om att komma över

Jag bor i Sveriges huvudstad nu, i den lilla lägenheten vid Hornstull med hålen i väggarna och ösregnet utanför fönstren. När det har öst för ihärdigt för länge flyter fimparna omkring på plåtslagarnas tak. När det har öst för ihärdigt för länge kommer solen igen, har jag hört.

Två sängar har jag. Den med kartan i taket och jag når hela världen om jag bara lägger mig ned på rygg och låtsas cykla. Inte hela världen framför mina fötter, istället hela världen under mina fötter. Den andra sängen mäter nittio ensamcentimeter i bredd och brukade stå i hörnet av allt det bruntapetserade i Jönköping. Tillsammans har vi redan hunnit Stockholmsgråtaosstillsömns, Stockholmsskratta, Stockholmsvakna, Stockholmstystnadslyssna. Men det är ju aldrig riktigt tyst här och Karlavagnen syntes bättre från mitt sovrumsfönster i Berlin.

Här bor jag nu. På lördag är det min och Hornsgatans treveckorsdag. Hornsgatan stormar i mig, jag i hen, det hela smakar skräckblandad förtjusning och sötsur bitterljuvhet. Hen säger att jag måste tränga bort min gamla älskarinna Berlin från huvudet, jag försöker förklara att det inte är så lätt, att vad jag och Berlin hade var någonting äkta, någonting innerligt. Hornsgatan och jag promenerar på varandras nerver och tvingas ständigt tre steg tillbaka, men varje dag blir vi åtminstone lite bättre på att stryka varandra medhårs och medgats. Egentligen är det nog inte ens varandra vi har problem med, snarare världen i allmänhet och det ständiga innerkaoset i synnerhet.

Även tidigare har jag lämnat någon för en annan. Men att lämna Jönköping för Berlin gav mig inga fantomsmärtor, ingen tillbakalängtan, ingen nästanånger. Separationen var knappt ens ett val, mer en självklar nödvändighet. Sista droppen hade för längesedan avdunstat från skrivbordet. Med egna händer och eget jävla anamma byggde jag sedan upp en verklighet som bara var min min min. Och i den lärde jag känna människor helt utifrån mig själv, jag var inte sedan tidigare placerad i fack och sammanhang, det var bara jag, och ingenting har lärt mig lika mycket som det. När jag nu lämnade Berlin för Stockholm var situationen en annan. Jag lämnade mitt första egenbyggda universum för ett annat, osäkrare, sådant. Nu kunde allt inte bara bli bättre, kanske sämre, definitivt annorlunda. Visst ville jag flytta, visst var jag redo, visst var det dags. Men acklimatiseringen måste få ta tid. Jag måste ibland få utbrista ”genau” mitt i en mening utan att en enda svensk förstår mig, jag måste ibland få gå längs Hornsgatan med ont i magen trots fina skrivarlinjen och fina lägenheten. Just nu måste jag få vara hög och låg, skratta hysteriskt och gråta hysteriskare. Kanske flyttar jag tillbaka någon dag, eller kanske hamnar jag i en annan stad i ett annat land någon annanstans.




(Jag vill börja publicera ordentligt här igen, min lägenhet är dock väldigt internetbefriad och jag har för tillfället inte riktigt råd att åtgärda det problemet. Men visst finns det märkliga, nyskrivna texter som ni ska få läsa. Och visst finns det fotografier av lilla lägenheten i smekande eftermiddagssol som jag vill visa er. Men mer om det någon annan dag. Hej. Nu är jag tillbaka. Jag har saknat er.)

plötsligt ingenting alls

Två veckor och två dagar kvar av Berlin (och spätkaufsöl i någon park och soluppgångspromenader över Warschauerbrücke och buss 194 till Pflügerstraße och för många frukosttimmar på Datscha) blir plötsligt inga veckor och inga dagar alls. Jag ligger på nattåget hem/bort och gråter tysta tårar när Gesundbrunnen och Pankow flimrar förbi utanför tågfönstret för sista gången. Det är tårar av bitterljuvhet och gladledsamhet. Allt är mörkt och alla pratar ett språk som inte längre känns lika bekant. Jag stavar fel till spenat och bestick och slänger in ordet genau i varje svar jag ger någon. När vi byter tåg på Malmö centralstation inser jag att jag inte alls fattar vad skånska barn säger, men vem gör egentligen det? Allt luktar så rent och baguetten jag köper smakar så gott. På den allmänna toaletten saknar jag graffitin och i mataffären ryggar jag tillbaka av de höga priserna. När tåget rör sig igenom djupa granskogar och vildvuxna ängar och förbi röda trähus med vita knutar kan jag inte avgöra om jag har varit borta ifrån mitt Småland ett halvt liv eller en halv dag.

