Jag behöver värme utifrån


Nu är stunden då jag verkligen inte borde sitta ned på stolen med halvt uttappad stoppning och trilla-ihopiga-träben. Jag borde inte sitta ned framför datorn, utan istället rita kråksparkar vid mina ögon och klä mig i randiga strumpbyxor. Min vän fyllde arton förra veckan, och detta skall givetvis firas. Utanför mitt fönster vilar mörkret tryggt och tungt och döljer allt som är deprimerande, grått, blött och kallt. Svart slår grått alla gånger. Jag vill ha på mig mina röda sammetsskor eller svartvita brogues. Jag vill färga håret snö(absolut inte slask)vitt och gå högt upp till berget vid dammen i skogen. Där vill jag äta medhavda pannkakor. Jag vill ha ljusa kvällar utan deppiga slaskvidder framför fötterna. Jag vill ha solstrålar på vit hy. Jag vill ha torr asfalt med vinterns grus ännu inte bortsopat. Jag vill ha värme utifrån. Jag behöver värme utifrån. Jag behöver verkligen det. Men det kommer att dröja ännu ett tag innan vi köper en Twister för att svalka oss i hettan, än på ett tag kommer vi inte att sitta högst upp i ett parkeringshus drickandes hallonsoda ur glas med hög fot. Och ibland frågar jag mig om det är värt det, om den här kollektiva jävla vinterkoman egentligen är okej. Det finns glesbebodda varmare trakter, outforskade djungelområden, kanske borde vi flytta alla 9,2 miljoner svenskar dit.

den där förbannade söndagskänslan





Och ganska ofta känns söndagar som söndagar gör mest. När bostadsområdet i utkanten av Jönköping utsätts för det smärtsamt solkiga dagsljuset ser det inte mer spännande ut än såhär. På söndagar känns allt en aning mer stillsamt, en aning mer grått, en aning mer nedtystat. Ingenting (någonsin) chockar totalt och slår bakåtvolter, det mesta bara är. Och så känns allt även idag, likt så många gånger förut.

Upp