tystnat har leken. tystnat har sången. högt över marken svävar betongen.

Idag tittar jag igenom mina gamla foton, den externa hårddisken är omformaterad och nyfylld och inte alls rörig längre. Jag hittar en småkylig S-bahnstation, en sönderklottrad port på Neue Bahnhofstraße som länge dunkade självständighet ensamhet frihet ansvar panik hemma äventyr lugn, en Julia arton år gammal som dansade hem längs de tyska trottoarerna klockan sju på morgonen och förundrades över att verkligheten kunde kännas så magisk.

Det är en söndag i Jönköping och himlen är totalt jävla odramatiskt helvit. Jag kokar ägg och äter dem ur äggkoppen från Upsala-Ekeby, dricker grapefruktjuice ur mina nya champagnekupor från Luminarc, smeker teakbrickan av märket Karl Holmberg i Götene. Nörd. Igår var en dag då jag fyndade second hand. Tänker mig att en aning svensk design är nödvändig i lilla Neuköllnlägenheten. Och det faktum att champagnekuporna är franska sätter liksom en basker på sned på hela grejen och det är ju faktiskt bättre än en guldkant på tillvaron.

När jag har ätit upp min frukost lyssnar jag på Timo Räisänens version av Lyckliga gatan, svajar omkring, mysnjuter. Det hela följs upp med lite Sweet Marie (för om min kropp inte dansar till den låten så vill jag inte vara med längre). Fulsjunger mitt allra bästa, spelar luftgitarr, headbangar. Inte nödvändigtvis för att det passar in, men för att jag måste göra någonting för att sluta känna mig så här grå och för att sluta gå omkring med alla symptom på stress högst närvarande i kroppen. Mitt hår, som flyger både hit och dit under utövandet av den ädla konsten headbanging, ska alldeles strax färgas mörkbrunt och kortas av några centimeter. Att ha rött hår var kul i några veckor, inte mer. Kanske är det för att ännu en förändring håller på att ske i mitt liv, då brukar ju klichéartat nog någonting hända med mitt hår.

Om tretton dagar försvinner jag iväg till Berlin. Innan det ska jag skriva en sista sommarkursuppsats, fira min farmors sjuttioårsdag på en båt som åker fram och tillbaka i Östersjön ett litet tag, hjälpa min bror att flytta ifrån Göteborg, halvera min garderob, packa väskorna, och lägga ner champagnekuporna i en kartong tillsammans med mina salladsbestick i teak. Lyxtillvaro, egentligen. Andas ska jag också göra förresten, helst inte med kaninpuls.

OBS: TRE INLÄGG PÅ FEM DAGAR. HUR DUKTIGT?

mellanrum

Här sitter jag i mitt egenskapade mellanrum (mellan mina alldeles egna parenteser) och väntar på att tiden ska gå. Jag väntar på annan luft i lungorna, annan luft under vingarna. Det här är nämligen tiden paus. Det här är tiden efter sommaren som stavades fast forward och tiden innan jag återigen får trycka på play och försvinna iväg till Berlin. Det här är tiden då min rastlöshet får bära tvångströja. Tiden då jag måste säga gata istället för straße. Det här är den supervälbehövliga tiden då jag ska ta tag i allting och samtidigt andas djupt, lugnt och sansat.

Men ärligt talat blir jag skittråkig av att vara i Jönköping. Inte alls mitt bästa jag. Nu har jag varit här i tjugofem dagar. T J U G O F E M. Trodde aldrig att jag skulle stå ut så här länge, och det gör jag väl inte riktigt heller. Hela min perkyliciousa personlighet bara totaldör och jag känner mest av allt för att stanna innanför min egen hud och innanför lägenhetens trygga väggar jämtjämtjämt.

