kitteeeeeeeeh



För en liten stund sedan dundrade jag och Lisa rakt ut i den sommarvarma kvällen. Efter en fantastisk risotto, en film med alldeles för lyckligt slut, varsin kopp lady grey och några kramar var det dags för en kort promenad. Vi pratade om hur enormt livet är och hur mycket man vet och hur lite man vet och hur ofta man agerar tvärtemot vad hjärnan säger när det handlar om kärlek och hormoner och annat tjafs. Lekplatsen vi till slut hamnade vid brukade kännas så annorlunda när vi var små. Mest var allt bara större. Mest brukade det bara vara klassdiscon i en lokal trettio meter längre bort. Mest dansade vi bara tryckare till miiiiiilk and toooaaaaast and honnney och stod på huvudet under break dance-tävlingar. Nog med eufori. Helt plötsligt, under långa diskussioner om vart allt egentligen är på väg, rusade en ståtlig katt fram emot oss. Den slängde sig ner i sandlådan, började vrida på sig, och väntade på att bli kelad med och klappad på.

(Jag blev som besatt, hoppade ner på alla fyra, började leka med en pinne och ville adoptera. Host. Host. Hrm. GALNING.)


Eh. Ja. Nu måste jag plötsligt krypa ner mellan svala bomullslakan igen. På min vita byrå står färska pioner som min mor stal ur någons kompost. Väckarklockan är ställd på alldeles-för-tidigt på grund av att jag ska arbeta. Jaha. Mycket känns som väntan och mellanting. En märklig känsla av att saker är på låtsas fladdrar i mitt bröst. Mellan tryggheten och friheten, eller kanske befinner jag mig i det Swedenborgska rummet.
Upp