I CAME TO BERLIN TO HAVE SOME FUN // dag tre och dag fyra

Plötsligt var det en lördagsmorgon i Berlin och jag vaknade upp bredvid granen i Mimmis vardagsrum.

Mitt ögonlock var halvtrasigt efter att jag råkat dansa in i en ölflaska på dansgolvet. Vi kokade väldigt mycket kaffe och funderade på vart vår lördag borde ta vägen.

Till slut försvann vi ut i ett töigt Berlin som var gråare än Sverige i februari. Vi plaskade fram genom Neukölln, Görlitzer Park och Kreuzberg på väg till den enorma Humanabutiken vid Frankfurter Tor.

Och plötsligt var det kväll igen. Givetvis efter att jag hade köpt glittrig sammetströja, miniatyrhäst och inlagd gurka. Matilda och Petra skulle ha inflyttningsfest i sin nya lägenhet. Här ovan ser ni Matilda, Mirjam och Felix.

Petra läste någonting viktigt för sina kära arbetskamrater.

Hade väldigt roligt tillsammans med dessa tre. Maiko är japansk och pluggar tyska, hennes pojkvän är berlinsk och pluggar japanska. Hur fint? Och längst till höger ser ni den helsköna Emily från Chicago som nu bor i Tyskland för att skaffa sig en master.

Fina Hanna, Bea, Maja och okänd tysk person.

Åh åh åh åh åh. Matilda och Mirjam.

Bästa Bobby och bästa Matilda. Så många bästa på en och samma kväll att mitt hjärta började värka.

Ganska många försvann iväg under kvällen, men vi var fortfarande kapabla att skapa ett strålande dansgolv. Det lyssnades på svensk pop och tysk electro. Ovan ser ni Mirjam, Heinz och Tim.


Mirjam (hahaah, så rolig posedans), Tim och Bobby.


Matilda, Mirjam, Lorenz, Heinz och Tim.


Sedan var det dags för mig och Heinz att gå ut på en öljakt som inkluderade linbaneåkande och gungade, många om och men, en och annan halkning, väldigt tvivelaktig tysk grammatik från min sida och någon föreläsning om arkitekturhistoria från hans sida. Så småningom hittade vi ett Späti där vi köpte en back Sternburg, och till slut ramlade vi in i lägenheten igen. Klockan var då alldeles för mycket, men det är ju så tråkigt att gå och lägga sig.

Så lilla gänget satt kvar i köket en stund till. Det dracks ytterligare någon klunk öl och togs ytterligare några trevande danssteg innan klockan var halv åtta på morgonen och det var dags att sova.


Efter knappt två timmar vaknade jag. Verkligheten sipprade in genom persiennerna och utanför täcket kändes världen kall och hård. Jag gick till badrummet för att skvätta vatten i mitt ansikte. Det är någonting visst med dagen efter, hur fin kvällen före än är. Och jag minns att det var under sådana morgnar i Berlin som jag brukade längta hem till Sverige. Jag brukade sakna lugnet, sakna att det här finns en sista buss hem och att en inte borde missa den, sakna att kvällarna tar slut. För i Berlin tar ingenting slut. Någonsin. Allt bara rusar och rusar och rusar och för mig kunde det kännas väldigt svårt att skapa en vardag i en stad där ingenting någonsin känns vardagligt. Och när jag är i Sverige saknar jag givetvis allt det där andra. Varenda liten detalj.

Det var alltså en söndagsmorgon och jag fick kramas hårt och länge och diska glas och borsta igenom håret och ta S-bahntåget hem till Mimmi. Väldigt okej ändå, trots ett inre ”var hör jag egentligen hemma?”-kaos.

Jag klarade inte av att somna och inte av att vara vaken. Till slut åkte vi hem till Moa för att laga en fasligt trevlig morotssoppa med koriander. Ovanför diskbänken hängde en karta över hennes kvarter som någon hade ritat. Jag var tröttast i världen och Matilda tittade förbi för att hejdåkramas. Jag skulle ju nämligen flyga hem till Sverige några timmar senare.


