tre veckor i malmö, en vecka på psykologprogrammet, ett ingenting i evigheten, oklara tankar en måndagskväll, AHHHHHHHHHH

Min verklighet känns ännu inte helt verklig. Jag skriver ännu, alltså tror jag på att det är ett övergående tillstånd, ett förvirrande någonting framkallat av att jag inte riktigt vet hur jag fungerar när jag finns på den här platsen. Allt som är jag känns plötsligt flytande, undflyende. Dagligen testar jag mina gränser i nya sammanhang, försöker hitta en plats att kalla min egen i tusen nya kontexter, ägnar mig åt att (be)visa för mig själv eller kanske för andra vem jag är och hur jag fungerar. Det är inte nödvändigtvis en medveten handling när jag utför den, men känslan av utmattning följer alltid, känslan av att ingenting ännu är givet eller fungerar per automatik. Delvis är det en känsla som jag trivs i, rastlösheten ges inga chanser att löpa amok bakom mina revben. Men hela processen att lära känna nya människor kan samtidigt bli obehagligt självcentrerad. Fokus hamnar så lätt på att spegla sig själv i någon annans ögon, att fokusera på hur en själv presenterar sig istället för att memorera den andres namn, att försöka skapa en (fascinerande) bild av sig själv istället för att lära känna personen som finns mittemot. Och ofta är det nog precis vad människor förälskar sig i, någon annans bild av en själv, ens egen bild av någon som kanske inte finns. Eller, som en vän en gång uttryckte det hela: ”for the first few months I was basically just fucking myself”.

ett till sju en utmattad tisdagskväll.

En låt som du verkligen borde lyssna på.
Adnagullet som jag bodde ihop med i Berlin släppte en ny singel i november. Den heter Living och är helt jävla fantastisk (MVH någon som lyssnade sönder och samman låten redan innan släppet och inte alls är jättepartisk pga enorm kärlek till artisten bakom). Men klicka här för att hitta låten på Spotify, vetja! Och klicka här om ni vill se den gulligaste gif-intervjun någonsin med Adnisen, heh.

Två tyska filmer som inte ens nästan har avnjutits av tillräckligt många personer.
Herr Lehmann
Oh boy

Tre dikter som jag gillar.

Den här av Märta Tikkanen.


Den här av Kerstin Thorvall.

 

Och ungefär vad som helst av Sonja Åkesson. Om en känner att en vill börja sluka hennes lyrik rekommenderar jag till exempel dikterna ”Hur känns din färg rött?” och ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”. När jag gick på Jakobsbergs folkhögskola fick vi i december 2012 som uppgift att skriva våra egna repliker till Åkesson. Det var de gråtigaste och rakaste uppläsningarna någonsin. Min text blev så här:

Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv på Hornsgatan 153.

Jag undrar hur mycket som är
tonårspatetik
överdramatik
hur mycket som är gammal hederlig brist på livsteknik.

Hela mitt liv har jag gått omkring och tänkt att människorna
låtsas.
Det är en tröstande tanke som jag fortfarande tänker.

Jag bodde i en villa på Lyckogatan när jag var väldigt liten
och kanske var allting väldigt lyckligt
innan det inte var mer.
Katten Alfons blev överkörd
och pappan var någon annanstans.

På lågstadiet trillade jag av stolen
och den stora bläckfisken i plast.
På högstadiet lärde jag mig att människovärde
stavas behåstorlek.
Jag fick ärr.

Jag har varit mitt i Den Första Kärleken
(den som alltid tar slut)
Jag har tagit med storm, tagits med vindpust.
Mitt hår har blekts sönder, rakats av, vuxit ut.
Jag har fått högsta betyg i allt
som inte spelar roll
och undrat vad som egentligen är meningen med någonting.

Mitt innehåll så tungt och mörkt när jag tänker på att fastna.
Oavsett vilket mitt här är
drömmer jag nästan alltid om att vara någon annanstans.

Jag har suttit fast
och sprungit fort i bortriktningen
bara för att hamna jag vet inte var.
Där lärde jag mig att dricka veteöl
och uttala Schlesisches Tor.
Språket blev mitt eget.
Jag lärde mig att balansera mellan
så jävla självständig och så jävla ensam.
Ibland känns det som att jag lärde mig
just precis ingenting alls.

