and when we'd walk along the street she'd say "if it rains now, i hope to god it pours"

 
kanske någon slags livsfilosofi, eller mest bara en förvirrande kris utan ändar:
 

Någonstans i mig finns det en tomhet som suktar efter mening. Där bor det ett ingenting som vrålar efter någonting. Så jag springer för att jag rymmer eller för att jag letar. Varje led i min kropp är så ofattbart trött på jakten efter rusen, stormen efter stormen. Lugnet infinner sig nästan aldrig i mitt vindpinade fantasilandskap och ibland frågar jag mig själv om det ens från början fanns en början i allt detta identitetskrisande, och om det någonsin kommer att finnas ett slut.

 

Jag vet ju inte vem jag är. Eller, jag vet liksom inte vad jag är av allt det som jag vill vara, allt det som jag borde vara, allt det skeva som jag ser mig som, allt det som andra ser mig som och allt det som jag skriver här.

 

Och just nu finns det bara ett mitt i. Ett mitt i meningslösheten, ett mitt i rastlösheten, ett mitt i identitetskrisen. Längtandes efter nästa verklighet intalar jag mig att det är då allting kommer att falla på plats. Nutid omvandlas plötsligt till transportsträcka, framtiden blir vad jag istället lever för. Jag har glömt bort hur man gör för att fånga här och nu, jag tröttnade liksom någonstans mellan kokainet som kastas upp på vardagsrumsborden och klockan halvsen förmiddag på klubbarna då folk stannar kvar enbart för att det inte existerar någonting mer skrämmande än att tvingas konfrontera sitt eget ensamma jag i hallspegeln.

 

Visst är det så att tröttnandet i sig ger mig vingar och får mig att byta riktning i rätt riktningar, men så mycket annat med denna ständiga rastlöshet och otålighet är förödande. Någon gång måste jag fullt ut lära mig att det aldrig kommer att komma en tidpunkt då allting faller på plats, då allting är perfekt och klart och färdigt och jag inte eftersträvar någonting överhuvudtaget. Det är ju inte så livet fungerar, när man inte eftersträvar mer åt något håll är man väl död? Ingenting handlar om att bli klar och färdig, hinna först och göra mest. Det går liksom inte att bli färdig och vart någonstans är det du ska hinna före alla andra? Allting handlar om att vara sann mot sig själv och försöka må så fint som möjligt och lära sig att andas i mellanrummen och uppskatta hur det glittrar i gruset, även när vissa livsfaktorer är helt åt helvete. Så tror i alla fall jag. Livet kommer definitivt att bära skor med stålhätta och sparka dig i huvudet när du ligger ner och efter exploderande solnedgångssol kommer genomskärande hagelstorm och fina saker händer människor som inte förtjänar det och just precis vem som helst kan dö i en bilolycka imorgon.

 

 

en lite mer konkret uppdatering, kanske delvis skriven till alla mina vänner där hemma som ofta undrar hur allt är och hur allt går:

 

