hur hippt ett liv kan se ut utifrån (även fast det skaver en aning inuti)

MEN ÅH JULIA VARFÖR BLOGGAR DU INTE?!?!?! DET ÄR SÅ JÄVLA TYPISKT DIG!!!!!! Ja, förlåt, ja, jag vet. Men låt mig presentera *trumvirvel* en nästintill legitim orsak/ursäkt: jag medverkar i en liten filminspelning. Alltså har jag inte dansat för länge och glömt bort att gå hem (på många klubbar här finns det klotter och klistermärken med budskapet "don't forget to go home", en mening som borde vara Berlins officiella slogan).

Utöver mina andra mycket legitima orsaker/ursäkter (tysk grammatik i överflöd, märkliga extraräkningar, uppsägning av kontrakt, två besökare, lite hjärtesorg, lite ångest) har jag alltså hängt med den här personen. Julia ägnar sig för tillfället åt sitt filmskoleslutprojekt, en kortfilm om tre personer som kanske inte fungerar helt friktionsfritt ihop. Och så ville hon att jag skulle spela en av karaktärerna, och ja, det har jag ju aldrig gjort tidigare, så jag tänkte att det kunde vara roligt.

Så jag har till exempel ätit pizza under repetitionerna.

Och tvingats kedjeröka framför Brandenburger Tor tillsammans med min filmpojkvän (alltså, avlider) och min filmkusin.

Och en kväll tog vi Tempelhofer Feld med storm bara för att få andas lite.


Snart är jag tillbaka här igen. Puss.

OFF IS ON!

Hej. Först tänkte jag att jag skulle skriva tre blogginlägg om våra tre festivaldagar på OFF, men sedan insåg jag att det skulle bli tre väldigt ointressanta inlägg och bestämde mig för att skriva ett enda bombastiskt mastodontinlägg. Egentligen är det nog en sämre idé, men jag är så dålig på att skriva övergripliga och korta blogginlägg som portioneras ut med jämna mellanrum. Är inte bra på lagom, är ju allt eller inget. Så, nu kommer det: mastodontinlägget.

Det var en gång en sen torsdagskväll i Berlin. Mimmi och Fredrik hade hängt runt i mina drömmars stad i en vecka och tillsammans satte vi oss på en buss mot Katowice, Polen. Inte visste vi att bussen skulle ta fjorton timmar istället för nio, att vi skulle lära oss orden katastrof och problem på polska, att vi skulle vara ganska jättetrötta och jättestela när vi kom fram på fredagsmorgonen. Här är vi fortfarande lyckligt ovetande i mitten av ingenstans i Polen mitt i natten.

Och plötsligt hade vi checkat in på vårt hotell, tagit en tupplur, duschat, klätt på oss festivalkläderna och mötts upp i lobbyn. För 120 euro var fick vi varsitt festivalpass och tre nätter på ett fyrstjärnigt hotell. Onekligen helt okejbilligt.

Väl framme på området mötte vi upp Frans, Jonatan och Lea. Någonstans i närheten lurade även Sanna och Siri. På bilden syns från vänster: Fredrik, Jonatan, Mimmi, Lea, Superjulia.

Min finbror Jonatan.

Fredrik dricker kaffe.

Fredrik och Frans blundar.

Siri, Sanna och Mimmi spanar in spelschemat medan Los Campesinos! spelar.

Och knallrosa läppstift är ju ungefär det viktigaste i världen.

Och så kom vi på den briljanta idén att förflytta oss till ölområdet. Fick cider. Fick rosa sugrör. Blev nöjd. Ingen vätska fick tas med in på festivalområdet, och ingen vätska fick drickas vid scenerna. Hur bra koncept som helst, då musikfokusen var total och jag inte blev omkullvält av en enda överberusad person under hela festivalen. Och ja, de polska priserna är ju också helt okej, inne på ölområdet kostade en öl/cider ungefär sjutton kronor.