Jag sätter mig allra längst bak i bussen och nätterna hinner inte börja innan de slutar och jag pratar inte med några främlingar alls och mest av allt har jag totalfel inställning och minns för tydligt varenda snedsteg och varenda felsteg längs Jönköpings trottoarer trots att så mycket bra har hänt mig i den här staden. Jag efterkonstruerar bort allt som någonsin har känts guldglittrande eller volangigt. Men totalångesten och totalpaniken är åtminstone inte densamma nu som då. Då för två år sedan. Då när jag precis hade slutat gymnasiet men ännu inte hunnit dra. Då när jag började gråta av att tvingas gå Östra Storgatan fram. Nu är det väl mest bara känslan av att Jönköping och jag inte längre funkar ihop, att vi vill olika saker och har vuxit ifrån varandra.

Jag försöker andas i mitt mellanrum. Det finns ändå mjuka promenader längs Vättern som lyser ljusblå i kvällsskenet och ingenstans är himlarna lika bombastiska som över den här staden och luften smakar så rent och höstträden glänser så vackert i regnet och hur kan någon undgå att älska en stad som är placerad i en dal och kantad av skogsbeklädda kullar och berg?

Kanske är det så att jag fyller mitt mellanrum med för mycket, mina händer och mitt huvud sysslar med någonting konstant. Jag tömmer flyttkartonger och införskaffar andrahandsvinglas och skriver en sista uppsats i Harry Potter-kursen och fyller flyttkartonger och köper en ny extern hårddisk och rensar min gamla externa hårddisk och omformaterar min nya externa hårddisk och fyller diskmaskinen och tömmer min PC och sorterar alla mina texter sedan 2009 och sorterar alla mina bilder sedan april och börjar äntligen få ordning på allt igen och glömmer ändå bort att svara på tusen Facebookmeddelanden och glömmer bort att svara på lika många mejl och får väldigt mycket ångest av det för att jag inte vill verka dryg och nästanskriver på mitt bokprojekt och tänker att jag skriver sämst i hela jävla universum och tänker att det här året inte kan rusa någon annanstans än käpprätt åt helvete och tvättar ännu en maskin tvätt och rycker mig själv i kragen och stirrar blint på samma kylskåpsinnehåll som igår men kan inte komma på någonting att laga idag heller och besöker Erikshjälpen bara en gång till för att mamma bor så nära och för att idag kanske är dagen då de har fått in en liten femtiotalsspegel i teak.

Det här är alltså jag när jag är lugn? Det här är alltså jag när jag tar det lugnt? Eller när jag förbereder mig inför att senare kunna ta det lugnt? När jag ännu en gång intalar mig att jag ska börja med yoga och meditation men att jag bara måste bli färdig med det där och det där och det där först?

tre filmer som jag älskar helhjärtat /// Like a sunrise or a sunset, anything so ephemeral. It’s just like our life, we appear and we disappear. And we are so important to some, but we are just passing through.

Här sitter jag och gråter tills mitt huvud dunkar sönder och mina ögonlock svullnar upp. Det här handlar inte om Titanic, inte heller om The Notebook. Det här handlar om att två av mina favoritfilmer, Before Sunrise och Before Sunset, har följts upp med ännu en film. Before Midnight. Alla tre filmer känns rakt igenom ärliga och romantiska och sorgliga och intelligenta och pseudointellektuella och roliga och uppgivna och realistiska och motsatsen. De styrs totalt av dialogen och det enda en kan göra är att lyssna och uppslukas.

När jag var tre år inleddes en kärlekshistoria. Kanske den vackraste jag vet (är ju trots allt en hopplös romantiker och kommer så att förbli). Det är 1995 och Richard Linklater skapar tillsammans med Ethan Hawke och Julie Delpy filmen Before Sunrise. Celine och Jesse råkar mötas på ett tåg som rullar genom Europa. De kliver av i Wien tillsammans för att bara gå omkring och prata i flera timmar innan Jesses plan avgår nästa morgon. Nästa film, Before Sunset, kom ut 2004 och utspelar sig nio år senare. Idag har jag tittat på Before Midnight, vilken alltså utspelar sig ytterligare nio år framåt i tiden.

Dagens tips. Dagens tips. Lalalalala dagens tips.

 

 Before Sunrise
 
Before Sunset

Before Midnight

Upp