Jag äter varken rotmos eller pölsa,
blodpudding eller leverpastej.
Jag sorterar mina ekologiska mjölkpaket
och köper kravmärkt lax när någonting ska firas.

Ibland skänker jag pengar till olika välgörenhetsorganisationer
kanske mest för att jag själv ska må bättre.
Ibland tänker jag att jag bryr mig på riktigt.

Jag är en produkt av ett väldigt sorgligt samhälle
och det väldigaste sorgligaste av allt är hur människorna tycker
att vi har det så bra nu!
att vi har kommit så långt!
att resten kommer att fortsätta utvecklas framåt
liksom per automagik!

Fast nej.
För här sitter jag med lår som går ihop
och tänker att det inte är naturligt.
Här sitter jag med sunt förnuft och huvud på skaft
och tänker att jag borde lära mig att vara
sexigt oskuldsfull och gulligt dum.
En Riktig Kvinna!

Jag fyller tjugo år om tjugo dagar.
Jag gillar hur deras blickar förändras,
att fälla ståtliga byten.
De tycker alltid att jag är för ung
och jag stannar aldrig kvar på frukost.

Ibland kan jag längta efter att få finnas till för någon annan
Ibland kan jag längta efter ett sådant där livspussel
men i nästa sekund inser jag att det hela handlar om
en konspiration.
Monogam heteronormativ tvåsamhet och lyckliga i alla våra dagar.

Jag tror att livet har ett inneboende tomrum.
Jag tror att människor kan drivas till galenskap
av att försöka fylla det tomrummet.
Ibland försöker jag desperat fylla det tomrummet.

Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv.


Fyra saker som jag avskyr.
Eftermiddagsrusningstid i kollektivtrafiken.
Risfylld paprika i ugn.
Lagomdagar under en mjölkvit himmel.
Patriarkatet.


Fem böcker som jag läste 2014 (och verkligen uppskattade).
Maken - Gun-Britt Sundström
Den drunknade - Therese Bohman
Smärtan - Marguerite Duras
Stål - Silvia Avallone
Sommarljus, och sen kommer natten - Jón Kalman Stefánsson

Sex platser som jag vill besöka i år.
Berlin (för uppenbart svar, men min stora kärlek yada yada osv. Vill även hemskt gärna svänga förbi Hamburg.)
Köpenhamn (tror att jag aldrig varit där/möjligtvis besökt som typ sjuåring. Nu bara några simtag bort!)
Stockholm (familjemedlemmar + andra fina personer + fööör vackert på sommaren)
Göteborg (andra fina personer!!!)
New York (kommer EJ att hända pga har skulder inte besparingar. Vill krama min vän Anna tills hon får ont.)
Småland (mer specifikt min mosters sommarstuga som luktar precis som sommarstugor ska)

Sju materiella ting som jag skulle vilja ha.
En stor Fjällrävenryggsäck (utrymme för dator och kurslitteratur, tack).
Stilrena datorhögtalare med riktigt bra ljud.
Läsfåtölj i mörkgrön sammet.
Böckerna som jag var tvungen att lämna kvar i Berlin på grund av redan överfulla väskor.
Mörkgrå ullfilt.
Fint porslin och nya kastruller till köket.
Ett par svarta jeans som sitter alldeles perfekt överallt.

Och ett bonuscitat för att det är så fint så fint så fint.

 

JAG TAR LIVET PÅ FÖR STORT JÄVLA ALLVAR // sådant som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om

Och plötsligt skriver jag Årets Första Blogginlägg, det där som borde ha skrivits redan för hur många dagar som helst sedan. Det är ett förvirrande inlägg som innehåller både en början och ett slut (eller ingetdera). Det handlar om året som alldeles nyss var och året som nu är.