Och så blev det visst kväll och vi upptäckte att det bästa hängstället var det märkliga iglooformade MasterCard-sponsrade tältet inne på ölområdet. Där spelades det oerhört dansvänlig disco av DJ-gänget Horse Meat Disco. Tillsammans lyfte vi åtta dansgolvet till aldrig förr anade höjder! Min bror är för övrigt den mest fantastiske dansaren någonsin, han har absolut ingen som helst känsla för rytm och takt (förlåt Jonatan!) men dansar lika galet som att världen skulle gå under vilken sekund som helst. Känner ingen annan som är lika totalt likgiltig inför människors stirrande blickar. ♥

Mimmi var lika magisk som alltid.

Och under Michael Rother presents the music of NEU! and Harmonia såg vi alla ungefär så här harmoniska ut. Har sedan dess knappt kunnat lyssna på någonting annat än Flammende Herzen.

Och så åkte vi festivalbuss i sju minuter innan vi promenerade den sista biten hem till hotellet.

En ny dag, alltså dag två, alltså lördag. Att utsikten från hotellrummet var så här drömmigt östig gjorde mig ju givetvis alldeles knäsvag. Men att himlen var så här klarblå kunde jag nästan hellre ha klarat mig utan, luften var så kvav och het att den fastnade i halsen.

Vi promenerade omkring en sväng i Katowice. Regionen som staden ligger i heter för övrigt Śląskie, den sträcker sig även in i Tyskland och kallas då för Schlesien. Gissar att någon som läser bloggen har varit i Berlin ett gäng gånger och försökt lära sig att uttala Schlesisches Tor?

Och så köpte vi strålande polsk mat på en vegetarisk caféig restaurang med rosa tak. Maten åt vi sedan upp på en gräsplätt utanför någon slags offentlig byggnad, vi hittade nämligen inte riktigt parken som vi letade efter.

Spelschemat studerades och min bror var douchigare (eller gulligare) än någonsin förut.

Och vi promenerade vidare till en liten kiosk där vi införskaffade diverse förnödenheter (typ våtservetter, chips och kanske en aning vodka).

Väl tillbaka på festivalområdet var Siri så här gullig med chokladkaka på tänderna.

Och Frans utnyttjade frisören som fanns tillgänglig på området. Vi mumlade någonting om Brolle Jr, men tyckte samtidigt att han var hur gullig som helst. Dessutom använde frisören ett vax som luktade kanel, så sedan luktade hela Frans kanel.

Det ukrainska bandet DakhaBrakha var ungefär hur ösiga som helst. Vi var mest sönderdansade och genomsvettiga och överlyckliga.

Och här har vi ballaste mamman och barnet på hela festivalen!

Fredrik ser alltid så GIF-vänlig ut.

Sandstrandshäng med kaffe och öl.

Finbror som äter pierogi mitt i natten.

Och så var Mimmi übergullig.

Fast egentligen var vi übergulliga allihop. Och, alltså, jag har nog aldrig haft ett lika bra festivalgäng? Vi var en så perfekt blandning av personligheter och viljor? Allting fungerade? Vi dansade oss svettiga framför olika scener, klappade varandra i håret, drack en klunk öl, pratade om politik, kramades, skrattade åt precis samma knäppa saker, pratade lite mer om politik, låg och sov i varandras knän när kroppen inte riktigt orkade med alla intryck, drack en klunk öl till, skrattade ytterligare en stund.

Älskar den här bilden så mycket, åh ♥

Siri och Sanna valde kvällen till ära att tatuera sig. Varsin kvinnosymbol blev det ♥ Så fint med tatuerare på plats, trots att jag inte lyckades komma på ett perfekt motiv och därför inte skaffade ytterligare en tatuering.

Och så var det plötsligt söndag, den tredje och sista dagen. Jag var till en början huuur trött och seg som helst, men efter att vi hade ätit på en övergrym asiatisk restaurang inne i Katowice ordnade allt upp sig. Men här vilar vi lite ändå.

Och om vi tittar på vilandet från mitt håll, så var min bror så här cute.