När jag kommer hem till mitt gamla tonårsrum i Jönköping luktar allt precis som förut. De bruna tapeterna är fortfarande lika bruna och de blåtonade fotografierna fortfarande lika blåtonade och landskapet utanför fönstret fortfarande lika plågsamt vacker. Min mamma är mer saknig och solbränd och kramas hårdare och i min brors rum står en gammal LP-spelare och några fåtöljer istället för alla hans möbler.

Det var dags för mig att lämna Berlin. Jag ville inte vara kvar på det vis som jag var där. Visst är det så att inga dagar har känts mer magiska och visst är det så att luften aldrig har vibrerat lika tydligt under mina vingar och visst är det så att inga hundar är nöjdare än hundarna i Friedrichshain och visst är det så att jag ibland kommer att sakna varenda kullersten med varenda millimeter av min kropp. Men visst är det också så att jag kände mig färdig och redo och klar. Jag kommer att sakna. Det kommer att göra ont. Men det kommer också att kännas fint och lurvigt. Det kommer att vara vetskapen om att jag kastade mig ut helhjärtat och vågade fullständigt och därför fick uppleva allt det där jag ville uppleva och så mycket mer därtill. Jag fick lära mig att det inte behöver vara så jäkla komplicerat, eller åtminstone inte omöjligt, att flytta till en plats man aldrig tidigare har besökt och sedan skapa sig en tillvaro där. Även när saker gick käpprätt åt helvete tjänade de något slags syfte. De lärde mig någonting. Kanske. Hoppas jag. Men ibland ingenting alls. Jag gjorde fel och fel och fel och rätt och fel och fel och rätt och fel mest hela tiden. Men allt det där tragikomiska blir ju åtminstone någonting att fylla böckerna med (skrattar högt för mig själv).

Jag har lärt mig otroligt mycket om hur jag fungerar och vad som inte fungerar. Jag har lärt mig att ta det riktigt lugnt och känna att det är okej. Jag har förstått i hur stor utsträckning jag alldeles själv kan välja vad som ska spela roll i mitt liv. Rent konkret har jag lärt känna en ny stad, lärt mig ett nytt språk och lärt mig ett nytt yrke. Jag har träffat människor som jag älskar något enormt och som jag har lärt mig väldigt mycket viktigt av. Jag har träffat människor som jag inte alls tycker om som har lärt mig ännu mer. Genom min språkskola har min förståelse för hur våra olika uppväxter och traditioner formar oss som människor vuxit. Jag har förstått hur mycket Sverige skiljer sig från andra länder och det har blivit en ännu klarare självklarhet att i olika sammanhang klargöra att jag är feminist. Jag har fortfarande inte mött en enda tysk som kallar sig för feminist, jag har fortfarande inte mött en enda tysk som inte beskriver olika företeelser som tjejiga eller killiga.

Berlin har varit bra för mig. Hur bra som helst faktiskt. Men just nu kan jag bara fokusera på kramar med vänner, dillchips, skogen utanför ytterdörren, kvällens utgång på Bongo (snälla säg att jag har skaffat mer distans sedan i vintras), min stundande Stockholmsflytt, de fantastiska jönköpingianska second hand-fynd som jag redan har gjort (salladsbestick i teak från femtiotalet, nio trasmattor, tjockbottnade kastruller, kökshanddukar i linne med broderade initialer, tallrikar från Rörstrand, Gustavsberg och Gefle), nattbad i Vättern, frukostar på balkongen och sommardoften som ständigt hänger i luften.

Två veckor och två dagar kvar av Berlin blir plötsligt ingenting alls. Ibland hinner det hända så mycket på två veckor och två dagar. Det är händelseförloppen i mellanrummen, allt det som sker när man tittar någon annanstans, allt det som händer när man inte förväntar.

en händelse
Och vi träffas på tågspåret som löper förbi precis utanför din lägenhet. Du bär en vit t-shirt och en ny frisyr. Mitt hår har vuxit sju centimeter sedan vi senast sågs. Du röker ännu en cigarett, tänder den med din tändare som jag vet är grön för jag såg det tidigare men nu har det blivit för mörkt för att se. Du röker din cigarett och jag undrar varför jag någonsin ville ha dina händer vid mitt ryggslut och dina ögon tittandes djupt in i mina och det är bara just precis så och jag säger hejdå och andas ut för att allt är avklarat och förbi och det är så förbannat skönt att lämna allt här borta utan minsta tillstymmelse till ett frågetecken. Du var en räddning när jag var svag, och det var allt.

en annan händelse
Du frågar vilken parfym jag använder, säger att jag luktar nytvättat. Jag tänker att dina läppar ser mjuka ut, säger ingenting. Det är en början på ett någonting och det är väldigt längesen ett någonting kändes så fint och vi ska träffas i Stockholm har vi sagt.

Två veckor och två dagar i Berlin blir plötsligt ingenting alls och nu sitter jag här. Ohhboy prioriteras inte för tillfället, men jag återkommer alltid.

Upp