Utkast: Mars 26, 2012

Orden finns i mig varenda jäkla sekund, jag lovar, men vart hittar man egentligen tiden till att kasta ut dem i rätt ordning? Vårsommarsolvärmen har ju dundrat rakt in i mig och varje liten körsbärsträdsmillimeter är så smärtsamt vacker att jag blir alldeles matt i mina ben och redan svettas i strumpbyxorna. Fattningen är tappad och när vi balanserar längs tågrälsen och du fångar mig som om jag vore en damsel in distress smulas jag i bitar ännu en gång utan att ha gett min tillåtelse. BAM! Augustineröl dricks i solnedgångarna och fulvin på parkbänkarna under stjärnhimlarna. Nästan dubbelvikning av panikångest vid diskbänken innan en kragryckning, käftsmäll och långpromenad. Och jag förstår inte ens nästan hur jag mellan alla fantabulösa kast och skittvära kast hinner med både tyskastudier, servitrisarbetande, barnpassande, myndighetsbesökande och folkhögskoleansökningsskrivande. Kanske försöker jag springa rakt in i väggen. Men mest drömmer jag ju bara om att grovhångla med fel person. Allt är precis som vanligt alltså. Bara att du ändras och jag alltid har en fattning kvar hur många jag än tappar. Borde kanske bli helcrazy på riktigt någon gång.

ger er tusen bilder:


BISOUS!

torsdagen den femtonde mars (sex månader i berlin)

Hade mina fotsulor och handflator varit lika funktionsdugliga som Spindelmannens hade jag utan tvekan börjat klättra på väggarna den här veckan. Sju dagar sängliggandes med hög feber, skärande halssmärta, uppsvullna halsmandlar, dunkande huvudvärk, magmuskelframkallande hosta och tunga bihålor gör en nämligen lite smått desperat. Hade det inte redan känts som en total kapitulation där jag låg och vred mig under täcket, för varm och för kall och för mittemellan, hade jag definitivt börjat vifta med en vit flagga. Om mina armar hade orkat med alltså.

100. Jag tycker om att vara frisk.

Och då var jag inte ens illa ute. Inte det minsta. Min kropp skrek inte efter starkare mediciner och jag visste att jag skulle överleva det här också. Ingen ovisshet i väntan på ett besked, en lösning, en operation, en transplantation eller en läkares dystra huvudskakning. Ingen person vid min sida som tvingade fram ett ”allt kommer att ordna sig” mellan sina läppar trots att den egentligen visste att ingenting skulle ordna sig.

Jag är bortskämd. Det är lätt hänt, vi är nog många som är bortskämda. Det är lätt hänt att man börjar tänka på god hälsa som en grundläggande rättighet, att man glömmer bort vilket fantastiskt jäkla privilegium det faktiskt är att må okej. Jag önskar att det inte behövde vara ett privilegium, men nu är det så, fruktansvärt många människor mår liksom inte ens i närheten av okej. Det är ett privilegium att inte känna igen sjukhuspersonalen och det är ett privilegium att när som helst kunna ta en promenad hem till en vän för att dricka te. Kanske är det ibland bra att tänka på vilket privilegium det faktiskt är, men det är nog också bra att bara glömma bort det och kasta sig ut i livet. Om man kan alltså.

Jag blir alldeles skakig av att skriva det här. Men samtidigt känner jag mig som en total bluff, ni vet som den där dryga personen i en amerikansk film som fäller kommentaren ”jag vet exakt hur det känns”. För det vet ju aldrig någon, hur mycket välmening som än har tryckts in i varje stavelse. Men samtidigt är ju den där kommentaren ett försök till att trösta, ett försök till att visa att man faktiskt finns där. För det enda som fortsätter spela roll, hur sjuk man än blir och hur tacky det än låter, är ju kärleken. Den där handen som stryker en över ryggen när det känns som att kroppen håller på att gå upp i lågor, den där handen att nästan krama sönder när läkaren kommer med ett frustrerande besked.

Själv är jag så förbaskat rädd för att göra fel att jag knappt ens vågar sträcka ut den där handen. Varje gång någonting riktigt hemskt har hänt med en person i min närhet har jag känt mig totalt rådvill. Jag har gråtit och gråtit och gråtit och sagt ”jag vet inte ens vad jag borde säga” så många gånger att jag nu borde ha kommit fram till att det inte finns någonting som man borde säga. Det spelar liksom inte särskilt stor roll vad man säger, det räcker gott och väl med en hand att hålla hårt i.

Sådant har jag tänkt på den här veckan. Och mycket annat. Givetvis har jag tänkt på armhålshår och stereotyper och feminism och flippin jämställdism och språkets makt och hen och man. Jag är så trött på att vi fortfarande står där vi står, att en internationell kvinnodag är nödvändig, att någonting så totalt oväsentligt som armhålshår inte är någonting som en får bestämma över själv utan att det väcker ilska och avsky. Jag är så trött på så mycket, men samtidigt är jag glad över mycket. För vi står inte stilla, vi försöker gå framåt. Debatter i Sverige går emellanåt käpprätt åt helvete, men det finns i alla fall debattutrymme. När en hårig armhåla hånas av tusen, finns det tusen andra som försvarar den fria viljan. Det finns hopp.

Slutligen har jag tänkt på en helt annan sak. Alldeles snart ska jag skicka in ansökningar till olika skrivarlinjer på folkhögskolor runtom i Sverige. Det är nämligen vad jag vill göra i höst, skriva alltså. I dessa ansökningar måste jag bifoga texter som jag har skrivit, och eftersom jag är nervös som tusan och helst vill komma in någonstans, tänkte jag be er om hjälp. Om någon av mina texter har rört om lite extra, kan ni säga till då? Vad är det bästa jag har skrivit? Vilka texter borde jag bifoga i mina ansökningar?

frustrerade, glada, halvsjuka, trötta & hoppfulla hälsningar,
superjulia

Upp