Och så fotograferade jag ingenting alls förrän Artur Rojek spelade på kvällen. Blev verkligen helt salig och fast övertygad om att jag måste lära mig polska bara för att förstå hans låttexter. Åh. Lyssna här vetja, det gör jag just nu.

Och lite silvrigt konfettiregn som här mest ser ut som snö.

Och så satte jag mig framför den största scenen en timme innan någonting viktigt skulle hända (kanske det viktigaste på hela festivalen).

BELLE & SEBASTIAN!!!!!! Jag var så så så så så så så så så lycklig. Bara fånlog och hoppade och skrek och dansade och jag vet inte vad. Tyckte att den här konserten slog den på Popaganda 2010 med hästlängder, men kanske mest för att känslan i min kropp var en annan nu och för att sångaren pratade så fint om så vettiga saker. MVH tonårsjulia

Och det är ju så fint när de låter ett gäng personer från publiken dansa på scenen.

Här sitter jag ner framför Svengalisghost och känner mig comatozed för att jag var lite (mycket) ledsen i ögat på grund av att Belle & Sebastians spelning plötsligt var över och förbi.

Framför mig dansades det dock vilt och magiskt ♥

Och så fick vi erkänna för oss själva att festivalen nu var över, att den hade varit r i k t i g t grym, att det inte hade blivit några alkoholrusiga danssteg klockan sex på morgonen, men att det inte heller hade varit poängen. Så bra alltihop.

Och nu är jag så trött att jag inte kan formulera en enda mening till. Med andra ord: dags att somna till Arkiv X för att kunna vakna upp utvilad till en fredag fylld med tysk grammatik, tvättomathäng, matinköp, mexikansk matafton, mojitos och möjligtvis klubb. Egentligen borde jag ta tag i massa tysk byråkrati, men ångestmolnet i magen växer sig enormt bara jag snuddar vid tanken. Puss.

I never thought about things at all, everything changed, the distance that wedged itself between me and my happiness wasn't the world, it wasn't the bombs and burning buildings, it was me, my thinking, my cancer of never letting go, is ignorance bliss, I don't know, but it's so painful to think, and tell me, what did thinking ever do for me, to what great place did thinking ever bring me? I think and think and think, I've thought myself out of happiness one million times, but never once into it.

Okej. Nu har jag haft den mest oproduktiva (och samtidigt inte avslappnande!!!) helgen på oerhört länge. Ibland blir det väl så, antar jag. (Någonting annat som bara blir är att jag aldrig kommer att sluta överanvända ord/uttryck som oerhört, magisk, bombastisk, fin, överanvända, fullkomligt, fasligt, onekligen, dansa sönder, totalt, just precis exakt.)

