"äsch, lilla jag gör mig bara redo att krossa patriarkatet"

Dags för en ännu f!nare profilbild på Facebook kanske? Gör som jag och förhoppningsvis tusentals andra, pimpa här!

Nu ska jag återgå till det hårda skrivandet, vindruveätandet, cashewnötsätandet och tedrickandet. Insåg för övrigt igår att jag nog hade mer text till mitt projekt innan jag började på den här utbildningen i september. Har avskytt så mycket av mitt skrivna, raderat, skrivit nytt, raderat, börjat om.

MVH personen som aldrig någonsin kommer att lyckas skriva färdigt en bok men åtminstone har en fullkomligt fantabulös profilbild

jag borde alltså inte lära mig att hålla käften hela tiden

Anledningarna till att jag väldigt sällan skriver politiska blogginlägg är många:
1) Jag tänker att jag vet alldeles för lite och därför inte har rätt att uttala mig.
2) Jag tänker att någon annan redan har skrivit om det och dessutom har skrivit om det mycket bättre.
3) Jag kommer att säga emot mig själv och säga fel och få kommentarer som läxar upp mig.
4) Jag tänker att jag borde lära mig att hålla käften ibland.

Svar på tal:
1) Givetvis har jag rätt att uttala mig även fast jag inte har skrivit en doktorsavhandling eller kan alla termer. Det öppnar ju upp för andra läsare, sådana som kanske inte heller har koll på all statistik och alla svåra ord men gärna vill lära sig något nytt. Jag lär mig nya saker jämt och ständigt, ifrågasätter mina egna tankar och fördomar, säger oj. Det leder nog till ödmjukhet att jag har kvar hela mitt enorma bloggarkiv, då kan jag liksom titta tillbaka på allt knäppt som jag har tänkt och känt och inse att ingen alls är felfri och att åsikter kan ändras lika ofta som vindar vänder.

2) Må så vara, men viktiga saker bör skrivas om minst tusen gånger och gärna överallt. Då ökar chansen att fler människor får ta del av härligheten.

3) Definitivt! Se punkt ett. Det kommer alltid att finnas människor som kan mer än mig, eller kan uttrycka det på ett bättre vis. Det kommer alltid att finnas människor som tillrättavisar mig eller förklarar för mig vilka perspektiv jag har missat. Det kommer alltid att finnas människor som tycker just precis tvärtom. Och så länge som dessa kommentarer är konstruktiva så är det ju bara hur bra som helst, då kan vi lära varandra jättemycket! Att jag får ont i magen och börjar gråta av allt det vidriga som inte är konstruktivt är inte lika roligt, men sådant trillar ju tyvärr in när en publicerar texter på internet.

4) Denna punkt stämmer ibland, det är viktigt att tänka på tolkningsföreträde, alltså vilka människor som har rätt att uttala sig i vilka frågor. Det skulle till exempel vara oerhört drygt om jag började prata om hur kvinnor i Etiopen borde tänka kring feminism, eller om hur invandrare i Sverige borde göra för att integreras bättre. Det tar bort så väldigt många perspektiv och nyanser om en ständigt försöker prata i andras ställe och trycka ner sina åsikter i deras halsar. Men självklart ska jag kunna prata ur min egen synvinkel, till exempel genom att säga någonting om min egen vithet och hur urusel jag har varit på att integrera mig i det mångkulturella Sverige, men att det aldrig någonsin har ifrågasatts då min tillvaro, min kultur och mitt språk har varit norm. Ett exempel på när jag har tolkningsföreträde är när jag hamnar i feministiska diskussioner med svenska män som ska förklara för mig varför jag inte har rätt att klaga. ”Det är ju inte direkt som att du är livegen eller har blivit könsstympad!” Nej. Jag har inte blivit könsstympad. Jag påstår inte heller att den vardagsdiskriminering som jag utsätts för är lika vidrig som könsstympning. Men jag påstår att vardagsdiskrimineringen och könsstympningen är en del av samma struktur, ett patriarkat, ett samhälle där kvinnor ständigt behandlas sämre enbart på grund av att de är kvinnor. Och det är ju inte okej överhuvudtaget. Så sluta säga åt mig att jag behöver bli bättre på att visa framfötterna om jag vill ha högre lön och sluta säga åt mig att den där korta klänningen kan skicka fel signaler. För jag skulle kunna göra allt det där. Jag skulle kunna visa framfötterna hela jävla tiden och dagligen bära fotsida klänningar. Men det skulle inte räcka till. Ingenting är tillräckligt när en är kvinna i det här systemet. Det är inbyggt att kvinnorna ska passa in i en väldigt trång form där de inte får plats, där de både ska vara hora och madonna, framåt och blyga, smarta och dumma, sminkade och naturliga, kurviga och smala, och så vidare. Och därför behöver vi störta patriarkatet, så att även kvinnor kan få vara människor någon jävla gång.

Sammanfattning: jag borde alltså inte lära mig att hålla käften hela tiden.

en söndagsförmiddag i mauerpark

Igår vaknade jag och min bror tidigt för att röra oss ut på Neuköllns folktomma gator och ta S-bahntåget till Prenzlauer Berg där vi skulle möta upp Lenita och Veronica (för bättre bilder av dagen, se Veronicas strålande blogg, heh).

När vi kom fram till U Eberswalder Straße spanade jag in Lenitas röda duffel högt uppifrån.

Och sedan promenerade vi till Mauerpark där ju en enorm loppmarknad äger rum varje söndag. På sommaren går det även att njuta av utomhuskaraoke, men nu höll vi mest på att blåsa omkull och väntade på den där solen som väderleksrapporten hade utlovat.

Vi tittade på överprisatta medicinflaskor, blingiga broscher, handmålad papperskonst, överredigerade fotografier av övergivna platser i Berlintrakten, smycken gjorda av bestick, slitna vinylskivor och överdimensionerade träbord. Priserna är så där i Mauerpark, och hela stället har ganska mycket en turistig jippokänsla över sig. Men kanske köpte jag i alla fall en fuskpälsig, svartlurvig vinterjacka i ungefär exakt samma modell som min sammetskappa från Monki. Det är ju ett vettigt köp när blåsten plötsligt dör ut och solen börjar skina över hela loppmarknaden och alla människor kisar mot en klarblå himmel.


Efter mycket runtrotande på loppmarknaden gick vi vidare till Oderbergerstraßes finaste ställe, alltså Kauf Dich Glücklich. Vi köpte våfflor och kaffe och slog oss ner runt ett bord vid fönstret.


Min bror var precis lika gullig som alltid.


Och jag och Veronica var visst inte riktigt kapabla att le.

Till slut fick vi in våra krispiga våfflor med dill, lax, pepparrotscreme, sallad och citron. Så jävla okej lunch, dog kanske godhetsdöden.

Efter det vinkade vi hejdå till Lenita som skulle ta spårvagnen hem till sig. Vi råkade gå förbi en fotoautomat på väg till tunnelbanan och kände oss manade. Men mest befann vi oss mitt i olika skratt och leenden, och då blir fotoremsan inte så väldigt rolig. Så. Det var min strålande söndagsförmiddag.

En parentes:

Ovan ser ni mig när jag försöker fotografera. Det är ungefär hur peppad jag känner mig för tillfället, inte särskilt alls, med andra ord. Är så oerhört trött på mitt standardobjektiv och min brist på bra redigeringsprogram och bra redigeringskunskaper. Funderar på att helt och hållet börja fotografera analogt, då kanske kärleken kommer tillbaka.
Upp