Klockan tio i elva ringde Richard (en brittisk vän som jag lärde känna på Hartnackschule), vi hade båda varit så upptagna att vi inte ens hunnit höra av oss till varandra. Han hade gått på tusen diplomatevenemang och druckit öl flera dagar i sträck för att fira sin fyrtiofyraårsdag. Vi bestämde oss för att hinna träffas trots att det var en söndagskväll och vi båda var dödströtta. Så plötsligt satt vi på en bar och drack veteöl och jägermeister till klockan slog fyra. Vi hann diskutera det tyska språket, film, dykning i Mexiko, svenska leksakskataloger, självförtroende och feminism. Väldigt bra kväll.

Här ovan önskar jag att det fanns en bild på en flygplats och en trött Julia i en södermalmslägenhet. Men istället vaknade jag upp i ett ljust vardagsrum i Berlin. För kanske tredje gången i mitt liv hade jag lyckats försova mig. Trots den färdigpackade väskan och den perfekta alarmtiden och den välplanerade kollektivtrafiksresan och den utskrivna flygbiljetten. Jag måste helt enkelt ha varit alldeles för utmattad. Ganska många timmar senare och tusen kronor fattigare var jag sedan hemma igen. Istället för Ryanair och dödsångest fick jag en finfin extradag i Berlin och en behaglig flygresa med Norwegianair. Pengar är ju i slutändan bara papperslappar, även om det skulle vara skönt att ha några fler papperslappar i fickan.

Nu ska jag sova. Och någon annan dag väldigt snart kanske jag kommer att skriva om hur det har känts att besöka Jönköping över jul i år. Förra året kändes det ju såhär på ett ungefär:

"Medan jag blinkade hann avståndet till då och där förvandlas till ett nu och här. Jag vet inte hur många mil det är som skiljer Jönköping från Berlin men helt plötsligt var det noll igen och helt plötsligt satt jag på buss nummer tre in till stan igen. Baklänges allra längst bak. Jag tittade ut genom bussfönstret utan att se någonting. All min distans i en skrynklig liten hög på golvet. Alla nya kapitel, meningar, konstellationer, människor, mognadsgrader till trots. Du bara står där och ditt hår ser fortfarande likadant ut och vi skrattar fortfarande åt samma skämt och fikar fortfarande på samma café och jag dricker fortfarande inte kaffe. Jag undrar om vi egentligen bara tar sönder varandra för att vi egentligen vill ha någonting mer men inte vågar tro att vi förtjänar det och någonsin kommer att få det. Vårt klarspråk har alltid varit grumligt och det tar så lång tid att säga hejdå för att det är någonting mer än luft som hänger i luften och jag vill bara ha en understruken punkt i fetstil eller en fortsättning med ett lyckligt slut och manchesterbyxor.

Jag åker igen. Ifrån dig men hem. Ännu ett kommatecken och jag är tillbaka i staden där tillvarons tillfällighet gröper stora hål i mig men samtidigt gör mig hel och sakta får distansen mig att domna bort och jag undrar om det är farligt."


Sov så gott.

I CAME TO BERLIN TO HAVE SOME FUN // dag två och dag tre

Upptagen med att komma hem ifrån Berlin, packa upp, tvätta, städa, packa ner, kritisera texter, fira rebeccas nittonårsdag, hinna med tåg, komma hem till min barndomsstad Jönköping, koka knäck, baka lussekatter, göra polkagristryfflar och lakritstryfflar har jag inte hunnit med att skriva någonting alls här. Men nu kommer dag två och dag tre av min berlinresa.


Torsdag förmiddag och jag tog S-bahntåget hem till Matilda och Petra som flyttat in i en ny lägenhet. Promenerade förbi ett väldigt tråkigt och oberlinigt radhusområde.

