FRÅGESTUND


hej. om några minuter åker jag iväg till sommaridyllernas sommaridyll. en röd stuga med vita knutar fylld med fin släkt belägen vid en vacker sjö utanför västervik. där ska firas midsommar. när jag kommer tillbaka skulle det vara fint om några frågor och rådfrågningar väntade på mig. ungefär. om ni vill givetvis, kanske är det någon som undrar varför himlen är blå eller vilka sommarplaner jag har. eller vad jag tycker om super mario galaxy 2 till wii eller så. ja, fråga på om ni undrar något!

en junifredag och en junilördag



Det var fredagskväll. Efter att ha firat min numera nittonårige bror satte jag mig på ett tåg mot Vaggeryd, där min vän Amandus bor.


Efter ett tag var det så här vackert utanför tågfönstret, då var jag alldeles strax framme. Amandus och en viss fin pojke mötte mig med cykel, sedan trampade vi iväg till Blåbärsstigen.


Behzad, något av det finaste jag vet. KOL är dock ingen cool sjukdom, inte lungcancer heller.


Finkajsa.


Jag och Hannes skulle slåss, jag minns inte riktigt varför.


När Albin är med händer alltid sånt här. Hela tiden ska han göra volter.


Salaam Sam, chosgelli (låtsaspersiska)!


Hela natten fortsatte i samma fina anda med fotbollstittande, chipsätande, dansande, pratande och till viss del lungförgiftande. På morgonen cyklade jag och han det finaste jag vet till tågstationen, jag var tvungen att ta ett tidigt tåg hem. Regnet öste ner och vi blev båda alldeles dyngsura. Och sen var vi tvungna att pussas alldeles fasligt länge, för på grund av olika resor hit och dit kan vi inte träffas igen förrän på söndag.


Jag kom hem helskinnad, men fortfarande dyngsur, och insåg att vädret inte riktigt tillät min redan inplanerade picknick. Istället fick det bli inomhuspicknick hos mig, med tillhörande fina vänner, sockerchocker och bröllopstittande.


På kvällen åkte jag hem till en viss världens-bästa-Sophie för att fira att hon fyllde arton. Vit-tunika-Sophie bar dagen till ära en färgsprakande klänning och bjöd på välkomstchampagne.


Carl-Oskar var där.


Likaså Anton och Joakim.


Egentligen var det tema S (för att Ia så ihärdigt kämpade för ett tema), men ingen var särskilt duktig på att följa det. Jag var svart, svår, spexig och givetvis super-julia. Lina var sjöman, applåder till henne!


Denna bild lägger jag upp av fyra anledningar:
1. Ebba ser så väldigt hotfull ut
2. Ebba följde också temat (sjöman)
3. Ebbas sjömansmössa är ett tio år gammalt Håkan Hellström-original med tillhörande hälsning och autograf
4. Ia formar sin hand så väldigt elegant när hon röker


Sebastian och Anton.



Till varmrätt fanns det all möjlig mat anpassad för både veganer, vegetarianer och köttätare. Efterrätten var knytkalas. Här ser ni Ebbas gudomliga kladdkaksaktiga-brownie-chokladkakor och Ias ljusrosa macarons med kokos och vitchoklad-fyllning.




Hela kvällen och natten var så himla, himla lyckad. Ah, så galet bra var det. Det var min fredag och lördag det. (Förresten har ungefär alla dessa människor bloggar, men ja, jag visste inte riktigt vilka som ville bli länkade. Och är det någon bild ni vill ha borttagen är det bara att säga till.)

jag tror att det kallas sommar

Igår kom jag hem ifrån UKM Riksfestival som ägde rum i Skara. Klockan tolv rullade mitt och Natalies tåg in på Jönköpings station och resten av dagen kände jag mig fullkomligt comatosed på grund av trötthet och lycka och alldeles för många intryck på alldeles för kort tid. På en scen stod jag alldeles ensam och läste min poesi inför en publik på över hundrafemtio människor. Det var fantastiskt. Det är en sådan ofattbart mäktig känsla, och om någon av er som läser min blogg själva skriver poesi, rekommenderar jag er verkligen att våga framföra era ord på en scen. Ungefär sjutton (!) personer kom fram till mig efteråt för att krama om mig, skaka mina händer, ge mig beröm och kritik och allmänt lovorda mig. Jag är fortfarande stum av förvåning och tacksamhet. Och under UKM träffade jag dessutom så fasligt fina människor från hela landet, deltog i en Workshop med Navid Modiri som ledare och trummade på kongas mitt i natten tillsammans med fint folk.

Nu är jag tillbaka i Jönköping, tillbaka i verkligheten, och ägnar mig än en gång åt mitt sommarjobb: skrivarverkstad. Denna text skrev jag just precis nu (uppgift: miljöbeskrivning), och jag vet inte om den är riktigt färdig ännu eller om jag ens tycker om den, men jag hade lust att publicera något.


Sommarens dåsighet hade klibbat sig fast i varenda luftmolekyl, jönköpingsborna orkade knappt längre lyfta det högra benet och sedan det vänstra och sedan det högra igen, utan gled istället mest omkring, likt en enda stor trögflytande massa, mellan luftkonditionerade caféer och kvadratmeterstora skuggplatser under lövträd i olika parker. För länge sedan hade midsommarblomstren börjat sloka, trots att de svenska jordgubbarna ännu inte hade nått humana priser och trots att små grodorna ännu inte skulle sjungas förrän om två dagar. Moderiktiga kvinnor, endast sjutton eller kanske till och med arton, nitton år fyllda, flöt omkring i sina flätade slokhattar och svarta långklänningar från H&M som fladdrade lite lätt kring deras slanka ben då en svag bris valde att skänka dem en aning svalka denna junieftermiddag. Solglasögon med runda glas ramade in deras ansikten när de passerade hamnkanalen och gick vidare mot Wayne’s Coffee för att uppleva deras dyra macchiato. Vid Vätterns strandkant, ungefär vid Centralkonditoriet, låg pubertala tonåringar packade som laxar i en laxask för att få hudcancer så snabbt som möjligt och för att kanske träffa någon jämnårig att hångla upp senare under kvällen då sanden längs strandpromenaden börjar kännas svalare mot fötterna och Vätterstranden ännu en gång fylls av fjorton- och femtonåringar, fast denna gång med rebenschoppen eller koskenkorva i handen istället för kokosdoftande sololja. Måsarna flyger högt över taken denna dag, likaså svalorna, och affärsmän instängda i svarta kostymer, stela system och restriktioner att följa blickar längtansfullt åt tågstationens håll. Att åka långt härifrån är något många drömmer om trots att staden får nytt liv under sommarhalvåret och trots att det finns en djup, nästan havsliknande, sjö att svalka sin brunbrända beach 2010-kropp i. Det avgår bussar till Prag, och ofta ser man kondensstrimmor över himmeln, men nästan aldrig sitter man i en Boeing 747 på väg bort, någon annanstans. Anywhere but here.

Upp