar i Berlin. Annars är det ju alltid en upplevelse att bo på hostel, googla vetja! Och här hittar du min Berlinguide. Ha en fin resa! :)

Hej Julia!! Hoppas Sverige är mjukt och skönt. Ikväll sitter alla utanför spätisar och barer och hejar på tyskland i fotbolls-vm. Därför tänkte jag fråga dig: vilken är din favoritsport? antingen att titta på eller utöva.
Åh, min favoritsport alla kategorier är ju faktiskt fotboll. Spelade själv i kanske fem år (saknar det väldigt ofta), och tittade som en galning när EM visades på varenda bar i Berlin sommaren tvåtusentolv. Det är dock inte så att jag skulle välja att sitta hemma och streama olika matcher, jag har inte något favoritlag. Mer är det väl så att jag är totalt ointresserad av ungefär alla andra sporter, och därför framstår fotbollsintresset enormt jämförelsevis.

Vad är ditt livs bästa köp?
Det var onekligen ett genidrag att köpa min första systemkamera i december tvåtusenåtta. Tänk vad mycket som har förevigats sedan dess! För tillfället är jag dock sjukt less på att fota, och drömmer om bättre utrustning. Men sådant har jag inte råd med.

Vem är den svinigaste du stött på i Berlin?
En kock som jag träffade på Jatz Bar i Wedding. Han var en dålig idé redan innan jag hade kommit på idén. Och kocken på mitt jobb som jag valde att umgås med ett tag (för övrigt spelade han på fullt allvar (!) Wonderwall för mig på sin gitarr). Dessutom fanns det ytterligare en riktigt vidrig kock på mitt jobb. Överhuvudtaget har jag haft oerhört dåliga upplevelser med kockar i Berlin.

Vad har ni för härlig morgonrutin på Nogatstr?
Adna vaknar ALLTID tidigare än mig, så vad hon gör på morgonen är höljt i dunkel. Jag brukar typ lyssna på techno, duscha och steka ägg. När jag väl har börjat ta tag i min dag/förhoppningsvis redan har skrivit i flera timmar, så kommer Adna hem från språkskolan. Men i juli börjar en ny era, då ska även jag börja läsa tyska på Die Deutschule. Vill finslipa språkfärdigheterna.

Dillchips eller sex - vad väljer du?
Låt mig säga så här: sexet måste ju vara jävligt bra för att det ska vara bättre än dillchips. Och med tanke på att jag mest har heterosex så skulle jag vilja hänvisa eventuella framtida ligg till 04.30 i det här klippet med Tiffany Kronlöf.

Ska du skriva en bok någon gång? Eller ge ut bloggen som en bok?
Dina formuleringar prickar så rätt så ofta!
Kärleksförklarat.
Åh, du är ju alldeles för fin. Jag håller på att skriva en bok just nu, men jag vet inte om den någonsin kommer att bli färdig. Är rent utsagt helt förbannat jävla skittrött på mina egna formuleringar för tillfället, så jag klarar inte riktigt av att skriva något positivt om det här just nu.

FRÅGESTUND! FRÅGESTUND! FRÅGESTUND!

Hej. Denna helg hänger jag på Sörängens folkhögskola för att diskutera text med mina klasskamrater. Nästa vecka ska jag ta det lugnt och fint och försiktigt i min mosters sommarstuga, vila upp mig, simma i sjön, läsa böcker. Och så vill jag svara på de tusen frågor som ni nu får i uppdrag att ställa till mig. Sätt igång! Puss! Glad helg!

exakt tre år och en dag

Det har varit sommar i mig så länge nu att jag inte skulle bli förvånad om vi redan befann oss i slutet av augusti. Men istället är det juni. Exakt tre år och en dag sedan jag tog studenten. Och då slår det mig plötsligt att jag är vuxen nu. Jag fyller tjugotvå i december, jag är inte ens nästan tonåring längre. Treårsperioderna staplas på hög, nu borde jag ha upplevt lika mycket som jag gjorde under mina år på Per Brahegymnasiet, men i själva verket har jag upplevt så otroligt mycket mer. De som pratar om sin gymnasietid som den bästa tiden någonsin måste definitivt ha gjort något fel efter studenten. För det är ju då allt börjar, det är då det riktiga självbestämmandet tar vid. Så kändes det i alla fall för mig.

