And I followed you into the party/That no one invited me to/But alone I made love to my 40/And played make-believe it was you



Detta ständiga urvräkande av innerligheter, suck. Det känns som att jag för varje dag river ner ännu fler väggar mellan det där jaget och den där omvärlden och någonstans på vägen har glömt bort hur många ni är som faktiskt läser vartenda ord. Men nog om det, jag kommer ju ändå inte att sluta skriva. När jag har haft feber har det förresten blivit påriktighöst i Berlin. Luften luktar löv så mycket att den nästan smakar löv och idag köpte jag mig en fantastisk tavla i spegelglas med världskartan anno 1651 som motiv. Jag prutade med den mycket stiliga (och säkerligen inkorrekta) frasen "Aber Ich möchte mit mein Geld Lebensmittel kaufen", vilket betyder ungefär "Men jag vill köpa livsmedel för mina pengar".

en spretig hyllning till livet ungefär

Mina golv är rensopade. Mina mjuka lakan nytvättade. På mitt fönsterbräde brinner två mörkgröna stearinljus. Min otroligt orangea lampa lyser lika orange ikväll som den har gjort alla andra kvällar. Det är en lördag och släcker jag ner mina lampor kan jag urskilja stjärnorna utanför fönstret. Jag bor högst upp i huset och på taket växer det faktiskt en blomma. Sedan i tisdags har det känts som att jag har varit fast i min kammare, en förskräcklig förkylning har hindrat mig från att göra någonting överhuvudtaget. Med skärande halsont, vidrig huvudvärk, en uppsvullen halsmandel, yrsel och feber har jag legat i min säng och stirrat ömsom upp i taket, ömsom mot datorskärmen där jag tittat på olika filmer och väldigt många avsnitt av ”Vem vet mest?” och ”Landet Brunsås”. Prisa herren för streamingmöjligheterna på SVT Play har jag tänkt, för att i nästa sekund upptäcka hur många program som är upphovsrättsskyddade och därför inte tillåtna utanför Sveriges gränser. Men nu är det en annan dag, en lördag, och jag kan plötsligt känna dofter och smaker igen. Idag har jag kunnat resa mig upp från sängen utan att känna yrsel och idag har jag kunnat städa i ordning på mitt rum åtminstone en liten stund innan jag blivit febervarm. Det är en lördag och jag har nytvättade lakan och mörkgröna stearinljus.

Min vän Lisa fick idag beskedet att hon om en månad får flytta in i ett rum i ett kollektiv i Göteborg. Min vän Sophie skrev idag under ett kontrakt på en lägenhet i Stockholm. Efter det åkte hon vidare till reklambyrån DDB för att skriva under ännu ett kontrakt, om två veckor börjar hon nämligen arbeta heltid som copywriter på Sveriges största reklambyrå. Min moster skickade idag ett mail till mig, hon frågade om det är något speciellt jag önskar mig i julklapp från Argentina. Om några dagar flyger hon till Buenos Aires för att dansa tango i en månad. Idag började jag känna dofter och smaker igen. Allt det där lilla och allt det där stora. Allt det där som får mig att känna att allt verkligen är möjligt. Det är den bästa känslan jag vet.

Livet. Hur jag älskar det. Så tänker jag ibland, andra dagar rakt uppochner och tvärtom och åt helvete, helvete, helvete. Men jag försöker gripa tag i den där första känslan. Mer och mer försöker jag gripa tag i den och carpe, carpe, carpe. Och mitt i någon typ av jobbpanik och brännande tvåsamhetsensamhet håller jag ändå min magkänsla högst av allt. Jag har varit i den här staden i sex veckor. Det är fortfarande en ny verklighet som håller på att byggas och mönster som behöver skapas och bitar som behöver falla på plats och människor som behöver kommas nära. Vissa saker skaver men mycket mer följer min kropps varenda svängning. Och då tänker jag på livet och hur mycket jag älskar det. Då tänker jag på hur allting faktiskt är möjligt.

Ibland tänker jag att ett enda liv inte riktigt räcker till, att jag behöver tusen minst, att jag behöver sluka världens alla kakor och samtidigt ha varenda jäkla en kvar. Jag vill göra om flera gånger om och ändå göra fel och tvingas göra igen. Jag vill bygga egna hörn och själv köpa färgen som jag målar in mig med.

