I CAME TO BERLIN TO HAVE SOME FUN // dag tre och dag fyra

Plötsligt var det en lördagsmorgon i Berlin och jag vaknade upp bredvid granen i Mimmis vardagsrum.

Mitt ögonlock var halvtrasigt efter att jag råkat dansa in i en ölflaska på dansgolvet. Vi kokade väldigt mycket kaffe och funderade på vart vår lördag borde ta vägen.

Till slut försvann vi ut i ett töigt Berlin som var gråare än Sverige i februari. Vi plaskade fram genom Neukölln, Görlitzer Park och Kreuzberg på väg till den enorma Humanabutiken vid Frankfurter Tor.

Och plötsligt var det kväll igen. Givetvis efter att jag hade köpt glittrig sammetströja, miniatyrhäst och inlagd gurka. Matilda och Petra skulle ha inflyttningsfest i sin nya lägenhet. Här ovan ser ni Matilda, Mirjam och Felix.

Petra läste någonting viktigt för sina kära arbetskamrater.

Hade väldigt roligt tillsammans med dessa tre. Maiko är japansk och pluggar tyska, hennes pojkvän är berlinsk och pluggar japanska. Hur fint? Och längst till höger ser ni den helsköna Emily från Chicago som nu bor i Tyskland för att skaffa sig en master.

Fina Hanna, Bea, Maja och okänd tysk person.

Åh åh åh åh åh. Matilda och Mirjam.

Bästa Bobby och bästa Matilda. Så många bästa på en och samma kväll att mitt hjärta började värka.

Ganska många försvann iväg under kvällen, men vi var fortfarande kapabla att skapa ett strålande dansgolv. Det lyssnades på svensk pop och tysk electro. Ovan ser ni Mirjam, Heinz och Tim.


Mirjam (hahaah, så rolig posedans), Tim och Bobby.


Matilda, Mirjam, Lorenz, Heinz och Tim.


Sedan var det dags för mig och Heinz att gå ut på en öljakt som inkluderade linbaneåkande och gungade, många om och men, en och annan halkning, väldigt tvivelaktig tysk grammatik från min sida och någon föreläsning om arkitekturhistoria från hans sida. Så småningom hittade vi ett Späti där vi köpte en back Sternburg, och till slut ramlade vi in i lägenheten igen. Klockan var då alldeles för mycket, men det är ju så tråkigt att gå och lägga sig.

Så lilla gänget satt kvar i köket en stund till. Det dracks ytterligare någon klunk öl och togs ytterligare några trevande danssteg innan klockan var halv åtta på morgonen och det var dags att sova.


Efter knappt två timmar vaknade jag. Verkligheten sipprade in genom persiennerna och utanför täcket kändes världen kall och hård. Jag gick till badrummet för att skvätta vatten i mitt ansikte. Det är någonting visst med dagen efter, hur fin kvällen före än är. Och jag minns att det var under sådana morgnar i Berlin som jag brukade längta hem till Sverige. Jag brukade sakna lugnet, sakna att det här finns en sista buss hem och att en inte borde missa den, sakna att kvällarna tar slut. För i Berlin tar ingenting slut. Någonsin. Allt bara rusar och rusar och rusar och för mig kunde det kännas väldigt svårt att skapa en vardag i en stad där ingenting någonsin känns vardagligt. Och när jag är i Sverige saknar jag givetvis allt det där andra. Varenda liten detalj.

Det var alltså en söndagsmorgon och jag fick kramas hårt och länge och diska glas och borsta igenom håret och ta S-bahntåget hem till Mimmi. Väldigt okej ändå, trots ett inre ”var hör jag egentligen hemma?”-kaos.

Jag klarade inte av att somna och inte av att vara vaken. Till slut åkte vi hem till Moa för att laga en fasligt trevlig morotssoppa med koriander. Ovanför diskbänken hängde en karta över hennes kvarter som någon hade ritat. Jag var tröttast i världen och Matilda tittade förbi för att hejdåkramas. Jag skulle ju nämligen flyga hem till Sverige några timmar senare.


Klockan tio i elva ringde Richard (en brittisk vän som jag lärde känna på Hartnackschule), vi hade båda varit så upptagna att vi inte ens hunnit höra av oss till varandra. Han hade gått på tusen diplomatevenemang och druckit öl flera dagar i sträck för att fira sin fyrtiofyraårsdag. Vi bestämde oss för att hinna träffas trots att det var en söndagskväll och vi båda var dödströtta. Så plötsligt satt vi på en bar och drack veteöl och jägermeister till klockan slog fyra. Vi hann diskutera det tyska språket, film, dykning i Mexiko, svenska leksakskataloger, självförtroende och feminism. Väldigt bra kväll.

Här ovan önskar jag att det fanns en bild på en flygplats och en trött Julia i en södermalmslägenhet. Men istället vaknade jag upp i ett ljust vardagsrum i Berlin. För kanske tredje gången i mitt liv hade jag lyckats försova mig. Trots den färdigpackade väskan och den perfekta alarmtiden och den välplanerade kollektivtrafiksresan och den utskrivna flygbiljetten. Jag måste helt enkelt ha varit alldeles för utmattad. Ganska många timmar senare och tusen kronor fattigare var jag sedan hemma igen. Istället för Ryanair och dödsångest fick jag en finfin extradag i Berlin och en behaglig flygresa med Norwegianair. Pengar är ju i slutändan bara papperslappar, även om det skulle vara skönt att ha några fler papperslappar i fickan.

Nu ska jag sova. Och någon annan dag väldigt snart kanske jag kommer att skriva om hur det har känts att besöka Jönköping över jul i år. Förra året kändes det ju såhär på ett ungefär:

"Medan jag blinkade hann avståndet till då och där förvandlas till ett nu och här. Jag vet inte hur många mil det är som skiljer Jönköping från Berlin men helt plötsligt var det noll igen och helt plötsligt satt jag på buss nummer tre in till stan igen. Baklänges allra längst bak. Jag tittade ut genom bussfönstret utan att se någonting. All min distans i en skrynklig liten hög på golvet. Alla nya kapitel, meningar, konstellationer, människor, mognadsgrader till trots. Du bara står där och ditt hår ser fortfarande likadant ut och vi skrattar fortfarande åt samma skämt och fikar fortfarande på samma café och jag dricker fortfarande inte kaffe. Jag undrar om vi egentligen bara tar sönder varandra för att vi egentligen vill ha någonting mer men inte vågar tro att vi förtjänar det och någonsin kommer att få det. Vårt klarspråk har alltid varit grumligt och det tar så lång tid att säga hejdå för att det är någonting mer än luft som hänger i luften och jag vill bara ha en understruken punkt i fetstil eller en fortsättning med ett lyckligt slut och manchesterbyxor.

Jag åker igen. Ifrån dig men hem. Ännu ett kommatecken och jag är tillbaka i staden där tillvarons tillfällighet gröper stora hål i mig men samtidigt gör mig hel och sakta får distansen mig att domna bort och jag undrar om det är farligt."


Sov så gott.
Upp