mellan hägg och syren tar skomakaren semester

Febrig och förkyld dricker jag veteöl ur vinglas i köket som brukade vara mitt eget. Total utandning leder tydligen till totalt sjukdomstillstånd, inte särskilt oväntat egentligen, men lite lätt trist när alla mina våta drömmar det senaste halvåret har involverat allt som Berlin är uppbyggt av. Men jag planerar att knapra Ipren och sluta klaga, bara jag får sova ut riktigt ordentligt inatt. Och förresten: jag känner mig glad. Helt underbart glad och nöjd. Vågar knappt ens lita på känslan, är så rädd att den ska rinna mig ur händerna, för hela tvåtusenfemton har mitt förnamn stavats kaos och mitt efternamn förvirring och livet har känts rörigare än på väldigt länge. Men jag lever och mår, tänkte bara att ni skulle få veta det. Och jag tänker givetvis också på hur ni kan tänkas ha det under aprilhimlen, skriv gärna en rad. Puss.

FRÅGESTUND I SNYGGJULIAS BLOGG.

NI ÄR VERKLIGEN HELT EXTREMT FINA MOT MIG. TACK. BÄSTA FUCKING GÄNGET NÅGONSIN. BÖRJAR NÄSTAN GRÅTA HÄR BORTA. ÖNSKAR SÅ ATT JAG KUNDE BJUDA ER ALLA PÅ DILLCHIPS.

... men istället ska ni härmed ges äran att få bidra till en bloggig frågestund! Ställ vilka frågor som helst, jag svarar på nästan vad som helst. Jag tänkte att detta kanske skulle kunna radera min bloggrelaterade prestationsångest en aning och fungera som en morot för mig att börja blogga lite mer frekvent. Så, ja, fråga väldigt gärna någonting om någonting. Även frågor som kräver ganska långa svar är okej, de kan ju fungera som inläggsinspiration. Puss. ♥

PS bokade flippin Berlinbiljetter häromdagen!!!!!!!!!!!! Ska hänga runt i mina drömmars stad när april övergår i maj. Längtar helt absurt mycket.

Men till alla sa jag: tänk att det går över, det är verkligen skönt att det går över.

Klarspråk är ett språk som inte talas av alla människor. Det går att erfara på olika vis.

 

I år har jag uppvisat alla klassiska symptom på förälskelse: hjärtklappning, handsvett, idoliserande av en helt vanlig dödlig, fånleende från höger örsnibb till vänster örsnibb, exceptionell överanalytisk förmåga, tunnelseende. Plötsligt står eller faller allt med en enda person. Det är inte helt friskt att bli förälskad. Jag föll ganska jävla totalhårt på en enda gång. Det räckte med en blick som såg rakt in utan att vika undan och en skånsk röst som skämtade om manligt självförhärligande. Ibland blir det bara så. Jag började plötsligt tycka att pastellfärgade pikétröjor var gulligt. PASTELLFÄRGADE PIKÉTRÖJOR. Då kan en inte vara riktigt frisk i huvudet.

 

Jag tillät mina drömmar att växa sig stora trots att jag kanske inte borde. Jag vågade tro på att någonting fint skulle, kanske, för en gång skull, bara lite. Om du får höra frasen ”Julia, du är verkligen en helt fantastisk person” från någon tillräckligt många gånger så börjar du till slut tro på att personen faktiskt tycker det. Ännu mer så om du själv är en person som försöker att enbart säga saker som du verkligen menar. Om ni ständigt cirkulerar lite för nära varandra i folkmassor, råkar röra vid varandras underarmar och kanske till och med längs nacken, tittar på varandra även när ni pratar med andra. Om personen går upp ur sängen för att steka äggröra och koka kaffe medan du ligger kvar under täcket, om personen kommer tillbaka varannan minut bara för att berätta någonting roligt eller ge dig ytterligare en dagstidning att läsa, om personen säger att det här var fint och att du borde komma förbi oftare, om personen är naken under samma täcke som du och reciterar poesi, om personen upprepade gånger säger att du är så fascinerande, om personen sitter mittemot dig på ett café och råkar snudda vid din hand flera gånger om.

 

(jag får ont i magen bara av att skriva om det här)

 

Jag tänker att jag var tydlig tidigt. Skrev att jag ville lära känna bättre över femton koppar te. Bad om ärlighet och ett nej om känslan inte var ömsesidig. Fick ett nej som handlade om att inte vara redo för nya relationer och att det därför inte skulle vara bra att börja träffas på ett sådant vis. Tackade för ärligheten och skrev att det nog handlade mer om att känslan inte var besvarad men att det givetvis var okej för att vi båda förtjänar att vara med personer som förstår hur fantastiska vi är. Grät mig knappt ens till sömns och kände att det här nog skulle kunna gå över ganska snart för att det inte riktigt hade hunnit börja och för att det är skönare att veta än att undra.

