sen tar vi berlin

lördagsnatt med drinkar i prenzlauer berg hos snubbarna jag träffade på tåget till berlin
tisdagskväll med öldrickande på en bar i neukölln för att fira att frans fyllde tjugotre
onsdagskväll med musik på stället pool tillsammans med frans, linnéa och kristoffer
bluäh, önskar att jag la ner lite mer tid på mitt fotograferande så att det blev bra någon gång













för kärlek är ju ändå min religion

Inutijulia brukar hålla sig foglig och snäll och innanför normalpersonsramarna tämligen okej ända fram tills himlen utanför fönstret når gardinernas nattsvarta färg. Och jag försöker intala mig själv att det är så det fungerar: att alla livsdetaljer kommer att kännas magiskt mycket bättre i takt med att nätterna blir kortare och morgnarna ljusare för att jag då inte längre har några mörka kvällar kvar att låta tankarna eskalera under. Men jag tror ju inte fullt ut på den typen av utomkroppsliga lösningar. Jag tror egentligen inte fullt ut på någonting. I allra högsta grad är jag en ”å ena sidan å andra sidan”-person. Kärlek är min religion men jag tror ändå att all kärlek går åt helvete till slut. Jag ligger raklång i min säng med grumliga ögon och försöker blinka bort känslor jag inte vill kännas vid. Men i nästa sekund vet jag inte ens om jag egentligen känner vad jag känner eller om jag bara försöker fly bort ifrån allt mitt ickekännande för att det ironiskt nog gör så fruktansvärt ont att inte känna alls.

Ständigt är jag i behov av någon form av garanti. Ett datum och en underskrift på ett papper med texten ”den här dagen kommer det att kännas annorlunda”. Jag kräver inte tillståndet lycklig, bara tillståndet lite-mer-okej.

För ibland lyckas jag inte vila i tanken att jag i alla fall har tagit vägen någonstans och är här och nu och kom bort. Alla kvällar hjälper inte det. En kväll kändes ingenting okej. Eller egentligen fler kvällar än så. Egentligen väldigt många kvällar om jag nu ska vara så ärlig som jag ändå försöker vara här. Jag pratade med en vän den där kvällen (jag har nämligen lärt mig hur otroligt kontraproduktivt det är att lägga sig i sängen, stirra upp i taket och lyssna på Kent på högsta volym). Min vän berättade någonting fint för mig. Någonting som hon själv hade tänkt på en novemberkväll för ett år sedan. Och nu försöker jag övertala mig själv om att det där faktiskt är någon form av garanti, någonting som komma skall trots att jag varken har datum eller underskrift. För kärlek är ju ändå min religion.

”Och så satt jag där själv i biomörkret och allt kändes åt helvete. Men så plötsligt slog det mig, det finns någon annan som går omkring därute någonstans och mår precis lika skitdåligt som jag och är precis lika ensam. Vi går omkring och lever våra olika liv, men någon dag kommer vi att träffas och då kommer allt att kännas lite mer okej.”

Upp