Det är den tjugosjunde juni, en onsdag (och jag förstår inte hur förmiddagen blev till eftermiddag blev till kväll). Mina halsmandlar är uppsvullna efter alldeles för många vinnätter och vingryningar i rad och på hög och i dimma och jag har precis druckit en stor kopp kanelig varm choklad ackompanjerad av ett tänt stearinljus, en klyschig film och en eterisk olja med doft av ylang ylang som sakta förångas i en lykta på mitt fönsterbräde. Jasminoljan var för dyr och ylang ylang-oljan är för sötsliskig. Alla mina nya bekantskaper hopar sig i huvudet och jag kan nästan förstå vissa Berlinbors aversion mot turister, fast mest handlar det nog om att jag under öldrickande nätter vill få prata tyska hela tiden. Jag vill vara brutal och total, förstå allt det roliga och snabbt skämta tillbaka. Och samtidigt drömmer jag om att förföriskt och flytande kunna plocka ihop fraser på franska och spanska och viska rakt in i någons hörselgångar. Min chef är inte särskilt glad över att jag i slutet av juli lämnar Berlin och Ristorante Caminetto bakom mig, och därför verkar alla mina arbetspass ha uteblivit. Tack. Snällt. Verkligen. Men den enda känslan som vilar i min kropp efter detta är ändå lättnad. På sätt och vis känns det som att det anses väldigt ookej att inte arbeta i den värld vi lever i idag, man ska tänka på den där framtiden och ha sparat ihop stora summor pengar och sedan placera dem vist, gärna i fonder. Men jag har nästan aldrig haft några summor att spendera vist, och jag tycker ändå att det ligger någonting fint i att räkna mynten i handen och inse att man idag bara har råd med det inte lika goda knäckebrödet, men att man faktiskt kan köpa en gurka om man vill. Det var precis exakt så jag levde under mina första månader i Berlin, och sakta börjar jag komma tillbaka till någon slags ekonomi som kräver att jag tycker väldigt bra om havregrynsgröt eller åker till turkiska marknaden precis innan stängning (så att fem askar jordgubbar kan fås för bara en euro). På fredag ska jag skriva ett tyskaprov för nivå B1 som jag har skjutit upp och fram och bara en månad till sedan mars, och när jag idag tittade igenom mina tyskaböcker inser jag hur mycket av grammatiken som redan är ett minne blott. Och i gammal hederlig gymnasieanda valde jag då inte att studera ordentligt och innerligt, utan istället att titta på den näst sista Harry Potter-filmen för kanske nionde gången inom loppet av sju dagar och sedan sova i tre timmar. Och sedan valde jag att skriva ett blogginlägg. Mest hela tiden drömmer jag om hur mina tjugotre södermalmskvadratmeter kommer att se ut. Golvet ska jag täcka med trasmattor om jag finner tillräckligt många second hand, någonstans ska jag hänga upp den tavla som min bror målade till mig i julklapp, hela min samling av koppar ska få bo i ett köksskåp eller kanske på en trähylla, vid ett av mina två stora, sittbara fönster ska jag ställa det gamla träskrivbord som mamma hittade i vårt gamla hus, slipade, oljade in, älskade innerligt och sedan halvt gav till mig, i det minimala badrummet ska det bara få finnas tvål från Bliw med doft av skogsviol och vid diskbänken ska det bara få finnas Grummes diskmedel med doft av hav, jag ska hänga upp min gamla spegel på en av väggarna, om höstkvällarna ska hela rummet lukta av ylang ylang-oljan, i köket ska jag ha färsk rosmarin för att rosmarin är den godaste kryddan jag vet, min frukost ska jag äta på den fina fågelbrickan från IKEA som alla har och som min mamma gav mig i julklapp, på helgerna ska jag bjuda in mig själv på fika hos olika släktingar i Stockholmstrakten och varje vardagsmorgon ska jag låsa min ytterdörr innan jag från Södra Station tar pendeln ut till Jakobsbergs folkhögskola för att ägna mig åt det finaste jag vet. Nu när det har varit midsommar har jag saknat Sverige alldeles sanslöst mycket. Jag har saknat att alltid bli förstådd och jag har saknat sommarljuset och jag har saknat mina släktingar och jag har saknat att promenera genom skogar i ösregn lyssnandes på Cornelis Vreeswijk och jag har saknat uteblivandet av höjda ögonbryn och höjda röster när man säger att man är feminist och jag har saknat att sitta hemma hos en vän som har känt en i hur många år som helst och jag har saknat svenska mataffärer och jag har saknat hur lantligt det vissa dagar luktar på Tokarp i Jönköping. Jag börjar bli färdig med Berlin nu. I alla fall för den här gången. Bor jag här igen så ska jag göra det i min egen lägenhet och med ett kreativt yrke.

 

le fylleblogg

överstiger gränsen måttligt berusad mest hela tiden och har aldrig känt mig mer levande men heller aldrig lika menlös. snartsnartsnart ska jag få tid till att skriva någonting ordentligt igen, förlåt. mest av allt är det nog jag själv som behöver det där skrivandet, mina oaningar måste formuleras och mitt huvudinnehåll måste möbleras. tills dess, ta hand om er! om det är någonting ni undrar är detta tiden att fråga, om det är någonting ni vill ha i lilla ohhboy är detta tiden att önska. nu ska jag försvinna ut i den berlinska natten (och ni som kan tyska kanske skrattar lika mycket som jag åt ordleken att det forna badhuset stadtbad wedding nu har blivit klubb och bytt namn till stattbad wedding. fiiiint).

käpprätt åt någonstans.

(Gaaaaah, måste verkligen sova. Men. Bättre med någonting halvfärdigt än ingenting alls.)

Det är tankarna och icketankarna, känslorna och ickekänslorna, aningarna och ickeaningarna. PDRRRRRRAM PDRRRRRAM PDRRRRAM. Allting om vartannat på hög i bredd huller om buller rakt fram och tre steg tillbaka. Allt i ett sjuhelvetes tempo och det enda jag hör är ett smattrande läte i bakhuvudet och under ögonlocken och visst någonstans i magen också.

PDRRRRAM. Likt ljudet av skottsalvor från ett hagelgevär. PDRRRAM. Låt. Mig. Stanna. Upp. PDRRRAM. Likt ljudet av biltvättomatens stora, snurrande trasrullar mot framrutan. PDRRAM. Låt. Mig. Andas. PDRRRAM. Låt mig göra allt annat än att andas för det enda jag egentligen vill göra är att nästan kvävas av din tunga i min mun. PDRRRAM. Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse. Utan att passera gå. PDRRRAM.