 

I slutet av en kväll i mitten av ett vintermörker sitter jag i en för mjuk säng i en Stockholmsförort med min dator i knät. Adventsstjärnan lyser röd i fönstret. Min brors skratt hörs från vardagsrummet. Jag försöker börja skriva igen, börja sammanfatta:
Jag vill vrida och vända på allt som har hänt, knyta ihop alla oregerliga rödglittriga trådar till en välartad rosett, sätta punkt, vända blad, börja på nytt kapitel, kliva ut på andra sidan, rusa rakt in i tvåtusenfemton som en lite mer fullkomlig person, som någon som har en aning, har utvecklats, har styrfart och en riktning. HAHAHAHA. Nej. Ärligt talat vill jag mest bara att vi blir lite bättre på att omfamna helheten, alla misslyckanden och fuck ups, allt det där som gick helt åt helvete men blev ganska okej ändå, allt det där som gick helt åt helvete och fortfarande inte är ens i närheten av okej. Givetvis vill jag att vi alla ska må så fint som möjligt, och ett sätt att göra det på kan självklart vara genom att kryssa av olika punkter på en lista och hitta någon slags allmän livsriktning. Men det är också okej att inte orka alls, okej att vara väldigt skev, okej att inte skriva under på alla idéer om att lyckad och lycklig är två ord som har någotsomhelst med varandra att göra.

 

Men tvåtusenfjorton då? Vad hände egentligen?
Mitt år bestod av väldigt mycket som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om. Helt förträffliga historier som ni definitivt skulle kunna få höra över en kopp kaffe eller en öl, men som i bloggen måste censureras bort på grund av känsliga läsare, bevarandet av illusionen av något slags privatliv, eventuella framtida arbetsgivare, eventuella framtida ligg o.s.v.

 

För mig kommer det nog alltid att vila ett slags poetiskt skimmer över tvåtusenfjorton. Jag har försökt skriva mer än så i över en timme nu, men suddar bara ut alla meningarna och börjar om från början igen. Jag vet inte exakt vilken beståndsdel det var som skapade poesi, vad som blev rätt, vad som blev fel. Och mycket är det nog just däri poesin befann sig, i att väldigt mycket bara hände, i att jag under långa perioder var väldigt närvarande och levande istället för sönderanalyserande. Jag mådde väldigt bra väldigt stora delar av året, helt enkelt. På sätt och vis fungerar jag bättre när knäppa händelser följs av vila, när jag tar hand om mig själv, när jag skriver mycket. Men det kan också vara oerhört befriande att strunta i allt det ansvarsfulla och inrutade. Visst blev det så att jag inte ens nästan skrev en halv roman och visst blev det så att jag under mina sex månader av tyskundervisning inte en endaste gång lyckades gå till skolan veckans alla fem vardagar. Men jag var med om så mycket som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om. Och jag försökte verkligen att behandla mig själv fint. Jag försökte vara lika snäll och förstående mot mig själv som jag skulle ha varit om jag hade gett en vän tröst eller råd. Jag försökte lära mig att inte ta livet på för stort jävla allvar och liksom acceptera att saker ibland bara blir. Det skaver nästan i mig när jag skriver det här, fortfarande har jag tunga förväntningar på mina axlar, eller snarare inbillningar om vilka förväntningar som andra människor och samhället i stort har på mig. Mitt tvåtusenfjorton var varken karriärsmässigt strålande eller totalt självförverkligande eller fyllt av lycklig tvåsamhet. Men det var precis vad jag behövde.

 