Det var då jag slutade ha panikångest och magont. Istället för att lida vidare i Jönköping packade jag mina resväskor och satte mig på ett tåg mot Berlin. Efter att ha varit väldigt duktig i väldigt många år släppte jag kontrollen, kastade mig ut, upptäckte nya gator, hånglade upp främlingar, gick hem i gryningar. Tyskan kom in i mitt liv och jag skaffade mitt första jobb som inte var koncentrerat till en kort sommarperiod. Jag skaffade mig ett liv som för första gången helt och hållet var mitt eget. Men allt detta är egentligen mindre relevant. Den viktigaste förändringen skedde inuti mig, och jag märkte av den redan efter en månad i min nya stad, och skrev då så här på bloggen: ”Jag gläds åt att avstånd ibland är synonymt med distans. Det långa avståndet till Jönköping har skapat en helt ny distans i mig. Jag förminskar och förstorar saker till rimligare proportioner. Att inte längre vara kvar rent fysiskt har förflyttat mig i tanken.” För ingenting handlar ju om hur livet ser ut utifrån, det handlar om hur livet känns inifrån. Det går att känna sig ensam och övergiven mitt i en bombastisk solnedgång på ett tak i Berlin. Det går att känna sig överlycklig på en buss mellan Eksjö och Nässjö.

Att flytta till Berlin är det bästa beslut jag någonsin har fattat, men det betyder inte att mitt beslut var bättre än någon annans beslut. För mig har det alltid varit väldigt viktigt att komma bort. Hemstadsångesten och hemstadsföraktet spelade en tydlig roll i mitt identitetsskapande under tonåren, jag behövde tänka att jag var en av dem som inte skulle bli kvar, jag behövde tro på att livet snart skulle börja på riktigt någon annanstans. Och visst är det inte särskilt sympatiskt att känna ett sådant förakt, men det var nog nödvändigt för min överlevnad.

Nu har tre år passerat sedan jag tog studenten. Föraktet finns inte längre kvar, mitt universum har blivit större än så, min identitet är inte längre relativ till min hemstad. Jag har hunnit bo i fem olika lägenheter i två olika huvudstäder. Jag har studerat tyska på Hartnackschule, kreativt skrivande på Jakobsbergs folkhögskola, en kurs i Latinamerikas historia och en kurs om Harry Potter på Linnéuniversitetet, ett projektår på Sörängens folkhögskola. Jag har bytt Jönköping mot Berlin mot Stockholm mot Berlin. Jag har bytt Tokarp mot Friedrichshain mot Södermalm mot Stureby mot Västertorp mot Neukölln. Jag har suttit på en övergiven tågräls och undrat hur jag någonsin kunde bli förälskad i den där föredetta drogmissbrukaren med fleecetröja, jag har gråtit när människor har flyttat iväg, jag har själv flyttat iväg och inte gråtit alls, jag har sovit med dunjacka och dubbla filtar när elementen inte har fungerat, jag har blivit beskriven som någon som lever författarliv i sina drömmars stad och inte alls känt igen mig, jag har tappat kontakten med gamla vänner, jag har lärt mig att dricka kaffe, jag har varit nära att rusa rakt in i betongväggar när jag har tänkt att det är möjligt att göra allt på en och samma gång, jag har ringt min mamma med panikgråt i rösten, jag har hittat personer som skriver så här fantastiska saker till mig: ”När jag träffade dig i Berlin var du som en frisk fläkt av mod och en mjuk vind av övertygelse. Om du känner dig liten så jämför du dig med fel människor. De som du kan jämföra dig med: Lilith, Kristina Lugn, Niki de Saint Phalle, Jean Michelle Basquiat, Jesus den gamla godingen, Rembrandt, Kirkegaard.” Och även om allt det där inte är ens i närheten av sant, så är det vad som gör mig allra mest himlastormande överlycklig. Jag har hittat människor som jag verkligen älskar och som verkligen älskar mig. Jag har blivit förändrad av människor, jag har förändrat människor.

Upp