I vad jag än gör letar jag efter livets mening. Finner den aldrig trots frenetiskt rotande. Men egentligen tror jag nog inte ens på att en sådan existerar. Eller kanske. För ett år sedan skrev jag en uppsats med slutsatsen ”det handlar om att skapa sina egen subjektiva meningsfullhet i all objektiv jävla meningslöshet”. Men hur gör man det egentligen? Jag har inte den blekaste av aningar men försöker helhjärtat ändå. Allt går käpprätt åt någonstans och det är ju bättre än ingenstans. Av ny vana bryter jag gamla vanor. För sjuttonde dagen i rad gör jag någonting som jag aldrig har gjort tidigare. Kanske inte ens för att jag vill utan för att Marlbororeklamen på alla pelare skriker ”WHEN WAS THE LAST TIME YOU DID SOMETHING FOR THE FIRST TIME?” och jag med hakan högt i vädret kaxigt vill kunna tillbakavråla TODAY. Eller kanske för att jag vill vara säker på att jag inte bara är vid liv utan faktiskt också lever. Men plötsligt står jag där. Plötsligt står jag och stirrar in i mina kråksparkskajalmarkerade ögon på klubbens sönderklottrade toalett och möts av enbart tomrum. Livets mening fanns visst inte att finna i motljuset på det här dansgolvet heller (och när jag sönderdansad promenerar hem i soluppgången är inte det faktum att jag gråter allra sorgligast, utan det faktum att det inte finns någon där som ser mina fuktiga kinder och torkar bort med tröjärmen). Det är händerna mot min nacke och läpparna som smakar pueblotobak och jag glömmer bort namn på höftbensinnehavare och tänker att någonting måste börja spela roll på riktigt någon gång. Det är Berlin i dess allra renaste form, eller kanske bara jag i min allra ärligaste, och ibland klarar jag inte riktigt av. Fokus hamnar på tre steg tillbaka. Alltid dessa tre steg tillbaka. Eller flera tusen. Det är ihoptrillningarna som fastnar i mitt synfält, ickeaningarna som fokuseras på, meningslösheten som fortsätter gröpa ur. Men det är ju också allt det där som får mig att vilja förändra och förändras, som får mig att hamna någonstans istället för att flyta runt i ett ingenting, som får mig att verkligen uppskatta allt det där som är fantastiskt.

Ibland kan det hjälpa lite att stapla upp, samla på hög, viska till sig själv att man är helt jäkla strålande. Så. Här kommer min ”allmänt fantabulösa saker för tillfället”-lista. Försöker inse att jag åtminstone på pappret kickar allt, med eller utan livsmening, med eller utan full koll och kontroll.

1. Jakobsbergs folkhögskola skriker ja.

2. Sundbybergs folkhögskola skriker ja.

3. Wiks folkhögskola skriker ja.

4. Min magkänsla skriker JA JA JA så högt och brutalt in i Jakobsbergs folkhögskolas hörselgångar att Jakobsbergs folkhögskola tyvärr har blivit döv.

5. I slutet av Hornsgatan, på Södermalm i Stockholm, väntar en enrumslägenhet på mig. En enrumslägenhet med ett kök och ett badrum som just nu renoveras, en enrumslägenhet med fantastiska sittbara fönsterbräden med utsikt över Liljeholmsviken, en enrumslägenhet dit jag ska flytta mitt skrivbord för att kunna skriva riktigt ordentligt (givetvis iförd min sekelskiftsromantiserande, genomskinliga, vita morgonrock med spetskanter), en enrumslägenhet att kalla min egen (i andra hand).

6. Vi är i början av en sommar och den är min att spendera hur jag vill. Det finns så många hefeweizen kvar att svepa, så många solnedgångar och soluppgångar kvar att frysa i. Det finns så många fucks not to give och så många carpe noctum att skrika ut mellan den där sista dansen och det där första morgonljuset. Om fyra veckor viskar jag auf wiedersehen oder vielleicht nicht i mina medarbetares ansikten och slipper allt vad sexistiska gubbfasoner, homofobi och skitstövlig stolthet innebär.

7. Det kommer att komma ett julislut och mina tårkanaler kommer att göra uppror och jag kommer att känna fantomsmärtor när jag sitter i min mjuka säng i Sveriges huvudstad och tänker tillbaka på kroppsdelen Berlin. Men det kommer också att komma så mycket vackert, så mycket fint, så mycket bra. Livet fortsätter med punkt punkt punkt och otaliga nya kapitel och kanske ett utropstecken någonstans och aldrig ett helt lyckligt slut men liksom helt okej ändå.
Upp