Ett liv vill jag leva med dig, Berlin. Jag vill dra mina fingrar längs ett par venezolanska axlar och viska skrikande meningar på bokstavssväljande spanska eller grammatiskt inkorrekt tyska. Mot husfasader vill jag trycka upp människor från varje världsdel och jag vill slippa tänka att igår var fantastisk, för idag och imorgon dunkar precis lika hårt. Med utsträckta armar på ett glittrande dansgolv och på balkongerna på hemmafesterna och i de mörkaste hörnen på de mest suspekta barerna. Ett liv vill jag leva med dig, Berlin. Högt över taken.

Ett liv vill jag leva i mitten av ingenstans med norska skogskatter och en dator väl lämpad för romanskrivande. En grind som gnisslar och en husfasad täckt med murgröna. Väldigt mycket te och väldigt mycket böcker och väldigt mycket samma varma kropp under samma randiga lakan. Jag vill cykla till byns mataffär för att handla och själv skotta gången till min ytterdörr fri från snö och förbanna högre makter när husets värme inte fungerar som den ska. Ett liv vill jag leva i mitten av ingenstans.

Jag vill studera till psykolog. Jag skulle väldigt gärna studera film eller fotografi eller lingvistik eller filosofi. Jag skulle vilja bo i den amerikanska södern ett tag och Japan skulle jag definitivt vilja skapa mig en verklighet i. Och när ska jag egentligen hinna driva mitt värdshus på Cote d’Amour? Och hur ska det egentligen bli med min tid i Amazonas djungler? Ett liv som människa mitt i karriären och ett liv med sju små barn och ett liv med hästar.

Jag vill göra allt och jag vill göra inget och ofta kan det vara svårt för mig att hitta någon form av balans och stabilitet. Nästan varje dag måste jag säga åt mig själv att det är okej att inte riktigt ha hittat den där balansen. Okej att inte ha alla aningar. Okej att inte skriva tusen romaner. Okej att inte böja verb varje vaken sekund. Okej att göra ingenting och bara promenera omkring bland mina favoritkvarter. För jag är en person som vill väldigt mycket hela tiden. Jag lider inte brist på drömmar och jag har heller inte särskilt stora problem med att faktiskt försöka genomföra. Men jag kan ha ganska svårt för att bara vara och helt enkelt slappna av. Och kanske är det faktiskt först då som man klarar av att njuta så till fullo av det enda liv man har att man inte behöver tusen fler. Och vem är det förresten som säger att jag inte både kan skriva romaner och studera till psykolog och besöka Amazonas och bo i Japan? Ingen alls. Jag får välja alldeles själv. Och då dunkar insikten ännu en gång rakt in i solarplexus: livet är magiskt!

tisdagstankar

även idag kände jag för att publicera något listliknande, denna hittade jag hos strålande elsa. och alla bilderna har jag lånat från breakfaststories (bääästa tumblrn)

Jag längtar efter:
Min mammas berlinbesök i slutet av november. Jag längtar efter att få visa henne hur min värld här känns. Och jag längtar efter att träffa en Någon och bli ömsesidigt kär. Tillvaron får så mycket mer substans då, sammanhangen blir plötsligt tydligare i huvudet och meningen med allt det här hittas igen.

Jag är ledsen över:
Ingen ledsamhet här har känts lika tung och genomsvart som ledsamheterna i Jönköping brukade kännas, det är jag oerhört tacksam över. Mitt mående är mycket mer konstant. Men ibland känner jag mig väldigt ensam. Att vara så långt ifrån alla jag älskar sätter ändå vissa spår. Och sedan finns det andra saker som jag är ledsen över, fast på andra vis. Hur köttindustrin ser ut gör mig ledsen. Min ojämna kunskapsfördelning gör mig ledsen (det där med att kunna rabbla hur många amerikanska företag som helst, men knappt ett enda indiskt. Det där med att nästan kunna rabbla alla huvudstäderna i Europa men inte alls många i Afrika.) Jag blev upprörd när jag satt på min tyskalektion och ifrågasatte det ickeexisterande genustänket i vår undervisning och de andra eleverna bara skrattade. Jag blev väldigt ledsen över att så många människor firade Khadaffis död, hur kan man någonsin tycka att det är bra att en människa dör?

