mis preciosos

Jag aaaaaaavlider. Ja. Precis så känns det just nu. Inatt ska jag inte sova. Inatt ska jag klunka earl of organic, tugga marabou helnöt och skriva tills mina fingrar går av. Så jag behöver peppas. Jag behöver titta in här varannan minut och se att någon har berättat sin livshistoria eller länkat sin favoritlåt på spotify eller skrivit ett peppande ”heja superjulia!”. Snälla. Jag ber er. Sen, alldeles snart, alldeles när som helst, kommer jag att kasta ut somriga fotografier åt höger och vänster och publicera inlägg om allt det där som sprängs under huden. Ja. Precis så. Skriv vadsomhelst. Tack. Puss.

sista apriltorsdagen tvåtusenelva



Livet just nu är inget liv. Alls. Vartenda andetag drar jag in i mina lungor genom dammet bakom de nerdragna rullgardinerna i mitt tonårsrum. I nästan en hel vecka har jag vaknat hostande 03.30, bara kunnat andas genom munnen och varit ännu hetare än vanligt (hög nivå på det skämtet, Julia). Någonstans längs vägen, mellan nysningarna, tappade jag sans och vett och förmågan att socialisera med andra människor. I tisdags bara dog jag. I skolan. Bara dog. Inte av febern utan av den tolvårighet och bendarrighet som jag trodde att jag hade vuxit ifrån. Människor blir så vackra på våren. Och när man väl har satt någon högst upp på en piedestal är det så svårt att sparka ner dem därifrån igen. Hur mycket man än vill och borde.

När jag under påsken försökte sova bort, eller bara blunda bort, allt det fysiskt onda och psykiskt onda slog körsbärsträden ut. Jag var inte där. Ännu har inte mitt favoritmagnoliaträd börjat blomma. Det ska jag inte missa. För på något vis känns det liksom alltid som att det är någonting man missar. ”Jag måste dit, för tänk om, tänk om någonting faktiskt händer”. Det handlar om någon slags otålighet och rastlöshet, en tro på att gräset alltid är en liten aning grönare en liten aning längre bort och att fantastiska saker alltid sker precis utanför ens synfält. Oftast gör dem inte det. Men ibland. Och på grund av det där vaga iblandet går jag till samma ställe varje helg. ”Ikväll kommer någonting att hända, jag känner det på mig, jag känner det verkligen, jag lovar”. Men det blev inte särskilt bra när saker faktiskt hände. Det blir inte alltid det. Det var en lördagsnatt och allt jag nu har kvar är ett märkligt ljudklipp i min telefon. Jaha. Antiklimax.

Dem senaste dagarnas soldyrkan har skett utanför mitt tonårsrums väggar. Jag var inte där, det skedde bortanför min feberdimma. Men nu deltar jag åtminstone i den kollektiva ångest som alla samhällstreor på Per Brahegymnasiet tycks vada runt i. Vissa drunknar. Det handlar om projektarbetet. Det handlar om projektrapporten. Det handlar om att jag under vartenda lov under hela årskurs tre har skrivitskrivitskrivit. Det handlar om att få min förmåga i mitt största intresse kritiskt granskad. Det handlar om att sitta framför min grovsopsfyndade laptop med dittejpad skärm. Det handlar om att i timme efter timme efter timme sitta och stirra på samma worddokument och liksom frustrerat försöka projicera fram fina formuleringar. Det handlar om att lyssna på Veronica Maggios nya skiva på repeat. Det handlar om att tycka att ingenting man skriver någonsin blir bra nog. När det kommer till att skriva kan jag aldrig bli färdig. Men nu måste jag verkligen färdigställa, nöja mig istället för att bli nöjd. Och då är det inte särskilt intelligent att skriva ett långt och låtsasfilosofiskt blogginlägg, HEJ PROJEKTRAPPORTEN!

Upp och ner. Hit och dit. Huller om buller. Svart och vitt. Högt och lågt. Ni vet KonTrAstErnA, dem som man ibland jagar efter, dem som man ibland hatar mer än vintermörkret och busslasket i februari. Instabil och halvgalen är två ord som väl beskriver mig och mitt mående under dem senaste veckorna. Att i samma telefonsamtal, som varar i femton minuter, hinna få in både ååååååångest och helveeeete vad underbart det ska bli att ta studenten och jag vill dö och om det inte går bra för oss, vem ska det då gå bra för och varför är han så jävla fin för och varför är jag dum i huvudet och fattar du att det nästan är soooommar. Den saliga blandningen av cynism och naivitet i ett samtal mellan två idealister/realister/optimister/pessimister.

