kitteeeeeeeeh



För en liten stund sedan dundrade jag och Lisa rakt ut i den sommarvarma kvällen. Efter en fantastisk risotto, en film med alldeles för lyckligt slut, varsin kopp lady grey och några kramar var det dags för en kort promenad. Vi pratade om hur enormt livet är och hur mycket man vet och hur lite man vet och hur ofta man agerar tvärtemot vad hjärnan säger när det handlar om kärlek och hormoner och annat tjafs. Lekplatsen vi till slut hamnade vid brukade kännas så annorlunda när vi var små. Mest var allt bara större. Mest brukade det bara vara klassdiscon i en lokal trettio meter längre bort. Mest dansade vi bara tryckare till miiiiiilk and toooaaaaast and honnney och stod på huvudet under break dance-tävlingar. Nog med eufori. Helt plötsligt, under långa diskussioner om vart allt egentligen är på väg, rusade en ståtlig katt fram emot oss. Den slängde sig ner i sandlådan, började vrida på sig, och väntade på att bli kelad med och klappad på.

(Jag blev som besatt, hoppade ner på alla fyra, började leka med en pinne och ville adoptera. Host. Host. Hrm. GALNING.)


Eh. Ja. Nu måste jag plötsligt krypa ner mellan svala bomullslakan igen. På min vita byrå står färska pioner som min mor stal ur någons kompost. Väckarklockan är ställd på alldeles-för-tidigt på grund av att jag ska arbeta. Jaha. Mycket känns som väntan och mellanting. En märklig känsla av att saker är på låtsas fladdrar i mitt bröst. Mellan tryggheten och friheten, eller kanske befinner jag mig i det Swedenborgska rummet.

you cry until you laugh

”Öl på en onsdag?” suckar mamma och jag stänger ytterdörren med svansen mellan strumpbyxigt vitprickiga ben. Ja. Öl på en onsdag. Plastpåsen med burkarna dunkar mot benen och jag har absolut inga som helst förhoppningar eller förväntningar på kvällen den tjugoandra juni. Vi sitter på trappan utanför hennes hus och pratar på engelska för att alla inblandade ska kunna förstå sammanhangen och resonemangen. Men precis som vanligt spelar inte språket någon större roll, blickarna och gesterna säger mer (avslöjar sanningen). Tänker att jag måste rymma men bussen är försenad och det som brukade vara min tillflyktsort målar hela min värld kolsvart. ”Måste bort från den här jävla stan” tänker jag men kommer inte längre bort än till lastkajen där man kan sprattla med benen och dela sin öl med världens bästa S och titta bort mot tegelbyggnaderna och neonskyltarna. Det är vackert där trots att det är precis som alla andra platser här. Kanske handlar det ännu en gång om känslor, allt handlar om känslor, och bara neutrala platser kan få min kärlek. Jag springer till bussen med kaninpuls och hinner precis. Tillbaka till samma hus och samma trappa och jag ligger i gräset och förbannar molnen för att de gömmer stjärnorna. Uppåt stiger röken och rösterna och jag håller ipoden tätt, tätt mot örat för att kunna höra: ”This is how it works/You’re young until you’re not/You love until you don’t/You try until you can’t/You laugh until you cry/You cry until you laugh/And everyone must breathe/Until their dying breath”. Gräset slutar vara lockande, tappar sin charm någonstans mellan tretton och femtiosju millimeter regn. VARNING FÖR DJUPT VATTEN. Vi drunknar inte, men nästan. Vattenfall från himlen och jag promenerar utan paraply och utan regnjacka och utan vett och utan sans och utan aning. Tappade allt någonstans längs vägen och ersätter med jasmin som luktar så förträffligt. Vänder om mitt i natten och går helt plötsligt motströms där floder inte brukar finnas. Gör helt plötsligt tvärtemot allt jag någonsin annars gör.

(Kryptiskt beskriven onsdagsnatt, jag tror nog att det blir bäst så. Om någon minut ska jag ta min bror i armen, kliva in i vår blåa Toyota Corolla och låta mig köras till min favoritidyll i mitten av ingenstans. Jag ska fira midsommar på bästa möjliga vis: med min släkt och egenkokt myntate och långa simturer och mat i överflöd och för få sömntimmar på en obehaglig vind och böcker att avverka. Är. Så. Nöjd.)

Upp