skyddad av försommar, inte av wellpapp och bubbelplast




Idag var vi lyckliga - jag och världen. Efter en skoldag mellan åtta och fem träffade jag allt det där folket som får det att bubbla i hela min kropp (åtminstone fem hade vita converse). Livespelningar upplevdes på nära håll och fina människor pratades med. Sophie och jag hoppade omkring som galningar av snart-är-det-sommarlov-glädjen som har bosatt sig i våra kroppar - det är mindre än två veckor kvar nu. Vi tittade på allt folk runt omkring oss och insåg att Jönköping verkligen levde ikväll. Herregud, vilken känsla (och herregud mer bokstavligt talat också; vi upplevde en hänryckt herre i stan, man kommer inte undan sådant i Sveriges Jerusalem)!


Vår sextonårighet och vår sömnbrist fick oss dock att vända hemåt ganska tidigt; att hänga på fel sida av Bongos staket är inte alltför hippt. Och på hemvägen pratade jag med två alkoholiserade herrar som berättade sina livsfilosofier för mig. Jag älskar sånt. Något annat som jag älskar är att känna mig lycklig - åh, denna underbara känsla av total lycka. Trots att det bara är en flyktig sinnesstämning älskar jag det.

Nu ska jag bota min sömnbrist och förhoppningsvis vakna upp som arton imorgon. Eller förhoppningsvis och förhoppningsvis, det är betydligt troligare att jag fyller arton den andra december tvåtusentio.

Bra, utmärkt, fint, riktigt, helt i sin ordning

"Vad gör vi när vi har använt alla synonymer till okej och det fortfarande inte känns så?"
"Och hur ska vi åtgärda det faktum att det inte virvlar omkring fjärilar i min mage trots att du är så jävla fin?"

Han svarade inte, så hon tog det som ett okej. Det där ordet - okej. Ordet som egentligen inte beskriver något annat än att allt är rent åt helvete o-okej. Han hade redan slutat lyssna på henne (eller slutat försöka svara). Eller kanske försökte han bara sluta tänka på henne som det finaste i världen. Kanske försökte han bara sluta vilja titta på henne, sluta vilja viska vackra ord i hennes öra, sluta vilja smeka hennes hår.

Kanske var det det enda han ville - men egentligen tvärtom.

jag plågar mig till njutning, en personlighetsförskjutning




Skymningen suddar ut alla kontraster och mitt rum vilar i mörker. Mitt huvud värker och mina läppar känns torra. Ord skrivs och raderas lika fort igen i ett worddokument döpt till HBT. Kanske borde jag sitta uppe hela natten och skriva uppsatser, men jag tror att jag ska sova istället.

(Och ännu en sån där parentes som kanske känns meningslös för er, men som känns viktig för mig att få skriva; tack för alla era fina ord, de värmer verkligen ända in i benmärgen! Och jag märker varje dag att det är fler människor som tar sig tid att läsa det jag skriver. Vilka är ni? Berätta!)
Upp