SÄG HEJ PÅ EMMABODAFESTIVALEN

Ack, vad man känner sig drop dead gorgeous, som en riktig puma faktiskt, när man sitter vid skrivbordet iförd sin bistra uppsyn, sin minst sagt svettiga arbetsskjorta och de där strumporna som man inte använder vid några andra tillfällen än när pensionärslägenheter behöver städas, leverpastej och nyponsoppa behöver införskaffas och mediciner behöver överlämnas. Dessutom åsamkar min mammas ljusgrå pannband från åttiotalet min frisyr och mitt självförtroende oåterkallelig skada. Mig veteligen dog Björn Borglooken för ganska längesen. Som pricken över bokstaven i, GRÄDDEN PÅ MOSET, toppar jag min tisdagskvällslook med en något finnig panna täckt i en mintdoftande tea tree skin clearing lotion från Body Shop som min vän Sophie, anställd på Body Shop, kastade till mig i ren desperation. Tack och lov är krämen infused with tamanu oil, aldrig har jag känt mig mer lättad.

Nej. Nog med nonsens och hudvårdsprodukter. Efter morgondagens korta arbetspass åker jag en liten bit söderut tillsammans med Sophie, min bror och några andra pojkar/män. En av pojkmännen kommer från Frankrike men heter ändå inte Jean-Claude. Jag är besviken. Väl framme i Emmaboda kommer jag att med mycket stil, elegans och skicklighet slå upp det silvriga tält som har överlevt en Arvikafestival och två festivaler i Emmaboda. Nu är det dags för min tredje och aldrig förr har mina olika attiraljer varit så vackert utlagda på min säng för att sedan en efter en bli avkryssade på min mycket ambitiösa packningslista. Annars hade jag kanske, gud förbjude, glömt våtservetterna eller ficklampan eller kombinationslåset eller solfjädern. Min stil under Emmabodafestivalen hade kunnat bli följande: "MÄNNER ODER ALKOHOL?! ALKOHOL!!!". Så står det nämligen på det vykort som min primadonna Sofia skickade till mig från Polen för inte alltför längesen. Men jag tänker att jag tar både männen och alkoholen. Jämt och ständigt. Hela tiden. Tusen gånger om. Men några gånger går jordnötssmöret före båda två.

Sååå. Vad jag egentligen vill komma fram till är följande: OM NÅGON AV ER SER MIG PÅ EMMABODA MEN INTE KOMMER FRAM OCH HÄLSAR ÄR STRAFFET ARKEBUSERING AV MIG PERSONLIGEN. LÅT MIG BJUDA PÅ TRE KLUNKAR ÖL ELLER FNITTRA NERVÖST I NÅGRA SEKUNDER ELLER MUMLA ATT NI ÄR SÅ HIMLA FINA. MEST AV ALLT VILL JAG JU BARA KRAMA ER.

en diffus text om att behöva vara någon annanstans

Jag försöker sammanfatta mitt universum i en mening. Jag försöker komma på hur min verklighet smakar. Jag försöker förstå mig själv och mitt liv.

Misslyckas. Total förvirring. En sekund av klarhet. Diffusa dimmoln. Vart är jag på väg? Behöver man vara på väg någonstans?

Kanske inte. Men för mig är svaret just nu ja. Just nu behöver jag verkligen vara på väg någonstans. Jag behöver skapa mig en ny verklighet. Inte en fantastisk drömvärld, men någonting annat. Någon annanstans där disk fortfarande behöver diskas och måndagsmorgnar fortfarande kan vara helvetiska. Inte här. Det faktumet har börjat te sig allt klarare för mig under de senaste veckorna (kanske till och med månaderna?). En gång yttrade min fantastiskt vackra och kloka vän Camilla några ord som verkligen fastnade: ”Julia, det är så jävla lätt att stanna kvar, men det är också så jävla lätt att sticka”. Och jag inser att det är precis så. En annan fantastisk vän hotar att slå ner mig om jag stannar kvar. Hon förstår hur mycket det skulle förstöra mig, till vilken grad jag skulle förblöda.

Jag vet inte om det handlar om att fly. Vad innebär det egentligen att fly?

Jag tror mer att det handlar om att allt jag vet och känner till är relativt till Jönköping. Aldrig större än såhär. Det handlar om att jag behöver åka till en plats där ingen uppfattning finns om vem jag är. Det handlar om att folk som möter mig på Bongo inte ska kunna säga: ”jaha, du, Julia”. För oavsett om de orden sägs på ett positivt sätt eller ett negativt sådant så ligger däri någon slags värdering. Någon slags tanke om vem och vad jag är. Det handlar om att jag inte längre kommer att möta folk på Bongo för att jag inte längre kommer att vara här.

Det handlar om att mitt hjärta börjar dunka oregelbundet när jag promenerar genom stan. Det handlar om att jag numera oftast väljer bussäten långt bak bara för att, om de kliver på, slippa sitta bredvid eventuella människor jag nästankänner och låtsas att vi har någonting att prata om. Något av det värsta jag vet är när människor är trevliga mot mig enbart för att man ska, trots att de egentligen inte hade kunnat bry sig mindre om mig. Det som är ännu värre är när jag märker av samma beteende hos mig själv gentemot andra. Jag har börjat få problem med att möta blickar och tvingas ibland fokusera på att sakta andas in ut in ut in ut. Oftare och oftare går jag med hörlurar i mina öron och höjer volymen tills jag känner mig frånvänd verkligheten, som att jag bara råkar BEFINNA mig här utan att egentligen VARA här.

När jag inte riktigt vet vem jag är men vet att jag hemskt gärna vill fortsätta ta reda på det under hela mitt liv förenklas inte riktigt proceduren av att jag själv tillsammans med andra människor här gör vad som är enklast: inordnar mig i den kategori som jag vet finns till för mig, lägger mig tyst och stilla i mitt tilldelade fack bara för att det ska vara så.

Vissa dagar kvävs jag. Andra dagar känns ingenting alls. En tredje dag skrattar jag ikapp med solen (eller ösregnet). Ibland sitter jag inne på mitt rum och liksom stirrar tomt mot fotografierna på väggen. Emellanåt bryter jag ihop och börjar gråta. Vissa dagar mår jag sagolikt och känner att jag kan erövra hela världen. Oftast inne i någon fantastisk väns rum eller under en lång promenad i skogen eller på biblioteket när jag helt plötsligt har hela famnen full av böcker jag vill läsa. Jag är liksom inte deprimerad. Jag vill väldigt mycket och väldigt gärna och kan bli väldigt exalterad och känna lyckorus bubbla genom blodådrorna. Men jag är mer förvirrad än vanligt och väldigt säker på att jag behöver miljöombyte. Jag klarar inte av sammanhangen i Jönköping längre och vet att jag själv måste förändra någonting för att någonting ska förändras. Jag måste kasta mig ut även om det kanske varken blir bättre eller sämre. Det kommer åtminstone att bli någonting annat. En annan plats där disken fortfarande behöver diskas och en annan plats där ensamheten ibland attackerar mig och en annan plats där jag kan titta på pretentiös film och en annan plats där jag kan skratta hysteriskt. En annan plats med andra sammanhang och andra människor.

Snart. Snart är jag borta härifrån.

Upp