there's a concert hall in Vienna, where your mouth had a thousand reviews

Jag fotograferar nästan aldrig längre, det känns lite synd att det har råkat bli så. Jag tänker att jag kanske ska sälja min systemkamera för att få råd att köpa mig en mindre och mer behändig kamera, en som jag orkar ta med mig överallt. Vill ju bara bevara en känsla, inte ta de mest högupplösta bilderna någonsin. Helst skulle jag vilja ha en kamera med videofunktion, jag skulle så gärna börja filma lite, visa för er hur mina vänner skrattar, hur åkrarna bildar mönster utanför tågfönstret. När jag besökte Berlin i slutet av april tog jag åtminstone några konstiga bilder på personer som jag tycker väldigt mycket om. Här ovan ser vi till exempel en middag på From Hanoi With Love tillsammans med Adna och Greta María, minst tusen saknade personer under en dag då vi bara promenerade från fik till fik, och Joe med en vattenkokare när vi en eftermiddag skulle dricka te och GT tillsammans.

några kvadrat i ett kollektiv på djäknegatan

"Åh, Julia, hur ser det ut i ditt nya rum?" har nog ingen annan än min mamma frågat, men jag tänkte att även ni skulle kunna få ett hum om sakernas tillstånd. Vi börjar med min utsikt. Den är trevlig åt höger, skittråkig åt vänster och helt okej om en tittar rakt fram. Jag är mest tacksam över att kunna se himmel överhuvudtaget efter ett år i min väldigt mörka bottenvåningslägenhet i Berlin. Som ni ser nere i bildens vänstra hörn bor jag precis ovanför och mittemot Sveriges Radio, så jag tittar mest in i olika mediapersoners kontor om dagarna och kan vara hur naken som helst i mitt rum om kvällarna.

Mjukt och mysredigerat är hur det känns när en kliver in i mitt rum. Fast kanske mest i skymningsljus med all strategisk mysbelysning tänd.

Till höger finner vi den viktigaste rumskomponenten, nämligen min säng. Den har riktiga sängben! Och är 120 centimeter bred! Och fyndades på blocket för bara tvåhundra kronor! Fint! Skönt! Och så har jag givetvis ett gäng kartor, för annars skulle det ju inte kännas som att komma hem.

Till vänster finner vi arbetsbordet "Göran" och zinkhyllan "Hyllis". Görans bordsben har jag målat i ett moderiktigt grafiskt mönster i en moderiktig kopparnyans (vi kan låtsas att jag helt och hållet har inrett mitt rum efter egna preferenser och inte alls har låtit mig styras av min väldigt tunna plånbok). Ovanför skrivbordet ser vi från vänster:
1) en magisk teckning som min bror ritade till mig kanske tvåtusenelva
2) en plansch föreställande Buzz Aldrin, den andra snubben på månen
3) en väldigt gammal spegel som jag fick av min pappa någon gång för längesen
3) ett regntungt fotografi från ett parkeringshustak i Jönköping oktober tvåtusennio 
4) en glastavla föreställande världen 1651 (köpt på Boxhagener Platz med hjälp av urusel tyska hösten tvåtusenelva)

Har givetvis en frankie daily journal och en macbook air, annars är en ju inte bloggare på riktigt. Och jag har även inlett projektet "täcka hela golvet med trasmattor" precis som i Stockholmslägenheten jag bodde i hösten tvåtusentolv (klicka här).

En dag tog jag bussen till Plantagen för att köpa mig en monstera. Dock var monsterorna jätteslut, så jag köpte mig två andra gröna växter istället. Måste införskaffa mig en monstera också, de är ju finast.

Mittemot fönstret finns dörren som leder in till mitt rum och ett helt gäng inbyggda garderober i funkisstuk. Bakom spetsgardinerna gömmer sig ett tvättställ, lite märkligt kan en tycka, men jag skulle gissa att mitt rum har varit någon slags tjänstebostad (?) då det ligger placerat i serveringsgången mellan köket och matsalen. Oavsett hur praktisk grej som helst när en delar lägenhet och badrum med fyra andra personer och en katt. Girls will make you blush är en finfin teaterföreställning som jag såg tillsammans med min bror i Stockholm i december. Det var en av hans tre födelsedagspresenter till mig (vi gick även och såg Håkan Hellström-konserten på bio (började gråta efter mindre än fem minuter, heh) och åt en vandringsmiddag på bland annat Solgrillen och restaurang Ho's. Och nej, jag kommer aldrig att vara ett lika gulligt syskon som min bror, han är helt oslagbar).

Bakom spetsgardinen döljer sig alltså det här: ett tvättställ, några kakelplattor, ett gäng speglar, en banantermometer och en plansch där min pappa poserar med en Micromega CD som trettioåring och säger "jag tar bara det bästa".