Jag besökte för första gången ett bröllop och för första gången Berghain. Jag såg träden slå ut i Körnerpark och röstade i två politiska val på den svenska ambassaden. Jag låg nerbäddad under dubbla täcken tillsammans med Adna och flera koppar te och några påsar chips och för många avsnitt av X-files. Jag gav mitt nummer till en parkourutövare som sprang ikapp mig en kväll när jag och mitt rosa hår var ute på promenad. Jag ångrade att jag ringde honom. Jag besökte OFF-festivalen i Katowice och bodde på ett fyrstjärnigt hotell som påminde starkt om en Finlandsfärja. Jag åkte vidare till Krakow och råkade där förälska mig i en person som sedan visade sig bo på en parallellgata till min egen i Berlin. Jag vräkte ut allt jag kände och det var kanske det enda som krävdes för att känslorna skulle försvinna men först gjorde det ont och jag grät rakt ner i popcornskålen när vi var på utomhusbio trots att jag var omgiven av mina favoritpersoner. Jag drack soluppgångsöl vid Spree en måndagsmorgon i april tillsammans med Zeth och Nils. Jag besökte en konstutställning med levande möss i en bunker tillsammans med en tillfällig tysk förälskelse som mumlade alldeles för mjuka fraser mot min hals. Jag fick följa med Adna in i olika backstagerum för att agera nervositetshämmare och gullig vän när hon skulle uppträda. Jag ville köpa en häcksax när vi besökte prostitutionsgatorna i Hamburg. Jag intensivumgicks med tusen saknade personer i Sverige nästan hela juni. Jag tog av mig kläderna och hoppade ner i det iskalla vattnet från en brygga på Reimersholme efter en natt på Strand. Jag höll i ett kort föredrag om feminism på tyska och skrev långa blogginlägg på tvättomaten och var med i en kortfilm och åt så mycket vietnamesisk mat att jag aldrig behöver äta vietnamesiskt igen. Jag tyckte att min vikarie var det gulligaste någonsin och böjde mina verb ännu flitigare och fann min sarkasm i tyskan. Jag lärde känna otroliga människor att behandla fint och bli fint behandlad av. Jag förälskade mig i Berlin ytterligare trettiosjutusen gånger om under picknickar på Tempelhof och hemmafester hos främlingar och promenader genom betongen och taxiresor genom natten. Jag bestämde mig för att lämna Berlin. Jag fick ont i hela kroppen av sorg men klarade ändå inte av att gråta. Jag packade mina resväskor och torkade Adnas tårar på flygplatsen och sa att allting skulle bli så bra så bra. Jag visste inte om någonting någonsin skulle bli lika bra. Jag hamnade i min brors lägenhet i Stockholm där han över handdukarna i badrummet hade satt upp två skyltar med våra initialer (JN & JN). Jag lärde känna den gulliga personalen på Färgfabriken och var efter bara några dagar så trött på julmat att jag skulle ha kunnat äta vietnamesiskt igen. Jag dansade för länge på för många svartklubbar och hamnade hemma hos någon som svalde magnesiumtabletter för att få musklerna att slappna av efter för mycket ecstacy. Jag insåg hur jag hade vant mig vid att se droger jämt och ständigt i Berlin men att det plötsligt kändes på riktigt när jag såg dem i Sverige. Jag fick hålla om mina saknade vänner men inte ens nästan tillräckligt. Jag gick långa promenader tillsammans med min mamma och klappade på mina släktingar och hade bara råd att köpa böcker från antikvariat i julklapp till alla. Jag klarade inte av att tänka bakåt och jag klarade inte av att slappna av. Jag klarade bara av att rusa rakt framåt för annars skulle det kanske brista.

 

Sju sekunder innan det är dags att skrika in det nya året står jag med en krånglande iPad i min hand bakom en bardisk på Färgfabrikens balladklubb Natten. Jag försöker knappa in en cider som någon vill beställa. När alla börjar grovhångla och jubla och skrika GOOOOTTTT NYYTTTT ÅÅÅÅÅÅÅÅÅRRRRR har jag fortfarande inte lyckats få in den förbannade cidern i systemet. Mitt år kommer definitivt att bli bättre än sin början, det finns helt enkelt inga andra alternativ.

 

Nu har jag bott i Malmö i tretton dagar. Vinden blåser från norr och från syd och från öst och från väst. Jag har fortfarande inte sett havet. Alla mina bästa böcker blev jag tvungen att lämna kvar i Berlin, det finns ingen Sonja Åkesson här att finna tröst i. Personerna som jag bor med är fyra stycken och trots att det knastrar under mina fötter när jag går omkring i köket, så trivs jag fint. Katten som jag bor med heter Elsa och ibland smyger hon in på mitt rum för att lära sig hur det luktar därinne. Jag övar varje dag på att förstå diftongerna och triftongerna och jag skrattar varje gång någonting beskrivs som puligt. Det händer att jag sätter in mitt tyska SIM-kort i telefonen, kanske i hopp om att någon ska tro att jag fortfarande bor kvar, i hopp om att någon ska råka ringa bara för att säga hej, bara för att fråga om jag inte vill ta en kaffe. Jag har köpt begagnad kurslitteratur för pengar som jag inte har och på måndag börjar jag studera till psykolog. Jag har fyllt mitt rum med kartor och tavlor och fotografier och jag tror att det redan har börjat lukta lite som att komma hem.




Stående ovationer till er om ni har orkat läsa ända hit. Hur mår ni? Vad händer i era liv? Puss.

Upp