kaosbeskrivning, kanske mest riktad till alla vänner som försummats

Kaosbeskrivningen börjar på detaljnivå. Högerhanden som rycker i dörrhandtaget sju gånger och bara en gång till för att den vill försäkra sig om att allt är stängt och låst. Huvudvärken som känns som hjärntumören och när jag blundar stormar InDesign och marginaljusteringar förbi. Mardrömmarna ur vilka jag vaknar upp svettig och stirrande, platschefer har inte horn och jag är inte stum. Kroppen som vibrerar av nervositeten och händerna som är så svettiga när jag försöker åstadkomma fast handslag och rak ögonkontakt. Olika vännerna på olika platserna och jag som inte alls hinner med och får ont i magen för att jag vill så jävla gärna och älskar så jävla mycket.

Antologin. Hopknåpadet av en gemensam sådan med klassen och det är så tråkigt att vi bara är ett fåtal personer som har arbetat häcken av oss, hjälpt till, mailat runt. Men nu är ett 142 sidor långt någonting i A5-format i alla fall ivägskickat till ett tryckeri och den tjugofemte april ska vi ägna oss åt releasefest, uppläsning och alkoholkonsumtion. Om du är ett fan av releasefester, uppläsningar och alkoholkonsumtion tycker jag att du ska komma till Ung Utan Pungs teaterlokaler i Rågsved. Den tjugofemte april alltså. Gratis inträde och alkohol bara snäppet dyrare än till självkostnadspris (vi måste skänka lite pengar i lokalhyra). Ett facebookevent går att hitta här. Jag är högst ofarlig och utlovar kramar om sådana önskas.

Jobben. Sökandet av och mardrömmarna om och paniken när inte och det blev ju en sådan där arbetsintervju vid en bardisk med en kopp kaffe och det blev ju ett sådant där provjobb på en skärtorsdag. Trehundra kronor i dricks av en kund och min kanskekollega ler imponerat och jag kan ju det här med maskinerna där sakerna ska knappas in och du kan få hjälp på tyska om du behöver javisst kan du det.

Snälla låt mig få det här jobbet. På tisdag får jag beskedet och kanske glädjeskuttet. Och sedan får jag åka hem. Berlin och hur jag ska sönderkrama och sönderkramas redan på Flughafen Schönefeld. Veteöl och electrodans och datschafrukost och sömnbrist i en hel jäkla vecka. Är totalt överlycklig och överexalterad och överallt.

Kaosbeskrivningen börjar på detaljnivå och är inte särskilt rolig alls att läsa men förklarar i alla fall frånvaron och är ett sätt för mig själv att bena ut. Supereffektiva kaostillvaron ledde till slut fram till ett slut. Alla spänningar släppte igår när jag bjöd hem min mamma på tagliatelle och övernattning. Hon strök mig över håret på precis det där viset och tyst sjöng vi sånger för varandra innan vi somnade. Idag vaknade jag upp med en brutal förkylning och allt halsont och all feber som en sådan innebär. Om tre dagar lyfter mitt flygplan och kanske hinner jag bli frisk till dess, kanske inte. Men vet ni vad? Fem friska veckor fick jag räkna på handen innan den här förkylningen slog till, och det är nog nästan ett rekord.

tre youtubeklipp // why can't you want me like the other boys do? they stare at me while i stare at you.





& några viktiga punkter:

♥ HUR HET ÄR INTE ALIN COEN?!

♥ Gissa vem som precis kirrade en arbetsintervju? WOPA! Bra utveckling av en torsdag då jag mest har suttit och skakat under textsamtalet på grund av känslig text och sedan gråtit rakt ner i diskvattnet när jag väl kom hem. Stabilt, väldigt stabilt.

♥ Alldeles snart (på söndag) plockar de ner Vårsalongsgrejerna på Liljevalchs. Åk dit i helgen om ni bor i Stockholm. Min mamma var snäll nog att ge mig sextio kronor kulturbidrag så att jag inte missar akvarellversionen som någon har gjort av Blade Runner. Och givetvis filmen med de sjungande fittorna, en modern klassiker tänker jag!

& så en avslutning värdig en arbetsansökan:
Med varma hälsningar,
Julia Nilsson

verkligheten blev mig övermäktig idag klockan 17.36

Kallfront! Snöstorm! Jag som springer rakt in i!
Verkligheten blev mig övermäktig idag klockan 17.36.

Världens finaste bror satte sig på ett tåg mot Göteborg och jag klarade inte av att vinka av på perrongen utan gick istället med raska stegen och långa benet före mot spärrarna. Är så fasligt dålig på att bli ifrånsprungen och kanske bäst i världen när det handlar om att springa ifrån. Jag behöver höra Jonatan läsa vem ska trösta knyttet? högt för mig innan vi somnar skavfötters i min för smala säng och jag behöver tvingas lyssna på John Frusciante ännu en gång och vi behöver göra knäppa konstprojekt ihop och vi behöver bo i samma stad ju, varför gör vi inte det?

Raska stegen och långa benet före och jag går igenom spärrarna väldigt sansat och ställer mig på höger sida i rulltrappan och precis när jag tar på mig mina solgula hörlurar rullar tåget mot Skarpnäck in på perrongen och vid Gullmarsplan väntar redan buss 144. Bara på mig väntar den och en man flyttar på sina innebandyklubbor för att jag ska kunna sitta bredvid och när jag läser en text om upprepningar ler jag nog så stort att någon annan börjar le och utanför bilden svävar fluffig snö som är alldeles julaftonsidealisk.

Och då satt min bror redan på ett tåg på väg bort.
Kanske lyckades han få en fönsterplats, kanske inte.

Min resa hem tar just precis lika kort tid som den alltid gör och jag tycker som vanligt att Stureby är the middle of nowhere trots att det inte är ens nästan sant. Den fluffiga julaftonssnön kastar sig så hårt rakt på och igenom och motvinden piskar och sidvinden far och jag böjer oergonomiskt på huvudet när jag går trots att jag har lärt mig att jag inte borde göra så för att det var vad som gav mig nackspärr i slutet av december. Så många millisekunder hinner passera i ultrarapid innan jag slutligen hittar nyckeln och lägenhetsdörren är så tung och min bror är inte kvar. Istället finns det för många jobb som jag måste söka (men samtidigt inga jobb alls) och en magontsframkallande novell som jag måste skriva färdigt och en ensiffrig summa på bankkontot och inte ett enda mjölkpaket i kylskåpet och en skavande vetskap om att jag bara får bo kvar i lägenheten i två månader till och alldeles för många vänner som jag saknar innerligt men samtidigt glider allt längre ifrån och jag känner mig så totalt jävla utmattad och varför är ensamheten tyngre än bly?

Jag klipper min lugg ännu kortare (för att det är så jag alltid gör) och biter hårdare ihop och gråter bara lite och vet att det inte alls är synd om mig egentligen och därför behöver jag ännu mer den där klappen på axeln och när jag tittar på det sista GIRLS-avsnittet i säsong två får jag gråta på riktigt och jag kokar ännu en kopp te och desperatklickar efter jobb efter jobb efter jobb och sedan ingenting mer alls.

Nu ska jag ha högläsning för mig själv.
Och i en säng i Göteborg ligger min bror och sover.

Upp