?

Det blir kväll ännu en gång och jag bryr mig alldeles för mycket om fel saker ännu en gång och jag sätter i mitt svenska sim-kort i telefonen ännu en gång för att se om du kanske har skickat mig ett långt och välformulerat meddelande. Det har du inte gjort den här gången heller.

Jag hade nöjt mig med någonting kort och slarvigt.

SAKER JAG VILL SLUTA BRY MIG OM EN GÅNG FÖR ALLA
dig
idén av oss
allt i hela fucking universum egentligen för just nu tänker jag varenda vaken sekund på allt som är fel i mig med mig av mig och det smärtar så förbannat och jag hoppas verkligen att det är vintern som får mig att känna såhär för våren kommer väl tidigt till berlin?

jag var inte en av dem som blev kvar

(Du, det är så mycket som gör förskräckligt ont i mig. Efter solsken kommer liksom alltid spöregn. Men glitterregn finns ju också. Och varm choklad med mycket kanel i. Och väl utvalda personer som oavsett tid på dygnet hjälper mig att slå bort mörker med basebollträn och ersätta tomrum med varmt, turkost ludd. Och någon dag kommer jag kanske att kunna skriva att jag varje dag blir lite bättre på att omfamna min mänsklighet och klappa mig själv på axeln varje gång jag gör mitt allra bästa men misslyckas ändå.)

Nu till någonting helt annat:


På Facebook tackar jag nej till evenemangsinbjudan efter evenemangsinbjudan efter evenemangsinbjudan som äger rum i Jönköping och vartenda väl preciserat klick känns som en triumf. Jag var inte en av dem som blev kvar. Jag var inte en av dem som blev kvar. Jag var inte en av dem som blev kvar. När jag klickar på ”absagen” och lär mig ett skitfult språk sparar du ihop pengar till en fjärran framtid och dricker två öl till priset av en på Bongo varje fredagskväll. När jag umgås med tyskar och britter och en oroväckande mängd svenskar syltas du allt kladdigare in i den Jönköpingianska incesten. Vartenda ”absagen”-klick är en äggskalsvit cirkushäst som gör volter i min mage. Vartenda ”absagen”-klick är ett bevis på att jag inte är som du.

Under den där korta ”absagen”-sekunden tappar jag bort allt vad nästanvuxenhet och nästanmogenhet innebär. Jag blir både närsynt och långsynt och trångsynt och konstigsynt och glömmer helt bort att människor har helt olika drömmar och tankar och planer. Jag glömmer bort att det hade krävts betydligt mer mod av mig för att stanna kvar och att min flytt nästan kan likställas med en flykt. Panikångestattacker och bitterhet i ett påträngde tonårsrum är liksom inget tårtkalas. Jag glömmer bort att även jag drömmer om vitlaserade trägolv i ett hus någonstans i skogen och att du kanske är kär medan jag mest bara är. Min högsta önskan är din värsta mardröm och egentligen vet jag ju ingen sjö vackrare än Vättern och inga skogar tryggare än de som omger Jönköping.

Jag var inte en av dem som blev kvar.

Men det var du.

Jag vet inte ens vem du är, vem det är som jag känner ett behov av att slå i den tävling som man ibland inbillar sig att livet är. Hur är det nu igen man gör för att koras vinnare och vart är det nu igen man ska hamna och hur vet man egentligen att man verkligen hann först? Under den där korta ”absagen”-sekunden hinner min magkänsla före förnuftet, och det tyder ju bara på mänsklighet. Men hade jag sedan inte kunnat tänka ett steg längre så hade det enbart gått att uttyda som trångsynthet.

du, det är så mycket som gör ont

Du, det är så mycket som gör ont. Mest är det nog jag själv som gör ont i mig själv. Jag placerar allt tyngre förväntningar på mina axlar men blir ändå förvånad när mina knän viker sig under kroppen. En enda person kan inte rädda hela universum och man kan inte ta tag i alla aspekter av sitt liv varenda vaken minut och att inte gå till språkskolan en dag betyder inte att man är en dålig människa och alltid kan man inte vara sitt allra mest fantastiska jag och att ha bredare lår än flickkvinnorna i Vogue är mer än okej.

Du, jag vet att vad jag tänker och känner låter fullkomligt absurt när jag skriver ner det, det tycker jag också, men i mitt huvud förvandlas alla otänkbarheter till logik och all mänsklighet till otillräcklighet. Ibland önskar jag att jag började gråta över mina egna orimliga förväntningar, men jag tycks helt enkelt inte riktigt förstå hur orimliga de verkligen är. Istället är det min inbillade otillräcklighet som får mig att bryta ihop. Det känns liksom som att jag aldrig kommer att passa in i alla tillräckliga personers tillräckliga sammanhang. Jag vill skratta lika genuint som alla dem tillräckliga och verkligen inte alls bry mig om hur mina Cheap Monday-jeans sitter på kroppen.

Du, jag vet att allt det här handlar om självkänsla och självförtroende. Jag vet att otillräcklighet och tillräcklighet är två ord som är omöjliga att definiera och att det bara är i ens egna ögon som man är just precis sådär skitdålig. Men det är ju bara mina egna ögon som jag kan se med. Det finns ju ingenting som heter total objektivitet. Jag glider omkring i min egen värld med min egen världsbild och mina egna världsliga problem och vet inte alls hur dåligt just du mår när du plötsligt inte kan få de där jeansen över låren längre eller när tid plötsligt förvandlas till en bristvara och du inte längre hinner med ditt allra största intresse.

Du, jag tycker ju egentligen att perfektion är skittråkigt. Ingenting handlar om kroppsstorlek och allt om självförtroende. Jag vet att det inte ska vara såhär och att man ska älska sig själv och vara stolt och nöjd och glad och tacksam. Men det är svårt för mig ibland. För dig också kanske.

Du, jag tynger ner mina axlar med tunga förväntningar för att komma någonstans istället för ingenstans. Och det kan ju vara någonting jättebra. Men när man blir hjärtekrossande besviken av att inte alltid nå hela vägen fram är det någonting som är fel. När man får ångest av att slappna av, för att man känner att man istället borde rädda universum, är det någonting som är fel.

Du, jag försöker få mig själv att förstå att det är mer än tillräckligt att bara må okej och att bara vara. Jag försöker få mig själv att förstå att det är jag själv som gör ont i mig själv. Det finns ingen omvärld som jag måste imponera på. Alla andra är nämligen, precis som jag, uppslukade i sina egna världar med sina egna världsbilder och sina egna världsliga problem.

Upp