en kvinnosymbol och två lästips // en måndagskväll i en hemstad // ta mig till berlin nu

Titta, jag har skaffat mig en ringfingertatuering! För att feminism är något av det vackraste och mest välbehövliga som finns. För att tatuerarna från Skäggiga Damen i lördags hängde på Kafé 44 och tatuerade folk i förmån för Ingen människa är illegal. Är det någon gång en ska betala 800 kronor för lite svart bläck på fingret så är det då.

Tänkte dessutom tipsa er om att läsa augustinumret av YAP som går att hitta här. Stilig design, intressanta kreatörer, välskrivna texter. Om ni bläddrar fram några sidor hittar ni en text som jag har skrivit, den handlar om förutsättningar, drömmar, skrivande och bloggande.

40 Days of Dating är ett experiment utfört av Jessica Walsh och Timothy Goodman. Mycket mer än så vill jag inte berätta. BARA LÄS ALLTALLTALLT. För det känns så nära och avklätt och ärligt och sorgligt och fint och mänskligt på en och samma gång. Börja med dag ett och läs sedan vidare, ännu har inte alla dagar publicerats på den grafiskt fulländade hemsidan.

I den där verkligheten som existerar utanför bloggen har jag varit ganska rejält sjuk, det är därför jag inte har funnits här. Istället har jag hängt en sväng på Södersjukhuset, köpt receptbelagda och receptfria mediciner för mina sista pengar, vridit och vänt på mig i sängen i över en vecka, blivit nästanfrisk, packat ner alla mina tillhörigheter i flyttkartonger, sagt farväl till Stockholm och inte ångrat alls, hamnat i min mammas lägenhet i Jönköping. Nu ska jag bo här i en månad. På onsdag morgon sätter jag mig på ett tåg och far ännu djupare in i de småländska skogarna för några introduktionsdagar på folkhögskolan som jag ska läsa en distanskurs på i höst. Snart kommer jag att skriva här oftare än någon gång i månaden, snart ska jag få bygga mig en vardag. Men först har jag sommarkursrester och flyttkartonger att ta mig igenom. Önska mig lycka till.

jag skriker om peppar och slår i träbord

Det hänger en filt för mitt fönster, rullgardinen gick sönder redan när jag flyttade in. Människor går omkring på byggarbetsställningarna utanför, borrar i alla balkonger, samlar den söndersmulade betongen i skottkärror, försvinner iväg, kommer tillbaka igen, fortsätter borra. Hetsregnet slår mot rutorna och åskan dundrar. Jag sitter i min säng, lyssnar på Jens Lekman, viftar på tårna, tittar på X-files, drömmer om hösten. Min vänstra halsmandel värker och jag vet inte riktigt om mitt te smakar någonting alls eller om jag bara dricker känslan av hur det brukar smaka. Innan den här febern och förkylningen slog omkull mig var jag frisk väldigt länge, ända sedan mitten av april. Det är ett nytt rekord, så jag skriker om peppar och slår i träbord.

Annars då?

Jag är ensam, igen. Väljer mig själv, gång på gång på gång. Självväljer. Stenarna i bröstkorgen och den där skavande magkänslan och nej nej nej jag vill bli tagen med storm. Och ta med storm, också. Du ska inte behöva använda logik och resonera dig fram till att jag är allt det där magiska, du ska känna det pumpa genom kroppen. Och jag ska känna likadant. Det här är ett efter oss och jag är inte ens ledsen. Bara lättad.

Någonting mer?

Jag kanske borde berätta om den här sommaren. Den här sommaren och alla dess sammanbrott. Alla högst reella väggar som jag har försökt springa rakt in i. Alla psykiska och fysiska åkommor. All hyperventilation innan läggdags. Famnarna som jag har fått gråta ut i. Hur zombielik jag ibland har känt mig. Hur mycket jag har önskat att jag var en annan person, med ett annat liv, någon annanstans. Jag kanske borde berätta om allt det fina. För sådant har ju också funnits. Men det fina har nästan alltid kantats av att jag har tänkt att jag borde ta tag i alla mina borden och måsten, göra färdigt allt det där viktiga, göra någon slags nytta. Återigen har jag drabbats av det klassiska duktig-flicka-syndromet, glömt bort hur en gör för att slappna av, ställt mitt alarm på alldeles-för-tidigt varenda jäkla morgon, alltid haft listor på vad jag måste och bör, och sedan ändå inte fattat att väggarna är högst jävla verkliga och att jag just i detta nu försöker springa rakt in i dem. Det händer saker i kroppen när en försöker göra allting på en och samma gång. Då klarar en till slut inte av att göra någonting alls. Jag hoppas att jag hann skrika paus och stopp i tid. Men jag är inte säker, för jag har suttit och vaggat fram och tillbaka i min säng, jag har haft problem med att somna, vaknat upp mitt i natten, inte kunnat somna om, åkt hem till min mamma i Jönköping i en och en halv vecka bara för att bli struken över huvudet, brutit ihop vid köksbordet och försökt förklara att det är ALLT ALLT ALLT som känns mig övermäktigt, att jag inte klarar av en enda droppe till. Och helvete vad många droppar som har fortsatt falla.

Och nu börjar det äntligen kännas lurvigt i mig igen. Det är en vecka sedan jag insåg att jag inte klarar av mina sommarkursers sista uppsatser just nu, att jag måste börja göra roliga saker igen, att jag måste sluta ställa alarmet innan jag går och lägger mig om kvällarna. Nu är nya tag de enda tag jag vill ta. Jag vill att det ska bli augustislut så att jag kan flytta hem till min mammas lägenhet i Jönköping i en månad, börja min fortsättningskurs i kreativt skrivande och fortsätta skriva på min roman, kurera mig själv i min mosters nya sommarstuga och i skogarna som omger den, dricka kopiösa mängder te, köpa en ruskigt fin höstkappa, packa alla mina väskor, ta min bror under armen och flytta till Berlin. Just nu är mitt nystartsbehov nästan lika stort som det var i augusti tvåtusenelva, och det säger inte lite.

FRÅGESTUND! JA! JIPPI!


Plötsligt sitter jag vid mitt skrivbord på Snöflingebacken igen. Tio dagar i Jönköping som har ägnats åt allt annat än axelryckningar och klacksparkar. Men kanske finns det lösningar, ändå. Kanske är det så att kroppen känns lite lättare nu, sakerna som tynger ner är kanske några färre. Det råkar dock vara så att jag har ägnat en hel sommar åt att rättprioritera, alltså har jag struntat ganska totalt i mina heltidsstudier: sommarkurserna. Utanför fönstret övergår sommarlöv till höstlöv och jag tvingas strunta i allt vad pridefestival och skogsvalsfestival heter för att istället hinna läsa sida efter sida efter sida och skriva uppsats efter uppsats efter uppsats. Kanske är jag tillbaka här innan ni hinner säga sozialversicherungsausweis, eller kanske dröjer det ett litet tag till.


Jag tänkte att vi kunde göra någonting tills dess, eller snarare att ni kunde göra någonting tills dess. Frågestund! Ja! Jippi! Vad bloggigt! Fråga mig vad som helst, jag svarar på nästan allt (oavsett om det handlar om navelludd, berliniteter, mardrömmar, favoritfärger, kärleksproblem, gryffindor, feminism eller chips). Puss så länge, sommarnjut lite åt mig.

Upp