Det var mitt rum. Nu ska jag försöka koncentrera mig på föreläsningen i biologisk psykologi som jag befinner mig på. Det är inte en särskilt rolig föreläsning, eller så är det bara jag som är ofokuserad och ångestig. Orkar inte ens skriva om hur mycket jag kastas fram och tillbaka i olika sinnesstämningar just nu, gapskrattar och hetsgråter. Det ska bli bra det här, jag ska se till att det blir bra. Och tills det blir bra ska jag titta på den här bilden från när jag skypade med Adna och Elsa och allt för en liten stund kändes mjukt som bomull.

hur en helg i berlin kan kännas


Det är inte fredag när min helg börjar, istället torsdag. Efter min tyskundervisning sover jag i några timmar för att kroppen känns trött. Sedan möter jag upp två favoritpersoner utanför baren Tier. Alla bord är upptagna trots att klockan bara är åtta, så vi korsar gatan och går in på Ä istället. Där köper vi öl och umgås i mörkret i ett gäng timmar, Anjel och Anna och jag. Men hur känner jag egentligen dessa två personer, kanske ni tänker nu, för jag inser att jag aldrig riktigt förklarar vilka det är jag umgås med och hur vi lärde känna varandra.

Anjel träffade jag för första gången hemma vid mitt köksbord när hon umgicks med min bror. De hade råkat träffa varandra på en förfest i Prenzlauer Berg, dit min bror var bjuden av en Anna som han hade lärt känna genom Facebookgruppen Svenskar i Berlin när hon undrade om det inte fanns någon som ville besöka några konstgallerier tillsammans med henne. Fram tills alldeles nyss bodde Anjel bara några meter bort på Nogatstraße.

Anna lärde jag känna i min C1-tyskakurs för några veckor sedan. Vi insåg båda ganska fort att vi var sköna personer som borde umgås, heh. Dock kunde jag och Anna lika gärna ha lärt känna varandra i september tvåtusenelva då vi båda också bodde här och var en del av ytterligare en Annas fotoprojekt, nämligen Anna Ekros (som ju sedan har blivit en av mina allra närmaste personer, här går det till exempel att läsa om hur det kändes i kroppen när vi bodde ihop i början av tvåtusentretton).

Hur Anna och jag såg ut när Anna fotograferade oss tvåtusenelva (jag känner alldeles för många Annor).


Precis när vi kände oss färdiga på Ä kom Elsa och anslöt sig till gänget. Henne började jag lära känna ordentligt när jag flyttade hit förra året, men vi tog en första fika tillsammans redan när jag bodde i Hornstull. Mest är det väl så att vi har lärt känna varandra genom ett helt gäng gemensamma vänner och bekanta i Stockholm som jag började lära känna tvåtusentolv i samband med att personen Mirjam kontaktade mig via min bloggmail och skrev att vi borde dricka öl ihop. Så har många bra vänskaper börjat.

Torsdagsnatten bjöd på dåliga bilder och bra umgänge. Någon gång här borde jag ha prioriterat sömn och kurerande av min huvudvärk, inte dans på Schwutz och OHM till klockan kvart i fem.

Min fredag förevigades inte alls, då ägnade jag mig mest åt att titta på mjuka filmer och äta god mat och sova mycket. Och hela fredagsnatten arbetade jag i kassan på en klubb som en vän anordnade, läste min bok, pratade med för höga svenskar, drack min club mate, tjänade in några sedlar som jag var i desperat behov av, blev stött på av diverse snubbar som plötsligt var väldigt intresserade av vilken bok jag läste, umgicks med vänner som var där för att dansa. Det var faktiskt väldigt roligt, och dessutom är det intressant att vara spiknykter på en klubb och uppleva allt det knäppa från en åskådarposition.

Och så blev det alltså lördag. Adna och jag åkte iväg till Wedding för att Greta María skulle spela sin musik på en baröppning/vernissage/kanske någonting mer.

Vi var nervösa och exalterade och nyfikna. Människor satt i små klungor och åt soppa, flera vänner trillade in, mannen bredvid oss fnittrade och rökte gräs.

Men vilken röst vilken röst vilken röst! Och vilka texter! Och vilka pianostycken! Greta María träffade jag för första gången över kaffe och morotskaka här i Berlin när hon hade skrivit en liten kommentar här i bloggen. Så himla fin person.

Adna och jag tackade för den fantastiska musiken, kramade om några vänner, lämnade den fina innergården, gick till tunnelbanestationen. Adna lärde jag förresten också känna genom att hon skrev till mig här i bloggen, heh, en skulle ju kunna tro att jag inte skulle ha några vänner alls om jag inte hade den här lilla internetplatsen. Vi träffades kanske tre gånger i januari innan jag frågade om hon inte ville flytta in med mig. Ibland känns det bara rätt.