Hamnade på Rewe där jag köpte brunchingredienser tillsammans med Mirjam, Bea och Maja (de två sistnämnda hade landat i Berlin kvällen innan).

En liten julgran och fyra ölflaskor som borde användas som adventsljusstake.

Matilda, Maja och Bea.

Bea poserandes med en frukt.

Ett alldeles nyinförskaffat nagellack i nyansen Marshmallow.

Såg väldigt sammanbiten ut, var egentligen fasligt nöjd.

Hos Matilda satt vi länge och pratade om allting och ingenting. Förmiddag blev till eftermiddag blev till kväll. Och sen åkte jag hem till Mimmi, på översta bilden syns även en av hennes två Mitbewohners, nämligen Alfonso. Tillsammans lagade vi en helt perfekt paj med spinat, kallrökt lax och citron. Åh, den blev så god! Resten av kvällen glömde jag totalt bort att fotografera. Då drack jag öl på en fin bar tillsammans med Max och Sofia som också kommer från Jönköping men nu bor i Berlin. Supertrevligt!
Det blev fredagsmorgon och till frukost åt vi turkisk yoghurt med jättemycket nötter och bär. Mina halsmandlar var en aning för stora och jag behövde därför vila. Vi hängde hemma i ruskigt många timmar. Utanför fönstret var det deppigt töväder och inne i lägenheten var det mysigt teväder.


Alfonso var hippetihipp som vanligt, själv befann jag mig mest bara i ett konstant tillstånd av nyvakenhet.

Mimmi visade någonting roligt på datorn innan jag äntligen lyckades ta mig ut för att promenera omkring inne i stan, besöka bokhandlar och få hela Lush sortiment beskrivet för mig på tyska. När jag kom hem igen var det kväll och dags att äta falafel med jordnötssås på Sahara. Sen råkade jag kanske göra hela lägenhetsgolvet glittrigt då det var dags att glitterspraya håret och ta på sig glitterbyxorna. Blingetiblingetibling!

Efter långa S-bahnväntetider och ännu längre U-bahnväntetider kom jag äntligen hem till Mirjams kollektiv i Wedding. Där fanns en Maja, en Matilda, en Bea och en Mirjam. Glitter var temat för kvällen.

Philipp och jag drack fikonlikör.

Suzi och Paul var inte helt villiga att vara med på bild. Fick några "scheiße" och "mann, mann, mann" kastade i min riktning. Men sen så!

Felix och Philipp och den fina glasväggen med ditklistrade Sternburgmärken (billigaste ölen som går att finna). Snygg utsmyckning, eller kanske inte.

Plötsligt befann vi oss i en märklig lokal vid Spree. Där anordnades det något festligt klubbliknande av Humboldtuniversitet. Bobby åt pizza och agerade bartender. Eftersom han och några andra tyska vänner pluggar på Humboldt kunde även vi komma. Inträdet var en euro, och givetvis ingick då en shot i priset. Sen drack vi rom och cola till samma trevliga pris.

Och det skulle ju va tanzen, tanzen, tanzen!

Mimmi, Matilda och Anna.


Badrumsposerande á la Mimmi.

Någon från Humboldtuniversitet tog bilder under kvällen. Kanske var det så att jag kände mig tvungen att samförståndskyssa en tysk person som tyckte om Lars Von Trier och Roy Andersson. Typisch Schwedisch und so weiter.

Och det var dag två och dag tre.

I CAME TO BERLIN TO HAVE SOME FUN /// dag ett

Den tolfte december flög jag till Berlin. Det var en snöig onsdag och ingenstans är soluppgången lika vacker som ovan molnen. Tysk luft igen. Ett bitte och ett danke och hur det låter när S-bahntågens dörrar stängs igen. Vinden i ryggen och att promenera förbi Reuterplatz på väg hem till Pannierstraße och Mimmis famn. Hur många tyska verbböjningar och berlinska gatunamn som hinner glömmas bort på fyra månader. Men också hur snabbt allt det där hittar tillbaka, som om Berlin vore en slags förlängning av min kropp, ett slags någonting som jag nu hör ihop med. Och lite är det nog så, hur fruktansvärt töntigt det än låter. I den där staden gjorde jag liksom livet till mitt alldeles egna, jag tog kontroll och formade om precis hur jag ville.

