Berlin, mein Herz schlägt nur für dich

Jag har tvättat kläderna, bäddat rent sängen, vattnat pelargonerna, packat ner kurslitteraturen, satt mig på bussen söderut och kommit fram. Jag har flytt till mammafamnen och hemmalukten i Jönköping. Jag tror att jag är här för att tänka efter och om och komma fram till hur livet egentligen känns i mig, vad jag vill och varför. I måndags höll jag på att göra ett väldigt stort misstag och nu vet jag inte om jag kommer att få vara nära igen. Mest tror jag nog att paniken i mig skriker om hur förbaskat färdig jag är med Stockholm. Hur obeskrivligt vacker sommaren än är där. Hur många tyska turister det än finns att följa efter på gatorna. Jag är färdig nu. Jag vill skriva igen, inte läsa sommarkurser. Jag vill till Berlin.

Men Berlinkärleken har precis som alla andra kärlekar femtioelvatusen olika sidor. Att vara turist på ett sätt som känns okej är skitsvårt. När exploaterar en, och när bidrar en? Hur gör en egentligen för att förhålla sig på ett schysst sätt mot platsen, befolkningen och miljön? Hur kan jag bo i Berlin på ett så snällt vis som möjligt?

Idag har jag läst två olika artiklar. Den första artikeln handlar om vad som hände i Berlin när muren föll och två kulturer kraschade samman, vilken klubbvärld som då började växa fram och hur det hela sedan har utvecklats. Den andra artikeln handlar om nostalgi, hipsters och gentrifiering. Tillsammans målar artiklarna upp så mycket av vad Berlin en gång var, vad som präglar staden idag, och vad staden håller på att förvandlas till. Det nya Berlin är varken odelat positivt eller odelat negativt, utan istället väldigt komplext och svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning om. Går utvecklingen att förhindra, och bör den i sådana fall förhindras? På vilket vis bidrar jag till detta nya Berlin genom att flytta dit och skriva om staden i den här bloggen?

Ibland längtar folk tillbaka, det är naturligt. Och det kan vara fint också, om det inte går till överdrift och allt som är bra i nuet liksom förminskas och försvinner bort i förmån för efterkonstruktionerna. Ganska mycket var liksom inte det minsta bättre förr, bara annorlunda. Men ändå önskar jag att jag hade fått vara med vid murens fall, gärna lite tidigare också, och ett tag efter. Jag hade velat prova på livet både som västmedborgare och östmedborgare. Kanske allra helst ändå som en person från östra Berlin som står på barrikaderna och skriker och slutligen får försvinna iväg till väst och flytta in i en övergiven lägenhet och se hur Tysklands huvudstad återigen vaknar till liv. Jag kan inte låta bli att fascineras av DDR-tiden, trots allt det vidriga som skedde då. Jag fascineras av arkitekturen och kläddesignen, av människor som började bada nakna för att inte längre kunna bli krävda på legitimation, av karaktären Sandmännchen, av ryskundervisningen i skolorna, av trabantbilarna. Snart har tjugofyra år passerat, men vissa spår finns fortfarande kvar. I östra Berlin bär fortfarande personen på trafikljusen hatt. Punkaren som bodde i lägenheten under mig hade texten ”MADE IN DDR” skriven på sin skinnjacksrygg, kanske var han femton år när muren föll. Några kvarter bort finns fortfarande ett anarkisthak kvar i ett ockuperat hus. Ostkreuzstationen såg i många år exakt likadan ut som den hade gjort under östtiden, och när den renoverades var det av Hochtief AG, samma byggföretag som ritade Hitlers bunker. Och det är allt detta som jag älskar med Berlin, hur historieskrivningen är ständigt närvarande, hur varje gatuhörn vibrerar av en berättelse. Och det tror jag inte kommer att försvinna, hur mycket gentrifieringen än breder ut sig. I Charlottenburg står Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche och dess halvt nedbombade torn kvar, i Treptower Park kan en besöka det mäktiga sovjetiska krigsminnesmärket, på Alexanderplatz har det rests ett enormt, rosa Barbie Dream House. Tillsammans skapar allt det gamla och allt det nya någonting fullkomligt magiskt (framförallt om vi bortser från Barbie Dream House).

Jag skulle kunna skriva om min roll i staden. Den privilegierade rollen som svensk och vit. Ingen tycker att min accent klingar illa, jag får bara höra att den är gullig. Det första rummet som jag ville hyra fick jag hyra. Det första jobbet som jag sökte fick jag. Jag skulle kunna skriva om Devrim och Fatih, två av mina tyska medarbetare på Ristorante Caminetto. Trots att de har bott i Berlin under hela sina liv kallas de för turkar, och aldrig någonsin har de fått höra att deras accent är gullig. Allt längre ut i förorten flyttar de, Neukölln är inte längre vad det en gång var, lägenhetspriserna blir allt högre och turkarna får inte längre plats. På alla smågator öppnas istället barer, affärer och restauranger. Det är en bar som var ett galleri som var en frisörsalong. Åh, vad gulligt! Det finns svenska hamburgare att köpa och ett hotell som gör det möjligt för dig att sova i tält inomhus. Det är jakten på någonting autentiskt, det är stadsdelar som vaknar till liv, det är stadsdelar som så småningom övergivs för att de visst råkade bli för mainstream och för dyra. Lite som Prenzlauer Berg, och snart även Kreuzberg. Det är allt det positiva och allt det negativa. Jag älskar det och jag hatar det. Jag önskar att inga gränser fanns och att alla platser kunde vara en lika häftig smältdegel som Berlin. Jag önskar att alla språk, människor och kulturer fick plats. Men sådant är sällan fallet, och jag pratar dessutom utifrån en högst privilegierad position. Om ett tiotal år kanske priserna är lika höga som i Paris, ännu tidigare än så är kanske Prag eller Budapest den nya platsen att erövra. Och kvar finns inte längre allt det som Berlin en gång var, men kanske någonting annat som inte är sämre, utan bara lite annorlunda.

sleeping is giving in, no matter what the time is.

