diffusa tankar en kvart innan juni


känner mig mest bara så förbannat tonårig, maktlös och berg- och dalbaneig att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv. jag skrattar och jag gråter och jag klarar snart inte längre av allt detta jävla kännande. vill bedöva hela min kropp innan jag exploderar av ALLT. tänker på min egen svaghet, den vackra försommaren utanför fönstret och hur få skoldagar som finns kvar att uthärda. tänker på gazaremsan och hamas och aktivister och usa-påverkan och israel och jonatan-huset i jerusalem och blockader och cementmurar och terrorister eller kanske bara frihetskämpar och sömnlösa nätter i världens största utomhusfängelse. borde bojkotta allt som har med israel att göra, för jag orkar inte konflikter mer. förra året slog jag vad, den fjortonde mars 2019 måste israel palestina-konflikten vara löst, annars förlorar jag (kanske en del av mig själv). för visst handlar allt om att bevara det lilla hopp man har, det lilla hopp som man faktiskt har kvar. spela optimistisk trots att ens tro på människan nog gick förlorad för flera år sedan. för vad händer egentligen när man själv tappar tron, när man själv inte orkar vara med i en demonstration mot ett land som förtrycker, när man själv inte orkar bojkotta h&m för att butiken även finns i landet som förtrycker. stort och smått kastas hit och dit, och värst av allt är att min största oro är huruvida jag kommer att vara trött imorgon eller inte. huruvida jag har råd att klippa mig hos frisören och köpa ett par knästrumpor i butiken som även finns i landet som förtrycker.

tre svenska filmer och sju böcker ungefär.

filmtips.


Flickan

Premiärfilmen under Jönköping Filmfestival förra året var denna som handlar om en tioårig flicka som tvingas bo själv under några veckor under sommaren. Svensk sommaridyll har aldrig fångats vackrare. Ängarna, blommorna, ljuset, vägarna, åh! Istället för att bli pretentiös och överdrivet "djup och svår" förmedlar denna film komplicerade känslor på ett okomplicerat vis. Emellanåt får jag en hård klump i magen, barnskådespelarna är nämligen rysligt övertygande och i vissa scener känner jag igen mig själv som den smått mesiga flickan som inte riktigt vågar säga emot dem äldre, mer manipulerande, barnen.

 

Darling


Så deprimerad som Darling lyckades göra mig har jag inte blivit av en film på väldigt länge. Kanske är Darling lite för kort och kanske är slutet lite väl abrupt, men trots detta lyckas den förmedla så väldigt många känslor. Ensamhet präglar hela denna film och stundtals vill jag bara bryta ihop och gråta. Eva och Bernhard är två väldigt egendomliga människor, dessutom på väldigt olika vis, men turligt nog råkar deras vägar en dag mötas.

 

En Kärlekshistoria

Enligt mig är denna film perfektion. Enligt mig är det inte nog att ha sett denna film en, två, eller ens tre gånger. Enligt mig finns det ingen annan film som på ett lika skickligt och träffande vis skildrar alla livets faser. Roy Anderssons debutfilm från 1970 är inte bara en film om kärleken mellan två tonåringar, utan den skildrar även ensamma pensionärer, kvinnor med för mycket tankar och åldersnoja, föräldrar som nog borde skilja sig och mopedfärder i sommarStockholm 1970. "Dagens tillvaro är inte konstruerad för mig, den är inte konstruerad för ensamma. Hörde ni det? Tillvaron är inte konstruerad för ensamma människor. Jag trodde en gång att den skulle bli det, men den är inte det inte. Man trodde ju att livet en gång skulle bli sådant att det var lika för alla människor, men det har det inte blivit det. Det är inte det. Hörde ni det?". Enligt mig är denna film perfektion.

 

 

boktips.

(bild ett, bild två, bild tre)

 

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Carl-Johan Vallgren skriver fantastiskt, det hade inte ens spelat någon roll om denna romans handling varit torftig. Vallgren målar med ord på ett nästan magiskt vis och lyckas berätta en väldigt extraordinär berättelse på ett övertygande vis. Hercule Barfuss är en döv och vanställd dvärg som kan läsa tankar, under hela sitt liv drivs han av en oerhört stark kärlek till en flicka som han en gång kände. Vändningarna är många och inte i en enda sekund satt jag uttråkad, men allt som oftast ville jag skriva in mig själv i berättelsen för att kunna ge Barfuss en lång och hård kram.