Plötsligt satt jag alltså hemma i Mimmis kök, överexponerad och överlycklig. Vi drack kaffe och jag var så exalterad att jag pratade i falsett och skrattade hysteriskt. Om ni som läser har tänkt att jag är normal, tänk om.
Jag ville bjuda Mimmi på frukost och tog därför med mig henne till min favoritrestaurang Datscha, ett ryskt ställe som ligger i Friedrichshain.

På Datscha väljer jag alltid att synda, alltså att äta fisk. Önskar att jag inte gjorde så, men behöver ibland få känna dessa fantastiska smaker. På tallriken ser ni: två miniblinis fyllda med färskost och laxkaviar, rostat surdegsbröd med tonfisk-, lök- och dillröra, små bitar av inlagd sill serverade med smetana, en råraka, kallrökt lax med citron och pyttelite sallad, krämig äggröra med dill, pepparrotsröra med lingon. Alltså. Den här frukosten får mig att dö och hamna i något slags välsmakande och ryskt himmelrike. Dessutom kostar den bara åtta euro, och ingår gör även en stor  korg med bröd.
Fruktansvärt mätta och belåtna promenerade vi sedan omkring i Friedrichshain. Hälsokostaffären där Mimmi tidigare brukade jobba besöktes och likaså DM där jag köpte väldigt nödvändiga saker (typ fyra nagellack, en knallblå mascara, ett glittrigt hårspray, ögonskugga, ansiktsrengöring och andra saker som är tusen gånger billigare i Tyskland än i Sverige). Efter att jag gått bärsärkagång på DM tog vi oss till ett litet café i Neukölln för att dricka Milchkaffee och träffa Moa. ALLTSÅ ÅH, JAG VILL KOMBINERA MINA OLIKA LIV OCH ALLTID FÅ UMGÅS MED ALLA MINA VÄNNER.
Det blev mörkt och kväll och jag vet inte hur jag kunde ha kvar någon energi alls i kroppen efter bara två sömntimmar och flygresa och runtpromenerande. Men energi kvar hade jag. Mirjam hade frågat mig om inte jag och Mimmi ville dricka te på kvällen, och visst ville vi det. När vi kom fram insåg jag dock att mina bästa hade bakat en jättefin chokladkaka för att fira min tjugo-år-och-tio-dagar-gammal-dag. Först ropade jag dock något i stil med "AAAHHH, JAG HÅLLER PÅ ATT KISSA PÅ MIG, MIRRE, VI FÅR KRAMAS SNART!" och sprang in på toaletten. Stilfull entré till ett överraskningshäng måste jag säga.
(från vänster:  bobbetibobbetiboo, moa, mirjam, matilda och mimmi. förstår inte vitsen med att ha vänner vars namn inte börjar på m.)


Oshogoshogosho, så fina! Utöver jättegod tjugoårskaka fanns det väldigt mycket likör (berlinsk version av en julkalender, haha). Känner förresten att jag behöver ta upp ett stort dilemma här, vad är er åsikt om smaken av konstgjort körsbär? Jag tycker nämligen att det är en helt fantastisk smak, men mina vänner kände sig inte lika benägna att hålla med.

Bobby gav mig veteöl och hårda kramar i present, ahh, hela hösten har jag saknat honom alldeles för mycket! Efter två svepta öl tog vi oss till Jatz Bar för prat och mojito. Fruktansvärt bra första kväll, och redan halv två fick jag somna i soffan i Mimmis vardagsrum.

Upp