kom till platsen där inget händer, inget rör på sig utom havet, molnen och fyra hemmakatter.

Hej. Jag har hunnit läsa ett helt gäng magiska böcker i år, bland annat dessa två. Egentligen vill jag inte avslöja väldigt mycket mer än så, men några adjektiv och substantiv bör jag väl få in i det här blogginlägget.

Maken av Gun-Britt Sundström
Maken är en bok som möjligtvis handlar om förälskelse, tvåsamhet, vad samhället paketerar som kärlek, att vilja ha hela världen, att tycka om olika mycket, att reda ut begrepp, att försöka bli vuxen, att försöka stå ut med sig själv, att försöka leva ihop med en annan människa, att bestämma sig, att ångra sig. Rent konkret handlar boken om Martina och Gustav. Det hela är medryckande och irriterande och magknipsframkallande och frustrerande och allt annat på en och samma gång. Så. Jävla. Viktig. Bok.

Och de här ordföljderna tyckte jag extra mycket om av diverse olika anledningar:























Sommarljus, och sen kommer natten av Jón Kalman Stefánsson

Den här boken kan vara något av det vackraste jag har läst i hela mitt liv. Berättaren är ett mystiskt vi som sakta bygger upp en beskrivning av en isländsk by och vissa av dess invånare. Det berättas om Jonas som är så outhärdligt blyg och blek att de andra byborna tror att han en dag helt ska förenas med dagsljuset och försvinna, det berättas om en framgångsrik person som en natt börjar drömma på latin och sedan helt byter riktning i livet, det berättas om människor som dagligen simmar i havet oavsett väder och människor som hänger sig i sina vardagsrum för att de inte vill mer och människor som hånglar på Konsumentföreningens fester och människor som försvinner iväg från byn för att upptäcka världen. Och språket är så precist och poetiskt att nästan varje sida fick mig att skratta högt eller gråta ännu högre.

Och här följer några fina passager:














tre filmer som jag älskar helhjärtat /// Like a sunrise or a sunset, anything so ephemeral. It’s just like our life, we appear and we disappear. And we are so important to some, but we are just passing through.

Här sitter jag och gråter tills mitt huvud dunkar sönder och mina ögonlock svullnar upp. Det här handlar inte om Titanic, inte heller om The Notebook. Det här handlar om att två av mina favoritfilmer, Before Sunrise och Before Sunset, har följts upp med ännu en film. Before Midnight. Alla tre filmer känns rakt igenom ärliga och romantiska och sorgliga och intelligenta och pseudointellektuella och roliga och uppgivna och realistiska och motsatsen. De styrs totalt av dialogen och det enda en kan göra är att lyssna och uppslukas.

När jag var tre år inleddes en kärlekshistoria. Kanske den vackraste jag vet (är ju trots allt en hopplös romantiker och kommer så att förbli). Det är 1995 och Richard Linklater skapar tillsammans med Ethan Hawke och Julie Delpy filmen Before Sunrise. Celine och Jesse råkar mötas på ett tåg som rullar genom Europa. De kliver av i Wien tillsammans för att bara gå omkring och prata i flera timmar innan Jesses plan avgår nästa morgon. Nästa film, Before Sunset, kom ut 2004 och utspelar sig nio år senare. Idag har jag tittat på Before Midnight, vilken alltså utspelar sig ytterligare nio år framåt i tiden.

Dagens tips. Dagens tips. Lalalalala dagens tips.

 

 Before Sunrise
 
Before Sunset

Before Midnight

tre filmer om kärlek ungefär

Okej. Här kommer tre filmer som gör mig jättetöntig på det där gråta-ut-hela-världshav-och-gömma-huvudet-bakom-en-kudde-och-fnissa-jättehögt-och-rodna-sättet. Tre filmer som handlar om att bli förälskad, totalt jättekär, trilla framstupa och slå ut alla sina tänder. För det var en dag i mars vilken som helst och ännu en gång skulle han förklara för mig att min bild av kärlek är orealistisk och bara gör ont. Men jag vill inte bestämma mig och sedan vara nöjd. Jag vet ju att det kan kännas som att hjärtat sitter i hela kroppen och som att skrattgropar snart borde grävas i örsnibbarna. Jag har ju varit mitt i det där. Och det finns ingen gräns för hur ont bara en person kan göra och kanske går allting åt helvete tusen gånger om, men ändå. Ändå. Tusen gånger om.

med vänliga hälsningar,
den hopplösa romantikern

Take This Waltz

Upp