2009/tvåtusennio/tjugohundranio (april - december)

Kanske tycker inte ni att en årssammanfattning är så värst spännande, jag är ju inte direkt den första som gör en sådan, men det är ett intressant sätt för mig själv att se över mitt år, tiden har gett mig ett förändrat perspektiv på vissa saker.

april


Jag kände mig fri efter att ha avslutat det där som kunde ha blivit ett något. April var verkligen allt möjligt. April var frihet, teaterfestival, vitsippor, körsbärsträd och picknick. April var så himla fint och glatt, jag njöt verkligen. Slutet av april blev ånger, efterkonstruktioner, flagga på halvstång, hemska telefonsamtal, saknad. Jag tänkte: tänk om, tänk om, tänk om. Tänk om det hade varit så, tänk om du hade varit här, tänk om jag hade fallit handlöst för dig under andra omständigheter. Tänk om, tänk om, tänk om. Att tänka i "tänk om"-banor är något av det farligaste man kan göra.

maj



Dem första dagarna av maj gick i samma tecken som slutet av april. Inombords var allt fullkomlig kaos, panik och ångest, medan jag utåt var lika samlad som alltid. Allt det onda attackerade mig på en och samma gång, en kraftig attack som var över lika fort som den hade kommit. Sen blev det varmt och det blev försommar. Det blev Göteborg och det blev Stockholm. Det blev grönt och det blev kortärmat. Det blev fint helt enkelt. Mina sinnesstämningar var lika flyktiga som alltid, jag var lycklig och förstörd om vartannat. Och givetvis gjorde det fortfarande ont att tänka på dig, efterkonstruktionerna och tvivlet gnagde fortfarande i mitt bakhuvud. Och vi sågs igen, för första gången sedan i mars. Vi hade båda saknat alldeles förskräckligt mycket, men det räcker inte.

juni


Juni gjorde ett ganska blekt intryck på mig. Det blev sommar, det blev sommarlov, och det blev sommarjobb. Sju till fyra drog jag vita parkeringsplatsstreck, och efter det gick jag hem för att sova. Varenda arbetsdag, utom kanske en eller två, var solig och kokhet, och jag önskade mig ingenting annat än ett riktigt lov med bad i Vättern, fester under hela nätterna, cykelturer, glass och kramar.

juli



Natten mellan den första och andra juli var sämst, jag sov ingenting och min kudde gräts genomblöt. Dagen efter gav jag mig själv en mental, men än dock rejäl, käftsmäll och ryckte upp mig. Efter den tionde juli, min sista arbetsdag, tog jag igen alla förlorade nätter. Jag besökte parkeringshus, bakade pannkakor i Bogla, spelade ölfotboll utan öl, gick på hemmafester och träffade nya, fina människor. Sen åkte jag till Härjedalen för att vandra i en vecka, det var regnigt och jag var periodvis ganska uttråkad och bortlängtandes. Bortlängtandes till Emmaboda, musikfyllda nätter, vackra pojkar och dålig hygien. Och den tjugonionde juli var det helt plötsligt dags, där satt jag med min bästa vän på ett x2000-tåg ätandes frukosten som visst var inkluderad i priset när man åkte första klass. Väl framme i Emmaboda var det så underbart varmt och jag hade inte sett så många vackra människor samlade på en enda plats i hela mitt liv. Jag dansade mig tokig, åt nästan ingenting alls, träffade så himla mycket roligt folk, och upplevde en alldeles fantastisk första festival.

augusti


Jag levde i någon slags emmabodiansk bubbla ett tag in i augusti. Men sen blev allt mörkt och deprimerande utan någon egentlig anledning. Vardagen var grå trots att skolan inte hade hunnit börja ännu, jag befann mig liksom i en "post festival"-depression. Så jag sökte efter en förändring och färgade håret rött. Sen åkte jag till Liseberg och Stockholm. Och efter ett tag blev jag glad igen. Och skolan började, och det var inte alls särskilt hemskt, för jag hade både Jönköpings filmfestival och en utbytesresa till Neuwied i Tyskland att se fram emot.

september


September var filmfestival. September var Tyskland. September var Håkan Hellström. Jag vet inte vad mer jag ska skriva, det börjar kännas långrandigt, långtråkigt och meningslöst att skriva om hur jag mådde. Kanske är min diagnos tonårstrasighet eller kanske är det bara livet som är precis så här: upp och ner, högt och lågt, tvära kast så in i helvete.

oktober


Bristen på tid, motivation och ork värkte i hela kroppen. Frasen "det är fullkomligt naturligt att vara lite ledsen och ensam under sina tonår" dunkade i mitt bakhuvud, jag ville bara ha något eller någon. Jag var skoltrött ända in i benmärgen, och tog mig två veckors ledighet istället för en (hoppade över det där med praktik för att hinna andas). Hösten var fasligt vacker i oktober, jag älskade allt det röda och gula.

