ett försök att sammanfatta någonting

Efter att ha bott i Stockholm i tre dagar gick jag in på Lidl och grät.

För att produktbeskrivningarna var på svenska och finska, inte tyska. För att gatan utanför var Folkungagatan, inte Boxhagener Straße. För att det såldes Käsestangen men inte Bobbys hembakade. För att ingen av kunderna var en berlinsk punkare med turkos tuppkam och väluppfostrad schäfer. För att jag plötsligt hade lämnat min första alldeles egenskapade trygghet och nu skulle behöva börja om från början igen. För att jag kände mig rädd och liten och ensam och tänkte att jag aldrig skulle kunna skriva någonting bra och vad fan är då syftet med att flytta tillbaka för att gå en skrivarlinje?

När jag klev på det orossvarta tåget på Berlin Hauptbahnhof den sista juli kände jag mig så väldigt redo och över och förbi. Och jag är fortfarande väldigt säker på att det var dags att åka, men acklimatiseringen har tagit mycket längre tid än vad jag trodde att den skulle. I början fanns det så många paniktårar och stirra-upp-i-taket-timmar. Jag kände en så djup meningslöshet. Men det handlar ju i grund och botten om någonting fint: jag började älska en stad och ett språk så innerligt att det gör ont att vara ifrån. Och mest av allt saknar jag människorna som jag lärde känna där. Alla magiska personer som jag har förändrats med, i takt och i otakt. Det är inte konstigt att jag saknar alla våra urdruckna tekannor, vinflaskor och kaffekoppar.

Och min saknad handlar om annat också. Den handlar om årstidsskiftningar och ösregn. Den handlar om att den berlinska sommaren inte ens nästan är slut när hösten redan faller hårt över Sverige. Den handlar om att samma vänner fortsätter besöka samma klubbar som fortsätter spela samma elektroniska musik, trots att jag inte längre är där. Självklara saker, visst, men frågar en sig inte alltid om en är på rätt plats och gör rätt saker och lever rätt liv?

Visst vill jag leva i Stockholm just precis nu. Tror jag. Men mina tre första stockholmiga månader har handlat om streptokockproblem och långdragna infektioner och misstänkta blindtarmsinflammationer. Om längtan och väntan och verklighetsflykt. Ingen stad är särskilt magisk att upptäcka när smittsamma utslag får en att inte vilja gå utanför dörren. Ingen människa blir särskilt glad av penicillinkurer och vårdcentralsbesök och observationstimmar på Södersjukhuset. Men nu ska det bli ändring på allt det här. Nu har problematiken skrivits ned och bort. Nu ska jag ta Stockholm med stormigaste möjliga orkan.

Men först ska orkanen dra förbi Göteborg. Det är ett höstlov och jag är här för att kramas med mina favoritpersoner. Håller om riktigt hårt och promenerar stelfrusen omkring bland idylliska villor och hänger på superhjältefester på min brorsas konstskola och äter linssoppa på Hisingen och tittar på magiska barnboksillustrationer och skulpturer på Göteborgs konstmuseum. Det är ett höstlov och med pekfingret följer jag spårvagnarnas färdvägar på kartan. Här ska jag bo en dag. Kanske redan nästa år.

Nedan följer några foton från min lilla lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tjugotre kvadrat vid Hornstull som jag trivs alldeles strålande i. Dock ska jag inte bo kvar särskilt länge alls, snart ska jag dela lägenhet med min nyfunna vän Anna. Hon är fantastisk! Och dessutom kommer vi båda att få det mycket enklare, ekonomiskt sett, när vi flyttar ihop. Just nu har jag nämligen inte råd med någonting alls.


Titta, det ni ser på vänstersidan är min lilla hall! Där finns det en gammal spegel, en karta över Tyskland under DDR-tiden och en väldigt stilig kapphängare som min pappa byggde till mig. Men allt kan en ju inte komma ihåg att föreviga. På insidan av ytterdörren sitter en griffeltavla gjord av en gammal tavelram och en pappskiva målad med griffelfärg. Budskapen är rester efter en hemmafest med lite för många gäster och ett lite för rejält rödvinselände dagen efter. Annars ser ni början av salongen/finrummet (viktigt att döpa sitt enda rum till någonting bra). Där finns det en pärlkrage, ett halsband, några underklädesmodeller, tusen pappersfåglar, ett fotografi och en garderob som skulle kunna rymma väldigt många kattungar. Tyvärr har jag bara kläder, färgburkar, dammsugare och skor i den.

På vänster sida från hallen sett finns alltså en gå-in-i-garderob som tyvärr inte är fylld med kattungar. På höger sida finns en vit gammal byrå vars bokhögar växer sig större varje vecka. Ovanför byrån hänger min allra finaste "BEFEHL VON GANZ UNTEN"-plansch som jag ryckte ner från en husfasad i Friedrichshain i februari. Ser ni förresten änglaringen på väggen? Mina håriga, vinpimplande, läsande änglar täcker väldigt ypperligt fula hål i väggarna.

Jag har två sängar. En loftsäng i svartmålat trä som är så bred så bred och har den mjukaste madrassen någonsin. Och så min gamla ikeasäng som även fungerar ypperligt som soffa. Förresten har jag rysligt många kartor i min lägenhet. Över loftsängen hänger både en världskarta och en karta över Kina. Och över min lilla säng hänger en Visbykarta från 1959. Där har jag även hängt upp en ljusslinga och några av mina fotografier. Nattygsbordet hittade min pappa i grovsoprummet på hans innergård. Även många av kartorna och min lilla svarta klockradio är fyndade på liknande sätt, folk slänger så mycket fint. Och ja, hela mitt golv är förresten täckt av trasmattor, det syns ju inte riktigt här.

Mittemot väggen med den vita byrån finns en annan vägg (eh, jo, ganska logiskt). Där står min mammas gamla skrivbord och en grå femtiotalsstol. På väggen hänger ett av mina fotografier, en gammal världskarta i glas som jag köpte på en marknad för ett år sedan, en plansch föreställandes Buzz Aldrin och en fantastisk havstavla som min bror har målat. Båda mina fönster är perfekta att sitta och läsa i, utanför finns innergården och himlen och Liljeholmsbron.

Ett av mina fönster precis när jag hade flyttat in, och ungefär hur det ser ut nu. Några fotoremsor och spetsgardinen jag har hängt längs loftsängens kanter.

Min utsikt mitt i ett somrigt ösregn. Klättrar man ut genom mina fönster hamnar man på ett tak, jag älskar det.

Till höger om min lilla gå-in-i-garderob står det stora kylskåpet. När köket renoverades prioriterades det nämligen bort. Ovanför kylskåpet hänger Clooney-planschen som jag ryckte ner från ett elskåp förra året. Bredvid kylskåpet finns dörren in till det pyttelilla köket med tusen köksskåp. Där hänger Natalie Portman. I fönstret finns mina halvdöda örter, två kokböcker, supergrytlapparna, en tekanna som jag fick av min pappa och en gammal burk som ser ut som ett hus. En gång i veckan vattnas orkidén i diskhon, viktigtviktigt.

Så. Det var min lägenhet på ett ungefär. Badrummet är förresten litet och vitt med världens finaste duschdraperi.
Så. Det var en väldigt lång uppdatering/sammanfattning.
Så. Nu är det dags för mig och min bror att köpa ingredienser till kvällens middag. Sen ska det dansas och spelas pingis på Pustervik. Åh, Göteborg!

P.S. tystnaden som uppstår när en redigerar sina bilder i en laptop och sedan tittar på inläggen i en stationär dator. färgerna är totalskeva och superfula, ursäkta.
Upp