där är det sommar, men här inne är det höst
Det blåser full storm på världshaven som ryms mellan namnet Julia och tillståndet välfungerande. För sex dagar sedan ställde jag mig i duschen innan jobbet för att verkligheten skulle börja kännas lite mer verklig. Allt jag kunde känna när jag stod under duschmunstycket var panikångesten som forsade fram under min hud. Men istället för att börja gråta okontrollerat svalde jag upprepade gånger och bestämde träff med Rebecca på Lunds tågstation. Vi promenerade fram över kullerstensgatorna, hamnade i Stadsparken, satte oss ner på en bänk. Förmodligen fanns det blomdoft överallt och förmodligen var trähusen som vi passerade otroligt idylliska och förmodligen befann sig skymningen någonstans mellan pastell och stjärnsprängd. Ångestens förmåga att emellanåt sluka alla skiftningar och nyanser är något som skrämmer mig, jag vill aldrig veta hur mörkt mörkret kan vara som mörkast.
När häggdoftande vår trillar över en är överblommad augusti inte långt borta och då ska det tas tillvara på varenda sekund och i solbrända ben ska sockerdricka och sommarförälskelse pulsera. Det ska samlas på fräknar och åkas på spontana upptåg och tydligen har en inte levt fullt ut innan en har tittat på soluppgången från ett höghustak. Jag vet inte, ibland blir jag så ledsen av allt det där. Ledsen för att det känns som att jag borde vara glad, besviken över att jag inte är så glad som jag borde vara, rädd för att inte hinna uppleva allt som jag vill uppleva, skamsen över att jag inte är tillräckligt tacksam över allt som jag har, allt som egentligen är bra.
Ibland slår det mig att jag inte har någon aning om någonting alls, att jag inte vet varför jag skriver vad jag skriver, att det finns så många olika slutsatser i varje resonemang och att jag helt slumpmässigt väljer en av slutsatserna för att det gör för ont att tänka tanken att det inte finns några absoluta lösningar eller sanningar. Jag tror inte på någon mening med livet. Men jag tror att jag tror på att vi alla måste försöka skapa vår egen subjektiva mening med livet för att det ska kännas värt att leva det. Jag vet inte säkert vilka sanningar jag baserar mitt liv på. Någonting om att försöka vara så öppen och ärlig som möjligt, någonting om att det är bättre att vara övertydlig än otydlig, någonting om att det är bättre att säga för mycket än för lite, någonting om att det är bättre att göra än att undra. Jag gör allt som oftast allt helt fel, det gör nog vi alla. Jag gör om och jag gör fel och rätt och fel igen.
Ångeststormen har rasat i mig lite för länge nu (eller så inbillar jag mig bara att detta är ett tillstånd som har pågått länge, så fungerar ju ångest, allt bakåt blir mörkt och allt framåt blir mörkt och allt har alltid känts precis exakt så här mörkt). Känslorna som bor i mig inatt liknar känslorna från igår och från dagen dessförinnan och från förra veckan. Jag kan inte svara på om den här ångesten är verklighetsförankrad eller ej. Ibland kan jag längta efter lite konkret orsak, någonting att skylla på, en enda variabel att byta ut för att allt ska kännas lite mer okej. Men så enkla lösningar fungerar sällan för mig, kanske sällan för någon. Oftast är det själva ångestkänslan i sig som skaver, inte allt det där konkreta som livet är uppbyggt av.
Jag rusar runt i cirklar, vet ingenting alls, försöker hitta sanningar som jag inte ens tror existerar.