 

Välsignade ost (Blessed are the Cheesemakers) av Sarah-Kate Lynch

Denna bok har jag läst minst tre eller fyra gånger. Jag kan inte svara på om den litterära nivån är särskilt hög eller om handlingen ens är särskilt trovärdig. Senast jag läste den var för ungefär två år sedan, och då kunde den fortfarande ge mig något som jag alltid söker efter i en bok: verklighetsflykt. Klyschorna må hagla tätt ibland och handlingen må vara helknäpp, men ibland behöver man läsa om ett ysteri på Irland, snubben Cat från New York, och Fee och Corries barnbarn som länge har bott på en tropisk ö.

 

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Den allvarsamma leken läste jag ut för bara några dagar sedan, och jag blev verkligen fullkomligt såld på allt från handlingen till språket till dialogen till de märkliga determinismtankarna hos huvudkaraktärerna. Söderbergs språk är emellanåt väldigt sparsmakat, något som bara än mer bidrar till en framgångsrik förmedling av tusen känslor på en och samma gång. Klockrenheten i vissa av hans formuleringar golvade mig om och om igen: ”Men en sak, Lydia, måste jag lägga dig om hjärtat. När det handlar om kvinnor och deras älskare tillämpar man australnegrernas aritmetik: man räknar bara till tre, vad därutöver kallas ”många”.” (eller något liknande).


Hjärtans fröjd av Per Nilsson

Hjärtans fröjd är en väldigt vacker roman som är både kort, enkel och träffande. Per Nilsson har inte bara ett fint efternamn utan klarar även av att träffa väldigt, väldigt rätt med denna berättelse om tonårskärlek. Ingenting beskrivs klyschigt eller överdrivet, utan är bara precis så där som det känns i verkligheten. Karaktärerna är inte fantastiska, utan som människor är mest, och igenkänningsfaktorn är hela tiden närvarande. Läs Hjärtans Fröjd, det tar inte alls lång tid och jag lovar att du inte förblir oberörd.

 


och slutligen tre ganska självklara boktips som ändå måste nämnas.

 

The History of Love av Nicole Krauss

Denna bok har lovordats av väldigt många under en väldigt lång tid nu, men av risk för att någon kan ha missat den tåls det att sägas igen: läs The History of Love eller ångra dig riktigt ordentligt. Gåshudsframkallande formuleringar fyller sida efter sida, man vill krama om varenda en av karaktärerna för att de är så fina eller för att det är så synd om dem, och framförallt vill man ha ett exemplar av boken som gömmer sig i boken i sitt knä. För The History of Love är en bok om en bok, och bara det faktumet gör boken mer än läsvärd

 

Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer

Även denna bok har lovordats på internetsida efter internetsidan efter internetsida. Även denna bok ger mig gåshud, moderskänslor, ångest, en varm luddig känsla i kroppen och en kall, hård klump i magen. Pojken Oskar bor i New York tillsammans med sin mamma, han får ”heavy boots” mest hela tiden och letar varje söndag efter ett lås som en viss nyckel ska passa i. Oskar är lillgammal och vet saker som han önskar att han egentligen inte visste. Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss skriver inte bara fantastiskt, de är dessutom gifta med varandra.

 

Vad som helst som är skrivet av Haruki Murakami

Murakami-hysteri råder och även jag har drabbats. Sputnik Sweetheart och Norwegian Wood är dem av författarens romaner som jag har hunnit avsluta, Kafka on the shore är jag sisådär halvvägs i, men planerar att läsa färdigt när tid inte längre är en bristvara. Men varför ska man då läsa denne författares böcker? Kanske för Murakamis språk, eller kanske för den fantastiska verklighetsflykt som alla romanerna inbjuder till, eller varför inte för författarens aldrig sinande kreativitet. Miljöerna, karaktärerna, böckernas handlingar, vissa dialoger och beteendemönster, allt är så härligt helknäppt men på en och samma gång underbart. Har jag ont om tid kan jag tycka att Murakamis böcker är lite väl långdragna och stillsamma, men bra böcker behöver få tid att sjunka in, och det gör verkligen dessa.

Upp