november på nogatstraße

Det är en tisdag i november och jag sitter vid vårt egenbyggda köksbord, läser texter, stryker under vissa meningar, stryker över andra. Himlen formar ett tak över innergården och det är aldrig särskilt blått, bara evigt himmelsgrått. Lägenheten luktar chaite och clementiner och vi vrider upp värmen bara en liten aning till, snörvlar ändå. På våra mintgröna köksväggar hänger två affischer, en från en utställning som vi inte har besökt och en från en klubb som vi inte har dansat på. I fönstret vissnar en basilikaplanta och brevet från Naturstrom vrålar om att jag måste rycka mig i alla mina kragar och ringa viktiga, tyska samtal. Min bror låter en väggmålning växa fram över sin ena sovrumsvägg och jag läser lite till.


Berlin är att gå förbi Netto på väg ut i natten och köpa ännu en flaska Chardonnay för 1,79. Berlin är att försöka komma människor nära men samtidigt veta att relationerna har ett utgångsdatum och att ingen bor här särskilt länge och att vi alla bor här i otakt. Berlin är att bli uppraggad av en gammal man som påstår att han kommer ifrån Saturnus och att du är den ängel från en annan planet som han har väntat på och att ni måste gifta er i Zehlendorfs rådhus på lördag klockan tre. Berlin är hemmafesterna där människorna kommer ifrån 1) Nya Zeeland 2) Australien 3) Schillerska gymnasiet i Göteborg. Berlin är att försöka skriva någonting alls men bara klara av att gå långa promenader över Tempelhof. Berlin är Berlin är Berlin och jag börjar lugna ner mig nu.

Upp