Kanske såg hon galen ut, den där flickan i en mintgrön parkas.


En dag som efter lunchtid mest har gått i gråskalor. Det är mycket gråskalor ibland (men varför nu, jag var väl glad, jag är väl glad?). De där olika nyanserna av grått och svart som försvinner in i varandra och suddas ut till ett enda stort töcken. Jag tänkte att jag kanske bara behövde andas, men de friska andetagen blandades med cigarettrök och avgaser. Luften smakade smuts. Jag tänkte att jag skulle lägga märke till våren runt omkring mig. Snödroppar, ljumma vindar, fiskmåsar och en blå himmel. Vindar brukar föra med sig förhoppningar, men idag bara cigarettrök och avgaser. Cigarettrök och avgaser. Cigarettrök och avgaser. Mina ögon var blinda för våren och såg bara gråa gatstenar och likgiltiga ansikten.

Så jag flydde. Flydde till min fristad. Flydde till min fristad iförd en enorm mintgrön parkas som mest kändes som en tvångströja. Jag hann tänka något flyktigt positivt, vilken praktiskt jacka! Fungerar både som ett skyddande skal mot omvärlden och som en tvångströja. Jag skriver, skriver, skriver i min fristad, uppe på mitt parkeringshus.

Vindarna bär återigen på förhoppningar, de känns friska. De smeker mitt hår som inte längre är fångat under min basker. Tvångströjan är uppknäppt och vindarna är friska. Ut på parkeringshusets tak kommer en alkis, bryter förtrollningen, skräms när han får syn på mig och är borta med vinden lika snabbt som han kom. Kanske såg hon galen ut, den där flickan i en mintgrön parkas. Jag ser på mig själv utifrån, svävar förbi.

- Nu vet jag vilket mitt favoritparkeringshus är, tänker jag.
- Min penna är sådär magiskt dimblå, hinner jag också tänka, innan det återigen är dags att fylla lungorna med smutsfylld vårluft.

färglägg min tillvaro




Med risk för att låta klyschig eller som en dagisfröken som pekar med sin pekpinne, ska jag nu skriva lite. Alla människor är fina och unika och ingen är perfekt. Alla har både bra sidor och dåliga sidor, och nästan alla hatar något med sig själva. Man kan tycka att man inte riktigt räcker till, att man alltid säger fel saker och att man är den tristaste och mest ointressanta människan i världen. Man kanske inte tror att någon tycker om en, och ibland känns det som att man har hela världen emot sig. Jag pratar inte alltid öppet om problem och använder mig ibland av någon slags glad fasad för att slippa folks sympatier. Jag tycker att det är jobbigt när folk tycker synd om mig, och jag tänker nästan alltid att det finns någon som har det värre. Jag gillar inte mitt leende, tänderna är skeva och för få, och leendet är snett. Jag ogillar mina fötter, tårna är för långa och hela fötterna ser beniga ut. Jag ogillar mycket med mig själv, men tycker om annat. Jag är allmänbildad och har alltid haft lätt för saker, jag är alltid sann mot mig själv och har många vänner som jag gillar och som gillar mig. Alla är vi olika, och alltid hatar man något med sig själv. En sak är iallafall säker, man slutar aldrig att förändras, och om jag är samma jag om fem år som jag är nu, så är jag nog död.

p.s. Det är inte varje dag man får en goodiebag från Björn Borg tänkte jag och drog på mig det ack, så häftiga svettbandet. Goodiebagen är ett fint pris som jag vann i en liten skrivtävling i februari, tack Kajsa(http://aenigma.blogg.se/) och Miriam(http://blog.bjornborg.com/). Den innehöll fina saker, såsom tre par trosor, en "I love Bjorn Borg"-tröja, ett svettband, ett nyckelband, ett hjärtformat usb-minne och en cd med endast kärlekslåtar.

Jag vill citera Hellström, men det känns menlöst, för hans citat är från Taube och Vreeswijk





Det var en fin dag egentligen. Dagen då vi inte riktigt visste var vattnet mötte himlen. Dagen då allt var lite diffust och gick i gråskalor. Man kan omtolka och tänka igenom allt som vi har sagt, allt som kanske borde ha sagts, men saker blir inte tydligare för det. Jag bara sitter här för att undvika mina läxor. Jag har blivit riktigt bra på det, på att undvika mina läxor alltså. Ingenting blir gjort, men jag vet att jag egentligen inte behöver göra något, allting i läxform är för lätt. Och allting som inte är i läxform är för svårt, för krångligt, för komplicerat.

Upp