lass mich tanzen

Jag var galet trött när jag vaknade imorse, men jag kunde inte somna om, det verkar för tillfället vara fysiskt omöjligt för mig att sova längre än till klockan kvart över sju. Så jag ramlade in i duschen och sjöng inte alls för full hals och efter en stor kopp te var jag fortfarande inte människa. Men till biblioteket kom jag. Och där satt jag sedan och skrev i några timmar. Lärde mig bland annat ordet bouquinist. Nödvändigt.

Plötsligt var klockan halv ett och jag mötte upp My och Flora på T-Centralen. Vi köpte lunchingredienser på Hemköp och åkte hem till Flora i ett svartvitt tillstånd.

Väl där jonglerades det med citroner innan My slängde ihop en lemonad (det är även hon som har tagit den här bilden förresten).

Det fångades ljus och dag och allt annat som går att carpa.

Och så satt vi längelänge vid köksbordet. Först åt vi spaghetti med champinjonsås, och sedan drömmar som Flora hade bakat några dagar tidigare. Och mitt i allt pratade vi givetvis om vodka och första kärlekar och knäppa arbetskamrater.

Sedan var det dags för mig och My att vråla "HEJDÅ FLORA, FETT MED NICE LUNCH OCH GÖTT SÄLLSKAP!" Typ så. Och så kramades vi lite. Och så sprang jag och My rakt in i solnedgången/promenerade genom ett guldglittrande Östermalm.

Och när jag kom hem kände jag mig mest bara tom av ingen anledning alls, men det är ju en helt annan historia och jag grät bara lite mer till den sorgliga filmen än vad som var nödvändigt. Nu ska jag sova och hoppas att den här känslan av meningslöshet och ändlös repetition är borta när jag vaknar igen. Eller så får jag göra någonting riktigt galet imorgon, röra om i alla möjliga grytor och gärna vända upp och ner på dem också.

tisdagen den tjugosjätte februari tvåtusentretton


Teater Ohhboy ger föreställningen:

”Antiklimaxet i Skarpnäck”

(obs: denna text saknar väldigt många av dem grundläggande komponenter som gör en text läsvärd)



Det var en afton i slutet av februari. Den lilla tunnelbanestationen i Skarpnäck var som vanligt öppen för allmänheten, men rabatterna voro ännu ej uppgrävda.

Julia. Ostilig användning av intertextualitet, och Röda Rummet hör inte hemma i den här texten. Börja om.

Det var skitkallt och hon den där Julia Nilsson drog upp dragkedjan på sin nya luvtröja. Hon är ganska säker på att hon faktiskt tycker om den där luvtröjan, kanske blir det hela inte ett lika stort misstag som köpet av de röda Nikeskorna i april förra året. Julia får ibland för sig att hon är lite hiphop eller kan bära upp ett par grälla gymnastikskor lika snyggt som resten av Södermalms hipsterbefolkning. Det kan hon inte.

Okej. Det där var totalt irrelevant. Julia, du får bara ett försök till.

Tisdagen den tjugosjätte februari tvåtusentretton. Klockan är 18.57 och du sitter på tunnelbanetåget mot Skarpnäck, har tagit ut 220 kronor i kontanter för att kunna betala för dina fem filmstudiobesök på biograf Reflexen, känner dig exalterad. En man i skinnjacka med en tår tatuerad nedanför vänstra ögat kommer fram till dig, sätter sig mittemot. Han säger att han inte ska störa men verkligen skulle vilja veta vilken musik du lyssnar på. Du frågar om han känner till Annika Norlin. Han nickar och börjar prata om Hello Saferide och sträcker sedan fram sin starkcider mot dig.

”Nej tack, det är ju tisdag. Då är det väl onödigt att bli full.”
”Haha, du kommer ifrån Småland, eller hur?”
”Fan, hördes det så tydligt?!”

Definitivt, skrattsvarar han, fast egentligen använder han nog inte ord som definitivt, det är en efterkonstruktion. Tydligen är han uppväxt i Huskvarna och tydligen började han knarka samma år som du föddes och tydligen tycker han att det är trevligt att prata med dig. Och du gillar ju att prata med främlingar även när de luktar sprit. Vem har egentligen smeknamnet Polle? Du frågar om han tycker om hästar, men det är visst inte därför. Han heter Pål Patrik. Vem heter egentligen Pål Patrik?

Ni går båda av vid Skarpnäcks tunnelbanestation. Han säger att han kan följa dig till biografen men att det skulle vara trevligare om du ville följa med honom hem och knarka. Du vill inte det. Du säger att du inte tycker om knark. Han säger att en måste prova allting åtminstone tre gånger för att veta om en gillar det. Du säger att du aldrig kommer att prova knark av just den anledningen, kanske skulle du gilla det, och hur farligt skulle inte det vara?

Var fan ligger biograf Reflexen?

Det är en halvtimme i Skarpnäck och så många människor som du ber om hjälp, en vägvisning, ett leende. Ingen vill riktigt prata med dig, kanske för att du går omkring med Polle.

