hej där ute

Hej alla läsare (hur få eller hur många ni än må vara)! Det jag skriver i den här bloggen är egenupplevt, uppdiktat, kryptiskt och övertydligt om vartannat. Men oavsett vad det är jag skriver här känns det som att jag ger er mycket av mig själv. Envägskommunikation är inte alltid något jag gillar, trots att det ibland bara är mig själv och mina tankar jag behöver, absolut ingen tredje part. Men ibland fungerar ni som en tredje part, med era intressanta kommentarer och synvinklar, och det gör mig så glad. Jag skulle vilja be er om en sak: kan ni inte berätta något för mig? Vad som helst, inget, allt. Det skulle vara så fint att få läsa era tankar. Skriv hej, skicka ett filmtips, länka en blogg som du tycker att jag borde läsa, berätta om han-den-där-med-de-fina-händerna-som-du-alltid-ser-på-bussen, skicka en Spotify-spellista, ge mig råd, beskriv ditt liv, skriv något om vädret (för sånt gör man i Sverige), be om råd, tala om för mig varför du älskar din flickvän, berätta varför du inte tycker att livet känns värt att leva, skriv om hur din pojkvän alltid har på sig fula mössor, ge mig ett boktips, skriv en novell. Skriv om vad som helst. Skriv om inget. Skriv om allt. För allt och inget är något av det bästa jag vet, högt och lågt, allt på samma gång, alla tankar i en enda snurrig röra. Skriv gärna ett mail till ohhboy@live.se om det känns galet att skriva något i ett kommentarsfält som är tillgängligt för alla. Tack för att ni är fina.

en fullkomligt meningslös uppdatering (men jag kände att jag behövde skriva något, vad som helst)



Det var tydligen längesen jag hade umgåtts ordentligt med min familj, och därför skulle jag i helgen följa med till Eksjö för att gå på stadsfest. Min moster, min mor och min bror är alltid fina att umgås med, men annars var det mesta botten. Det fanns tre anledningar till att jag åkte med: familjehäng, Markus Krunegård och Monde Yeux. Markus Krunegård blev inställd och jag ville helst av allt gå och gömma mig under en sten. Allt var Rix FM-igt, Gubbrockigt, Fulla ungdomar-igt och ännu värre: Fulla medelålders gubbar-igt. Monde Yeux, Stefan Sundström, Wille Crafoord, The Tarantula Waltz och Patrik Kolar Trio förtjänar dock ett omnämnande i denna text, och langosen var lite halvgod.



Det regnar alltid i Nässjö, nästan lika ofta som i Jönköping.



Vi sov hos min moster, åt god mat och fyndade second-hand. Röda Korset hade bestämt sig för att göra plats för sina "höstnyheter" genom att sälja ut alla gamla varor för en krona styck, jag tackade och tog emot. Kläder i mängder, Husmoderns gyllene bok, Två köksalmanackor, en gammal lärobok och två LP-skivor fick jag med mig hem. Och ute dånar åskan medan regnet står som spön i backen. Åh, om regnet ändå kunde skölja bort mina läxor eller åtminstone ångesten över att jag inte gör dem.

längtan





Det ser så fruktansvärt kallt ut på bilderna. Och jag minns att det var precis så kallt. Sådär fasligt "jag måste ha på mig en av mina fina men fruktansvärt opraktiska egenstickade halsdukar som närmast påminner om en stödkrage"-kallt. Det var så kallt, det var så kallt, det var så kallt. Och snart är vi där igen. "Herregud, sluta prata om vinter i augusti kvinna!" kanske ni tänker nu, och ja, jag vet, jag må vara lite cynisk (idag kände jag mig ju faktiskt fruktansvärt badsugen med Vättern framför mina fötter, men avsaknaden av badkläder hindrade mig dock från att släppa alla hämningar och slänga mig i det stora blå). Jag ser fram emot hösten tror jag, det känns skönt att inte vara likgiltig inför höstens intågande, det känns skönt att känna något. Hösten är underbar av många olika anledningar. Det är årstiden då man kan sitta inne med hur många böcker, filmer och tekoppar som helst utan att någon yttrar ett enda klagande ord över detta. Då är det tillåtet att ta promenader under trädkronornas hösttak, njuta av alla vackra höstfärger och rumla runt i löven med valfri brunlockig pojke. En aning romantiserat från min sida kanske, det tar inte lång tid innan alla löv har fallit av träden och man står där med flera månader av grå natur framför sig. Men det är skönt att jag längtar. Det är skönt att längta. Längtan är ofta underskattad och missuppfattad tycker jag, det handlar inte om att man önskar sig något annat nununu och att man absolut inte trivs i sin nuvarande livssituation, det handlar helt enkelt om att man även i framtiden vill ha saker att glädjas åt och leva för.
Upp