Men nu till någonting annat. När jag en skymningslen, rosaskimrande afton (alltså i fredags) satt i fönstret på Waschcenter Schnell & Sauber (mmm, tvätta och torktumla en fredagskväll, roligt, high life, yolo) och tittade ut över Hermannstraße (en gata som nästan ger mig förälskelseskakiga knän trots att den säkerligen skulle kunna röstas fram till Berlins fulaste) började jag skriva. Och sedan skrev jag konstant i trettio minuter om allt som bara s n u r r a r. För just nu trängs så så så mycket innanför mina revben och mitt pannben att jag inte ens nästan hinner med. Det fungerar inte ens med ”att göra”-listor. Ingenting känns tillräckligt konkret och nu-gör-jag-verkligen-någonting-igt. Trots att jag böjer verb. BORDE INTE VERBBÖJANDE KÄNNAS MENINGSFULLT? BORDE INTE GRAMMATIKNÖTANDE KÄNNAS UPPFYLLANDE? VAD ÄR MENINGEN MED LIVET EGENTLIGEN? Nästan alla mina vänner och nästanvänner och bekanta har flyttat härifrån. Igen. Bara den grejen är ju något som en kan dö av, detta ständiga börja om börja om börja om. Och jag tänker att jag vill flytta härifrån i december för att studera psykologprogrammet i Lund och bo in mig i en möglig garderob i Malmö för femtusen kronor i månaden. Börja om igen? Och jag tänker att jag aldrig någonsin vill flytta härifrån. Strunta i att börja om? Det är så jävla många skor och de bara klämmer överallt. Och när jag hamnade i Kraków alldeles själv för att bussarna till Berlin från Katowice var fullbokade och för att jag ville uppleva någonting mer och för att jag bara ville gå omkring någonstans utan att hitta och utan att någon visste mitt namn, då, då träffade jag givetvis en person som snurrade till allting ännu ett varv och det funkar ju inte alls tänker jag och jag är ju så lycklig i mig själv eller herregud vad betyder ens lycklig men när är det egentligen värt att kasta sig utanför sig själv och in i en famn och vad betyder ens förälskelse och om personen kan använda google translate och av någon anledning har letat upp min blogg så kommer ju allt ändå att gå åt helvete nu på en gång men det kanske är bäst så och det är ju viktigt att verka sval och oberörd och det har jag ju alltid varit urusel på och kanske kommer det inte ens att bli en fortsättning på vår början så vad skriver jag ens om varför skriver jag ens vi och vår och varför snurrar allt så? Och jag har fått extraräkningar från mitt elbolag och från min hyresvärd på grund av att element är någonting som tydligen inte får användas alls i det här landet (jag var ju duktig och tysk, stängde av alla element när jag gick hemifrån, satte bara igång eventuellt element när jag befann mig i eventuellt rum, tog på mig en extra kofta, fick nästan lunginflammation, men nähä nej nej). Och jag har hört att människor har en buffert, att människor liksom räknar med allt det där oförutsedda trots att det ju är just oförutsett, att människor har fonder, aktier, arv, att människor har ätit hummer, att människor förälskar sig om och om igen och tycker att det är värt det, att människor är så fattiga att de inte har någonting annat än pengar, att människor sover på parkbänkar, att människor bygger parkbänkar som det är omöjligt att sova på, att människor dör av att dricka smutsigt vatten, att människor tycker att hummern inte smakade så gott just idag och därför inte äter upp den, att människor dödas i folkmord, att omvärlden inte erkänner det som folkmord.

Allt som bara är i mig hela tiden och känns och känns och känns. Och jag tänker och jag tänker om och jag tänker bara lite till. Ibland frågar jag mig själv varför jag tänker så jävla mycket hela tiden, vad det egentligen är jag försöker komma fram till, vart jag tror att mina tankar ska leda mig? Vad är meningen med alltihop, egentligen? Jag tror inte att någon någonsin har kommit underfund med det, att det finns ett entydigt och övertydligt svar. Vissa människor tänker säkerligen att de vet vad som är meningen med livet, att det har hittat rätt. Min fasta övertygelse förblir ju dock den att de lurar sig själva, att det inte finns någon mening. Min andra fasta övertygelse är ju dock den att jag önskar precis samma sak för mig själv. Jag vill lura mig själv så totalt att jag inte förstår att jag lurar mig själv, hitta någonting att tro på så helhjärtat och fullkomligt att allt annat blir falskt och bedrägeri, finna den där enda vägen och det där inre lugnet, sluta se på kris som mitt permanenta tillstånd.

Men mitt i det här himla förvirringstillståndet går jag också omkring och är så... glad? Och liksom väldigt mycket lugnare om en jämför med hur olugn jag brukade vara under min tonårstid när allt i mig bara skrek JA NEJ JA NEJ JA NEJ (men aldrig kanske/möjligtvis). Och då är jag ju faktiskt lugn. Relativt sätt, alltså. Och alla känslor måste väl ändå mätas i relation till andra känslor? Och jag kan väl omöjligt jämföra mitt eget lugn med någon annans lugn, min egen förvirring med någon annans förvirring?

Jag kommer inte att lyckas nå någon slutsats i det här blogginlägget.

MVH
er förvirrade favoritklump julia

Upp