 

Nästa gång vi träffas fäster han sin blick i min ännu tydligare, säger att det är så roligt att se mig, upprepar att jag är helt fantastisk. Jag är ju redan upp över öronen och huvudstupa och väldigt och blir givetvis ännu mer så och kan inte hantera men tänker att någonting måste ha förändrats i hans känslor för annars skulle han ju inte göra så här mot mig, alla tycker ju att han är en så bra person, han beter sig ju så feministiskt, han deltog ju i vår raka kommunikation tidigare, sa ju att han uppskattade min ärlighet, någonting måste ju ha förändrats, han skulle ju inte ljuga och bedra. Efter detta följer ett ärligt bråk och poesi under täcket och frukost på täcket och när jag skriver att jag tänker på honom och gärna skulle vilja ta en fika någon dag skriver han att det hade varit jätteroligt och när vi fikar så säger han någonting skämtsamt om en av våra nätter medan han låter sin hand snudda vid min och fäster blicken i blicken. Vi sitter längst bak i en buss mitt i natten, pratar klyschigt om filosofi, är bara några centimeter ifrån varandra, hans andedräkt luktar rödvin, när han viskar någonting i mitt öra snuddar hans kind vid min. Efter ösregn följer solkatter på väggarna.

 

”Vad är det som händer egentligen?”
”Va, vad menar du?”
”Jag menar, vad är det som händer mellan dig och mig, oss?”
”Vi är ju bara vänner, det har väl jag varit väldigt tydlig med?”

 

När allt går sönder går det så jävla sönder och gör så jävla ont. Men vad som gör ont är inte slutet i sig. För slut är det. Väldigt slut redan från början tydligen. Vad som gör ont är minusgraderna i hans blick och i hans röst. Vad som gör ont är hur han tittar på mig; jag slösar bort hans tid, är inte värd mycket mer än gruskornen som snart ska sopas bort från trottoarerna. Vad som gör ont är det mönster som plötsligt tycks övertydligt. Den fina feministkillen står nu och rationaliserar på en intellektuell nivå som ska få mig att känna att jag är den emotionella och irrationella bruden som inte vet bättre. Han säger åt mig att låta honom prata till punkt, han säger att han aldrig har påstått att han är en god människa men att ärlig är någonting som han verkligen försöker vara, han säger att han inte förstod att jag var intresserad av någonting mer, han säger att mina anklagelser är det värsta som någon någonsin har kastat mot honom, han säger att han bara försöker vara artig och vänskaplig och att det ibland kan missuppfattas. Ur hans mun trillar så många ord utan mening. Hans blick är fortsatt kolsvart när jag bara klarar av att gråta.

 

När jag halvskriker på honom gör jag inte det för att såra honom. Jag gör det inte för att han ska be om ursäkt. Jag gör det inte för att jag är ledsen över att han inte vill vara med mig på samma sätt som jag vill vara med honom. Jag halvskriker på honom för att det känns så otroligt att han inte förstår, att han inte inser att han varken har betett sig fint eller vänskapligt eller ärligt. Eller ännu värre: att han inser allt detta men också vet att det är någonting som han brukar komma undan med för att han är den stilige och intelligente feministkillen som är så gullig mot alla hela tiden. Även om jag ger honom the benefit of the doubt går det inte att komma fram till en särskilt fin ursäkt för hans beteende. Han gav inte mina upplevelser av situationen någon som helst legitimitet, han beklagade inte att han omedvetet hade råkat såra mig, han sa ingenting om att det hade råkat bli fel eller att han själv hade varit väldigt ledsen det senaste och därför sökt bekräftelse hos mig även fast han visste att jag kanske hade känslor för honom. Han gav mig inga anledningar, utan var istället väldigt tydlig med att allt enbart hade existerat inuti mitt huvud och att han inte hade gjort någonting fel.

 

I år har jag uppvisat alla klassiska symptom på ”nedtryckning av hjärta i köttkvarn”. Men jag har överlevt förut och jag kommer att överleva den här gången också. Varje dag känns vinden lite mjukare mot ansiktet, snart kommer den att vända. Och visst är det synd att det finns så många idioter i världen, men det är ju samtidigt praktiskt att jag börjar bli alltmer på det klara med vilka män som ska ryka först när revolutionen kommer. Puss.

Upp