”Alltså, gillar du snubbar eller?”
”Nja, vissa av dem är väl helt okej.”
”Alltså, jag vill inte ligga med dig eller så. Alltså, jag skulle ju kunna ligga med dig. Men jag har en kompis som du verkligen skulle gilla. Han är pretentiös och tycker om film och så.
”Tack, men nej.”

Var fan ligger biograf Reflexen?

Klockan är 19.27 och filmen börjar om tre minuter och varför går du nästan vilse i Skarpnäck tillsammans med en narkoman som heter Polle? Varför ska du alltid prata med främlingar? Till slut har filmen börjat och du säger att du ska åka hem till dig igen.

”Hejdå Polle. Ja. Det var jättetrevligt att träffas. Visst visst. Du älskar mig, okej.”

Du tar rulltrappan långt ner i underjorden och sätter dig allra längst bak på tunnelbanetåget. Fönsterplats och Annika Norlin på högsta volym. Några minuter senare åker du förbi Kärrtorps tunnelbanestation. På en husfasad i tegel står REFLEXEN skrivet i röda neonbokstäver.

Varför heter det Skarpnäcks filmstudio om biografen ligger i Kärrtorp? Och varför kunde du inte vara så pass intelligent att du googlade fram det innan du åkte hemifrån?

think of all the stories that we could have told

1. Min bror Jonatan pluggar konst på KV Konstskola i Göteborg. Där trivs han som vithajen i världshaven och knåpar ihop olika magiska grejer (typ epileptiska valrossar och enorma strutsar). Gråter blod över att vi inte bor i samma stad, men det kommer det förhoppningsvis att bli ändring på till hösten.

Jonatan har en vän som heter Karl-Joel, och nu har nyss nämnda man knåpat ihop ett konstmagasin som heter YAP (Young Art Paper). Det första numret går bara att finna på nätet, men sedan kommer det även att börja säljas i pappersformat. Medverkar gör min bror, Moa Romanova, Tim Karlsson, Josefin Hardinger och Ellen Subraian. Så jäkla duktiga allihop! Läsa konstmagasinet kan ni göra här. Och gilla gärna YAP på Facebook.


Young Art Paper

Några av Jonatans grejer.

2. Dagens tips! Dagens tips! Dagens tips! Vet någon vad jag brukade göra varje torsdag när jag bodde i Jönköping? Gå på bio. Det hela kostade 160 kronor för tio biobesök. Och som namnet antyder är Sveriges Förenade Filmstudios inte geografiskt begränsat till Jönköping, utan finns även i övriga Sverige. Ikväll ska jag åka till biografen Reflexen i Skarpnäck och hoppas att det är lika magiskt med filmstudio i Stockholm. Givetvis är priserna lite Stockholmianskt förhöjda, men ändå. En får se massa kvalitativa filmer till ett fördelaktigt pris, filmer som sällan ges sitt rättmätiga utrymme för att SF är tråktråktråk.

3. Som vanligt publicerar jag saker väldigt sällan här. Nu finns det ytterligare en anledning till det, nämligen att jag inte riktigt kan publicera vad jag skriver för att texterna är reserverade till olika projekt. Och så kommer det nog att fortsätta vara ett tag framöver, men jag borde verkligen skriva mer om hur universum känns i mig, sådana texter är också viktiga att skriva så att jag inte tappar bort mig själv någonstans på vägen.

4. Måndagar är bra dagar när måndagar är den tjugofemte i månaden. P P P P P E N G A R. Givetvis är kassan lite skral efter nödvändiga inköp av diskmedel, tandkräm, quinoa, extern hårddisk, guldstrumpor och glaspärlkrage. Men ändå. Måndagar är faktiskt jättebra dagar när en går på folkhögskola och har sportlov. Såhär såg min måndag ut i fem bilder:

Vaknade klockan kvart över sju och kunde inte tänka någonting annat än "jag måste hitta senaste GIRLS-avsnittet NU NU NU!"


Och såhär såg jag ut två timmar senare när jag hade tittat på Girls (så bra avsnitt, ahhhh!!!), ätit frukost, duschat och utfodrat enhörningarna.


Här sitter jag på tunnelbanan hem klockan ett efter att ha gjort av med för mycket pengar, fast egentligen inte särskilt mycket alls. Hela världen var överexponerad.


Kanske var det så att jag blev förälskad i någonting på Indiska. Visst blev jag 249 kronor fattigare, men visst var jag i enormt behov av ett bombastiskt smycke. Efter att ha ätit quinoa, körsbärstomater, solroskärnor och halloumi (mmmmm) tog jag mig in till finaste stadsbiblioteket. Där satt jag sedan i timme efter timme efter timme och ryckte mig i håret, skrev en formulering, lyssnade på en enda låt på repeat, skrev en mening till. För tredje dagen i rad satt jag i jättemånga timmar och skrev. Yes.
Upp