Vart jag ville komma någonstans i det här blogginlägget är fortfarande en aning oklart/väldigt oklart. Just nu vet jag bara att jag verkligen måste fortsätta skriva på min projektrapport/stirra på mitt worddokument. Eller jag vet en sak till. Jag vet att jag verkligen är urusel på de och dem, det är så himla pinsamt, kan inte någon ge mig en grammatiklektion?

respons på några kommentarer (från er allra ödmjukaste julia)


åh snälla kan du inte börja turnera? please? en liten sverigeturnering?
Gärna! Finansierar du så kommer jag garanterat. Jag vill ha iskall perrier, kallrökt lax och never stop i min minst tjugo kvadratmeter stora loge. Dessutom vill jag ha ett bra mikrofonstativ, de brukar alltid vara urusla när jag ska läsa. Fixar du allt detta kan jag skriva en dikt till dig personligen raring, vad vill du att den ska handla om?

skulle du inte kunna berätta hur du redigerar dina bilder? himla fint.
När fotona är fint redigerade, typ som fotona i detta inlägg, har jag lyckats låna min brors betydligt snabbare och betydligt mer välfungerande dator. Där har jag möjligheten att pilla i photoshop. Ganska ofta använder jag mig då av olika typer av actions (googla photoshop actions + den känsla du eftersträvar, till exempel vintage) för att mina kunskaper är väldigt begränsade och jag aldrig kan öva på min egen dator som tar ungefär 10 minuter att få igång och aldrig skulle kunna klara av ett så avancerat program. Annars brukar jag mest använda mig av picnik.com för att ändra saker som kontrast, ljusstyrka, mättnad m.m. och addera vissa effekter.

jag spyr vad bra du är
Alltså, det är ju så obehagligt att spy. Så snälla, gör det inte.

Jag heter Claes-Göran Olofsson och jag måste skaffa fram pengar, så snälla snälla snälla...
skänk en valfri summa pengar till detta kontonummer 8169-5,914 844 158-8
Eller så gör jag inte det Claes-Göran. INTE. Du kan ju alltid skänka några tusenlappar till en fattig gymnasieelev som inte riktigt har råd att ta körkort och dessutom inte tycks få ett jobb. Sen är jag sugen på Sydamerika också. Tack på förhand Classe.

Jag var i jönköping i helgen och spelade innebandy. Jag kollade runt i alla hörn av mataffärer och torg för att där kanske du skulle befinna dig. Men det gjorde du inte. I vanliga fall håller jag till i småstaden Kungsbacka. Och jag tycker du verkar cool.
Jag är cool, hur cool som helst faktiskt. Jag rekommenderar att du letar efter mig på hemköp, på parkeringshustak, på per brahegymnasiet, på café more coffee eller på bongo. Det är bara där jag befinner mig. Ah, uppmuntran till stalkerbeteende.

Din blogg känns så vintrig nu. Kan du inte snälla rara skriva lite om hur våren läker sår och obesvarad kärlek?
Läker våren sår då? Blommar kärleken när trädkronorna gör det? Jag skulle skriva om det om jag verkligen trodde på det, och ibland gör jag ju det, och då märks det i mina texter. När solen dyker upp i mars/april så blir alla människor helt plötsligt så mycket vackrare och så mycket snällare och så mycket gladare och så mycket mer tillmötesgående. Det tror jag verkligen på. Och då finns det så mycket som börjar blomma. Verkligen. Och obesvarad kärlek är just precis vad uttrycket försöker förmedla: inte besvarad, inte ömsesidig. Och det klarar inte ens sköra hjärta av hur länge som helst och till slut måste det därför bli bättre. En dag blir det bättre. Och mitt i allt det där vidriga och obesvarade som bara skaver sönder måste man komma ihåg hur mycket fint man förtjänar och att en person som inte fattar hur magiskt man är ändå inte är någonting att ha. Djupa sår läks och gamla sår rivs upp och vissa sår försvinner och nya sår skapas. Så kommer det att fortsätta hela livet. Och visst vill man bara känna att man är fullkomligt hel, men jag tror aldrig att man gör det, och det är såren som får oss att känna att vi lever.

vad fint Julia. Det gör verkligen ont att tänka så.
Jag tror att varje dag som gått saknar oss. För vi var aldrig riktigt där.
Den här kommentaren skrev en vän till mig. Jag vet inget bättre än alla hennes poetiska citat när saker och ting känns obotligt grå. När jag mådde dåligt och satt jämte henne i skolans bibliotek sa hon "den här, Julia, den här ska du lyssna på" och tryckte på play. Det var Bruno K Öijer som läste att väggen stirrade tillbaks. En annan dag satt vi också i skolans bibliotek. Alla människor runt omkring oss var tysta och vi kommunicerade genom att skriva varannan mening i ett worddokument på en laptop. "Julia för i helvete, han sökte en kvinna och fann en själ, han är besviken."
Upp