Först: hur många dagar det fungerar. Veckor. Ibland till och med månader. Jag lutar mitt huvud bakåt och när armarna är kastade rakt ut försvinner kameran högt, högt upp. När jag snurrar runt, runt ligger fokus på mitt ansikte och publiken ser hur marken under protagonistfötterna blir ett enda sommargräsfärgat virrvarr. Huvudet är bakåtlutat och protagonisten suckar tungt, mumlar någonting om hur otroligt vackert allt blir i det här ljuset, i sommarljuset. Hur magiskt det är att dagarna aldrig tar slut för mörkret når ju inte in här inte alls inte någonstans inte in i en enda vrå jag lovar jag lovar.

Och sedan faller jag bakåt. Kameran är fortfarande ovanför och i ett utdraget andetag täcker håret mitt ansikte innan jag landar på marken under och publiken hinner inte ens märka hur mycket mörker det finns i markvrårna. Protagonistens kropp förlorar funktioner i värmen, huvudet blir så tungt att bära med. Jag andas in och visst känner jag sommarlukten i näsborrarna och visst är den fortfarande så förbaskat behaglig och visst är det vackert hur tyllgardinerna vajar i den svaga brisen, men. Vad, Julia? Varför skriver du men?

Men det är så frustrerande, helt enkelt. Så väldigt frustrerande att endast i mörker kunna skriva skönlitterärt eller studera Latinamerikas historia eller formulera långa mail eller kanske bara sitta i sängen och titta rakt fram och på ett litet slag. Det är en riktig sommar, onekligen. Alldeles varm och solig och doftande och Stocholmsk och fräkenframkallande och kroppsförlamande och huvudborttappande. Sommaren är behaglig. En viss tid. Sedan kommer dagarna då jag/protagonisten drömmer om åskoväder som härjar i sju år allra minst och senapsgula kulörer att linda in frusenhet i och te mot kylan och SKÄRP DIG, JULIA! Vintern är evighetslång nog, och den frammanar koma istället för fräknar, mycket otrevligare.

Okej. Visst. Jag börjar om. Det är en lagom varm julimitten och kanske befinner jag mig i samma tillstånd som jag gjorde för ett år sedan. Det är ett nu som håller på att skrivas om till ett då och ett senare som håller på att skrivas om till ett nu. Känslan av att hyperventilera i ett mellanrum och jag köper nog inte ett till paket quinoa för kanske hinner jag ändå inte äta upp det innan jag flyttar. Till Berlin, igen. Först Jönköping i en månad. Hela september. Ett tillfälligt avbrott och en chans att andas ut i alla mina kvinnofamnar. Min mammas, min mosters, min mormors, min egen. En chans att andas ut och en chans att börja skriva igen. Fast kanske började jag redan nu, jag hoppas det. Är för tillfället så evinnerligt urusel på att gripa tag i tiden och placera mig själv framför tangentbordet.

Annars då? Jag applåderar när Liv Strömquist sommarpratar helt fantastiskt om mens, jag beställer hem en bok om machokulturen i Latinamerika för att det måste vara ungefär det mest intressanta uppsatsämnet någonsin, jag mailar med en hyresvärd i Berlin angående ett eventuellt förstahandskontrakt i Neukölln, jag hejar högljutt när Sverige möter Danmark i fotboll och känner mest att jag vill kastrera en två tre tusen personer när jag efteråt läser olika internetliga texter om damfotboll och kossor, jag fulgråter jättehögt och jättesnorigt när Kristian Gidlund skapar ett sommarprogram som handlar om motsatsen till döden, jag ser alla avsnitt av My mad fat diary under exakt så många timmar som serien utgör, jag vågar inte blogga för att det känns som att alla mina känslor är på repeat och att ni därför borde vara jäkligt trötta på att läsa om dem vid det här laget.

Nu är det kanske dags för mig att sova. Må väl.

!

 
Men Julia, vad gör du i ditt liv då? Jag vet inte, jag kanske lever. Kanske är det så. Kanske är det så att någonting för en gång skull faktiskt spelar roll. Kanske är det så att sommarväxternas skönhet för en gång skull inte spelar roll. Allt skulle liksom kännas magiskt även om det ösregnade. Byter möjligtvis ut ensamheten mot tvåsamheten och saknar då ensamheten och när den väl är tillbaka saknar jag tvåsamheten igen och ahhhhhh vem är jag och hur är det meningen att det här himla livet ska kännas egentligen?

Eller:
Det är så vackert hur dina fräknar, hur dina händer, hur ditt skratt.

Men samtidigt:
Det är så sorgligt hur jag alltid är mig själv närmre, hur det där lilla glappet ständigt kommer att finnas kvar.

Och för att förenkla:
Det är så förtrollande hur det mousserande vinet glittrar i de svagt rosa plastglasen.

ELLER BARA IDENTITETSKRIS OCH SNÄLLA SKRIK NÅGONTING RAKT IN I MINA HÖRSELGÅNGAR VAD SOM HELST FÖR JAG VET INTE VEM JAG ÄR ELLER VART JAG ÄR PÅ VÄG.
Upp