Adna kände gitarrabstinens och åkte därför hem till oss. Själv kände jag mest bara skrikande hunger och åkte därför hem till Anjel och Olles nya lägenhet (SOM ÄR SÅ JÄVLA FIN). Där väntade en Stacey och en Anjel med totalgod tacopaj, paprikaröra och myntasås.

Stacey såg givetvis ball ut (vi har precis börjat lära känna varandra genom Anjel förresten). Och så satt vi alla kvar runt köksbordet tills klockan blev två på natten och vi inte längre hade särskilt mycket rödvin eller rödbetsjuice kvar. Så många intressanta diskussioner.

Söndagen den andra november kunde egentligen bara betyda en sak: OST!!!!! Men innan det var dags för den årliga ostfestivalen på Markthalle Neun promenerade jag och Adna längs Landwehrkanal i det mjuka vädret. Där uppe vill vi helst bo, har vi kommit fram till.

Och hela världen var så höstig (MEN OCKSÅ VARM!)

Titta! Ibland är jag med på min blogg!

Vi slog oss ner på Admiralbrücke med varsin öl. Söndagarna känns nästan alltid harmoniska i den här staden. Alla butiker är stängda (mataffärer, möbelvaruhus, klädkedjor osv). Överallt finns loppmarknader och matmarknader. Alla människor tycks ägna sig åt att sitta i timmar på uteserveringar, gå långa promenader i parkerna, dricka öl på en bro, leka med sina hundar. Och för många är söndagar den där dagen då en vaknar upp utvilad, äter brunch med några vänner, försvinner iväg till Berghain för många timmar technodans.

Och så blev det äntligen dags för ostfestival på Markthalle Neun! Vi var ett stort gäng som möttes upp utanför ingången med tomma magar. När vi kom in var ostdoften så total att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. So so so cheesexited! Käselicious! Eller, som jag hade skrivit till Joe några minuter tidigare: "käsee you soon!"

Jag är väl medveten om att den här bilden inte är särskilt rolig, men jag vill också ha en tröja som det står "sweet dreams are made of cheese" på.
Vi som ostade loss var till exempel Anna, Annas bror Mårten som var på besök, Joe och Juliana. Joe träffade jag för första gången på en mexikansk afton hos några vänner i augusti. Och det här var egentligen bara tredje gången vi sågs (och alltid i matsammanhang av någon anledning), men jag tycker redan om honom så grymt mycket (vi har exakt lika dålig humor och börjar av någon anledning alltid diskutera väldigt allvarliga ämnen). Och Juliana träffade jag för första gången för bara några dagar sedan, hon skickade också ett litet mail till mig efter att ha googlat något om berlin och blogg. Så skön person.

Vi provsmakade absurt god spansk ost som hade burits till en grotta av en gammal man med en ryggsäck och sedan lagrats där. Eh? Det kändes lite som när jag tittade på en dokumentär om choklad och en expert beskrev en mörk chokladsort ungefär så här: "mmm, tänk dig en häst som har varit ute och sprungit över ängar en hel dag, mmm, med solen i manen, mmm, tänk dig hur hästens rygg då smakar". En ba jo, smaken av svettig häst.

Anna hade en knäpp fransk tröja på sig.

Greta María njööööt av osttallrikarna som vi köpte för fyra euro. Jag blev så mätt och lycklig och var ungefär lika exalterad som en treåring som har fått i sig för mycket socker.

Och här såg Joe det höga kilopriset på färsk aloe vera och droppade repliken "this is probably the most Prenzlauer Berg-y thing I've ever seen in Kreuzberg".

Tror att Adna här imiterar min njutarmin. Själv är hon ju nämligen laktosintolerant :(((((( så det fanns inte jättemånga ostar för henne att njuta av. Och Juliana är allergisk mot mjölkprotein, så hon kunde njuta av absolut ingen ost alls :((((

Den här snubben såg ju gullig ut.

Och så var det med det ostnjutandet en söndag i Markthalle Neun. Ett tips är att dra dit på torsdagskvällar då de har en himla massa olika food trucks. Hipstermatmarknaden, som jag brukar kalla den.

Joe utanför Baraka där Adna köpte mat på vägen hem.

Och istället för att åka hem mötte jag upp Anjel och Julia (som jag precis har börjat lära känna genom Anjel) vid Görlitzer Bahnhof. Vi gick tillbaka i ostriktningen för att hamna på Vögelchen, en bar som jag tycker väldigt mycket om (bortsett från dammlukten som har byggt bo i väggarna på grund av alla småprylar och torkade blommor överallt). Det var så varmt att vi kunde sitta ute och dricka en kvällsöl, så det gjorde vi.

Och när jag vaknade upp på måndag morgon var jag krasslig och slut i hela kroppen. Nu ligger jag hemma under duntäcket i min säng, hostar och snörvlar, känner ingen matlust alls, längtar efter att bli frisk. Klart slut.
Upp