tre veckor i malmö, en vecka på psykologprogrammet, ett ingenting i evigheten, oklara tankar en måndagskväll, AHHHHHHHHHH

Min verklighet känns ännu inte helt verklig. Jag skriver ännu, alltså tror jag på att det är ett övergående tillstånd, ett förvirrande någonting framkallat av att jag inte riktigt vet hur jag fungerar när jag finns på den här platsen. Allt som är jag känns plötsligt flytande, undflyende. Dagligen testar jag mina gränser i nya sammanhang, försöker hitta en plats att kalla min egen i tusen nya kontexter, ägnar mig åt att (be)visa för mig själv eller kanske för andra vem jag är och hur jag fungerar. Det är inte nödvändigtvis en medveten handling när jag utför den, men känslan av utmattning följer alltid, känslan av att ingenting ännu är givet eller fungerar per automatik. Delvis är det en känsla som jag trivs i, rastlösheten ges inga chanser att löpa amok bakom mina revben. Men hela processen att lära känna nya människor kan samtidigt bli obehagligt självcentrerad. Fokus hamnar så lätt på att spegla sig själv i någon annans ögon, att fokusera på hur en själv presenterar sig istället för att memorera den andres namn, att försöka skapa en (fascinerande) bild av sig själv istället för att lära känna personen som finns mittemot. Och ofta är det nog precis vad människor förälskar sig i, någon annans bild av en själv, ens egen bild av någon som kanske inte finns. Eller, som en vän en gång uttryckte det hela: ”for the first few months I was basically just fucking myself”.
Upp