Jag äter helst:
Pasta med krämig champinjonsås. Mango. Fisk och skaldjur (sedan jag flyttade hit har jag dock råkat bli helvegetarian, jag är definitivt inte bekväm i att köpa utrotningshotad fisk eller dåliga halvfabrikat på lidl, jag vill helt enkelt äta bra saker och bra fisk är något jag definitivt inte har råd med). Riktigt goda ostar och franska baguetter. Sparris. Vadsomhelst innehållandes rödbetor och chevre.


Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning:
Allt det nya jag hela tiden tvingar mig själv att göra här: ta tusen främlingars nummer för att lära känna nya människor, åka på hemmafester själv, försöka hitta ett arbete osv osv osv.

Det finaste jag vet är:
Människor som frågar något för att de verkligen vill veta, inte bara för att man ska, och sedan lyssnar intresserat och kommer ihåg. Alla jag älskar. Riktigt mjuka kyssar och en hand i nacken. Hem som verkligen dunkar hemma och känns personliga. Brutalt träffande och vibrerande texter som får mig att försvinna någon helt annanstans.

Jag läser:
Eating Animals av Jonathan Safran Foer. Jag började läsa den i augusti men trillade in mellan andra boksidor och fastnade i andra, fiktiva universum. Men nu läser jag den igen. För fullt. Hela tiden. Och den är verkligen jättebra. Utökad medvetenhet om allt som pågår är dock samtidigt skrämmande, jag får svårare och svårare för att blunda och bara göra, det är dessutom lätt att bli cynisk när man läser om allt hemskt människor sysslar med inom fiskeindustrin eller hur sjuk genmanipulering som faktiskt existerar.

Jag är galet stressad över:
Inte galet kanske, eller jo, det är jag visst. Inför att söka jobb alltså. Jag hatar att söka jobb. Jag hatar att dyka upp med ett snyggt cv och ett brett leende och sedan försöka sälja in mig själv.  Och snart måste jag verkligen skaffa mig ett jobb. Just nu spenderar jag ungefär inga pengar alls bara för att jag inte vet när jag kommer att bli med inkomst, och jag måste ju kunna bo kvar i mitt mysiga rum i den här fina lägenheten i den här fantastiska staden.


Jag lyssnar helst på:

Någon fin väns långa monologer om hur något känns eller är. Annars, i musikväg, brukar jag låt- eller artistlyssna väldigt specifikt. Rasputin av Boney M när jag har en lagom mängd alkohol i blodomloppet och är på väg ut i natten. Call Your Girlfriend av Robyn på repeat när jag lagar mat. Common People av Pulp varje morgon mellan stationerna Ostkreuz och Warschauer Strasse. Jackie Wilson när det känns som att jag aldrig behöver kunna stava till motvind igen. Hm. Just nu lyssnar jag väldigt mycket på olika pianostycken.

Jag drömmer om:
Tunga, mörkgröna sammetsgardiner. Han med manchesterbyxor. Att bila genom hela USA. Att kunna tala tyska, franska, spanska och engelska lika bra som jag talar svenska. Att verkligen tro på banbrytande kärlek. Olika otänkbara och knäppa scenarion, gärna där en vän helt plötsligt står utanför min ytterdörr och har bestämt sig för att bo hos mig i några veckor, eller där en helt främmande person plötsligt ringer för att berätta att jag ska börja arbeta på muji och dessutom får skriva krönikor för någon stor tidning, eller att jag aldrig mer ska behöva betala för mat utan hädanefter bara kan plocka på mig vad jag vill i mataffären. Jag drömmer om att skriva långa romaner och jag drömmer om takstuckatur och vackra möbler.

Jag blir nostalgisk av:

Att höra gamla låtar av Evert Taube. Då tänker jag väldigt mycket på min morfar och vår gamla sommarstuga och smala sugrör och den stora eken i mitten av trädgården och hallonsoda och mormors gaffelkakor och hur vi brukade bada när det ösregnade och hur jag och min bror grillade ostbågar tills de började brinna. Åh. Jag saknar min bror väldigt mycket förresten. Jättemycket.
Upp