november


En av de två veckorna som jag tog mig för att andas ägde rum i början av november, och vad jag andades! Jag besökte kusiner i Skåne och pappa i Stockholm. Jag träffade finaste, underbaraste Björk (som jag nu saknar alldeles fasligt mycket). Jag köpte en biljett till Emmabodafestivalen 2010 och kände framtidshopp och sommarlängtan. Men längtan efter någonnågotvadsomhelst golvade mig om och om igen, varför händer allt alla andra, varför lämnas jag alltid utanför det där som kallas livet? Precis så tonårsorättvist och patetiskt tänkte jag, för givetvis är jag centrum i mitt eget universum. Och den fjortonde november var jag på en hemmafest, desperat hoppandes att VADSOMHELST skulle hända, det hade varit grått för länge nu. Och han kom dit, och jag var där. Och han var ytlig och påverkad. Och jag var ytlig och uttråkad. Och han hade så mjuka läppar. Och sedan dess har jag befunnit mig i ett nästintill konstant glädjerus, det handlade inte om att hans hår var fint, det var så mycket mer.

december



Och jag blev sjutton. Och han har de vackraste ögon jag kan tänka mig. Och allt är klichéartat. Och en vacker dag kommer jag att falla hårt rakt ner på den iskalla asfalten igen, men tills dess ska jag njuta av att ha hans hand i min.

Det var 2009, och jag har aldrig förut mått så dåligt eller så bra. Nu ska jag duscha för att sedan slinka i en djupblå shortsdress, prickiga strumpbyxor och långa sammetshandskar. Här skall firas in det nya året så det står härliga till. Gott nytt år önskar jag er mina allra finaste läsare! ♥

2009/tvåtusennio/tjugohundranio (januari - mars)

Dagarna bara rinner förbi, försvinner iväg, och tydligen började jag skriva här för ett år sedan, ett helt jävla år sedan. Bloggen firar ett år och jag undrar vad som har hänt sedan det där första inlägget. Jag har trampat vatten, känt tonårspatetiken bränna bakom ögonlocken varför vill ingen ha mig? ta mig ifrån den här jävla stan! ge mig något som känns!, känt tonårsapatin som en molande smärta i magtrakten klarade inte av att uttrycka mig, kunde knappt röra mig, lyssnade på hellström hela nätterna, gjort fel, inte lärt mig någonting, upprepat, efterkonstruerat och känt mig så fucking ensam och missförstådd precis som alla andra, jag vet, jag vet, jag vet!. Jag har varit mer tonåring än någonsin förut, jag har skrivit nästan en hel dagbok full från pärm till pärm, bläckstreck, svårtydda ibland, men nästan alltid förmedlande samma jävla känslor av ensamhet och ledsamhet. För det är vad jag skriver om i mina dagböcker och här på bloggen ledsamhet, patetik, ensamhet. För det är då mina fingrar glider okontrollerbart över tangentbordet, det är då bläckpennan glider obehindrat över sida efter sida efter sida efter sida i den numera nästintill fullklottrade dagboken. Det är då jag kan skriva, men det är inte då jag ger en heltäckande bild av hur jag verkligen mår och har mått. Detta år har jag mått sämre än någonsin, detta år har jag mått bättre än någonsin. Jag har förbannat likgiltigt gråa perioder och dagar som har flutit ihop med varandra, jagat efter någonting som känns, omedvetet eller medvetet. 2009 är året av nya saker, året då jag mådde fantastiskt och fruktansvärt, året av kontraster. 2009 har handlat om högt och lågt, upp och ner, bra och dåligt, och aldrig förut har jag avskytt det mellanmjölkiga, gråa och likgiltiga lika innerligt. Nu kommer någon slags årssammanfattning, jag börjar med januari, februari och mars.

januari


I min dagbok skrev jag: jag har nästan alltid en längtan inom mig. efter något. eller någon. ett tomrum. Det var en ledsen månad, nätterna var långa, kvävande och ensamma. Men i slutet av januari fylldes jag av ett hopp om att en någon fanns där, en någon som ville lära känna mig, en någon som mer än gärna ville dra sina fingrar igenom mitt hår och hålla sina händer kring min midja. Vi träffades den sista januari, en iskall vinterdag på medborgarplatsen i stockholm. Det var början på en berättelse som aldrig han få sin mittendel innan jag satte punkt och avslutade den.

februari

Sophie och jag har liksom hjälpt varandra igenom hela tvåtusennio.


Berättelsen tog sin början, vi lärde känna varandra. Det var sportlov och jag var lycklig, det var torsdagsbio och jag var lycklig, det var fika efter fika efter fika på bernards och johans och jag var lycklig. Det var fint, det var fint, det var fint. Februari var en glad månad, mestadels, men tvivel och tankar kring varförvarförvarför jag inte inte blev kär i han den där fina började krypa fram. Jag förbannade min egen oförmåga att tycka om någon som faktiskt var bra för mig.

mars



Det var så förbannat grått, jag ville bara ha vår och fjärilar i hela kroppen. Jag började känna mig instängd, du gav mig vackra ord och framtidslöften men jag ville bara bortbortbort. Fångad av dig, fångad i mig själv, fångad i Jönköping. Och du var så fin och så bra och jag kunde verkligen inte förstå mig själv. Sen: frihetskänslan efter att ha släppt taget av något som kunde ha blivit ett vi. Och jag mådde så bra, jag uppskattade ensamheten (man uppskattar väl alltid det som är självvalt antar jag). Kaoset, paniken, ångesten och efterkonstruktionerna attackerade mig inte riktigt ännu, och våren tycktes äntligen komma...

Upp