ser du hur jag glittrar?

Och varje gång jag sätter mig ner för att skriva ett blogginlägg känner jag en gnagande redovisningsplikt, en längtan efter att kunna och hinna skriva ALLT. För här samlas ju nästan enbart det som händer i mig när mörkret flyttar in, medan det som sker mellan raderna går förlorat. Orden kommer aldrig någonsin att göra verkligheten rättvisa, men egentligen är det väl precis så jag vill att det ska vara. Här kommer några fragment i punktform, spridda ögonblick, en känsla, någonting att ta på.


X
Mina ögonlock är svullna (lämna mig inte på det här viset, det är ju inte du som ska känna tvåsamhetsklaustrofobi, det är ju alltid jag som gör det, du sa ju att det smakade som att komma hem när du kysste mig, varför känner jag så här mycket helt plötsligt, det här var ju ingenting alls alldeles nyss, varför går du ifrån mig). Mina ögonlock är silverglittriga (ett försök att måla över paniktårarna, sömnbristen, måla bort dig, titta, ser du hur jag glittrar, ser du att jag har full kontroll över mitt eget liv).



XX
Reeperbahn Festival, Hamburg, Tyskland. Förstärkare, pedalbord, gitarr. Vi går högst upp i lägenhetshus och längst in i studios och alltid backstage och jag kan låtsas att jag är någon som jag inte är, visa upp det där artistbandet, få ännu en gratis öl. När Adnas röst når in i mig förstår jag hur skör jag är, hur ont väldigt mycket gör, hur fantastisk musik hon skapar. Vi somnar i vårt vita hotellrum, himlen är ständigt klarblå, hotellfrukosten står uppdukad.

Och hur allt också kändes:

Reeperbahn är en bred boulevard som kantas av smuts och neon. Det finns inga palmer, bara glesa lövträd. Reeperbahn är cigarettrök som ångar upp från asfalten, trafik som har varken början eller slut. Halvfabrikatsrestaurangernas uteserveringar flyter fram över trottoarerna. Svettiga män i långa rader. Hur de flyter fram över trottoarerna. Här går allt att köpa. Här är allt tillåtet. En hamburgare som heter Orgasmus? Ett knull för 39 euro? Reeperbahn är en gata där sexleksaksaffärerna finns bredvid bordellerna, där utforskandet av den egna sexualiteten finns bredvid organiserad våldtäkt. När jag om nätterna ser mansflockarna dra omkring, då vill jag skrika och spy och gråta och köpa en häcksax.


XXX
Allt som kan skrivas om hösten har redan blivit skrivet. Men låt mig skriva det igen. Låt mig berätta om hur det här är en årstid då all mat beskrivs som mustig, en årstid då trädkronornas prassel låter precis som Norah Jones, en årstid för djupandning och tedrickning, en årstid då supernäpna lilla jag bär basker och alla ekollon likaså (viktig länk).

Det är en söndag då min insida är grå och hipstermatmarknaden Neue Heimat föräras med min närvaro. Besökarna sitter i rad på lastpallar, dricker finvin och röker fulcigaretter. I en av industrilokalerna spelar ett liveband så vilt att eventuella sotarmössor skulle kunna råka falla av. Gulbrunt lövprassel faller till marken, på min högra sida finns Elsa, luften smakar långkok och avancerade hamburgare, på min vänstra sida finns Rebecca. Jag äter Käsespätzle och dricker närproducerad öl, vi drar några danssteg till tidigare nämnda liveband (FÖR BRA!), vi pratar om allt som har hänt och inte hänt sedan vi senast sågs.

När jag går hem så gör jag det genom Friedrichshain, området som var mitt allra första hemma i Berlin. Ovanför husfasaderna syns mörkgråa och guldglittriga himmelsfläckar. Utanför ett Spätkauf passerar jag fyra personer i klassisk, helsvart klubbmundering. Berghain och söndagsdans, antar jag. Den lilla gatan Knorrpromenade är lika klätterväxtsslängig som alltid. Hundarna jagar bollar och pinnar och luft på Simplonplatz. Originalen hänger utanför det förrådsliknande kneipet som är så berlinskt och så deras att jag aldrig skulle komma på tanken att inkräkta. På Sonntagstraße går jag förbi restaurangen där jag arbetade som servitris tvåtusentolv. Pizzabagarna är alla utbytta, känslan densamma. Det dricks Sternburg på Annemirl-Bauer-Platz. Göllegöllmänniskor hånglar. Alla dessa förälskade senapsgula vinröda jävla kärlekspar.

Och så står jag till slut på Ostkreuz S-bahnstation, en plats som smakar stål och glas. Skymningshimlen är uppbyggd av mjukglass och Club Mate. Dagens sista solstrålar tränger sig igenom ett metallgaller, faller på en hund, målar den guldrandig. En len känsla börjar kittla längs mina armar, den tränger in under min hud, bygger bo i magen. Den här staden alltså, kanske kommer min nyförälskelse aldrig att bli gammal.


XXXX
På språkskolan har vi en vikarie som är så to die for att det finns en stor risk att jag kommer att avlida. Han är inte så vacker att jag misstänker att någon har redigerat honom i Photoshop. Men den där blicken som rycker tag i och välter omkull och gör knän skakiga, den där munnen som ständigt skrattar finurligt, den där rösten som dryper av sarkasm mest hela tiden. Jag vill använda skittöntiga ord för att beskriva honom. Typ: pojknacke skulderblad nyckelben. Skärpning. Fokus på zweiteilige Satzverbindungen. Fokus på det där födelsemärket under hans vänstra öga. Skärpning. Fokus på Adjektive mit präpositionalem Kasus.

DAGS ATT RÖSTA ROSA // LÅT OSS SKRIVA HISTORIA



Precis som Jennifer valde att uttrycka det alldeles nyss: idag skriver vi historia. När jag bara vill gråta på grund av världens
jävliga tillstånd, börjar jag tänka på Feministiskt Initiativ och känner genast någonting rosaglittrigt bubbla genom kroppen.

En annan värld är möjlig! Rösta rosa! Tillsammans kan vi gå hur långt som helst!

regeringsskifte och feministisk revolution, tack

Jag har försökt skriva den här texten i flera veckor nu, men inte ens nästan lyckats. För var jag än börjar skriva och var jag än slutar så känns det som att jag inte kan uttrycka allt det som jag tänker på. Imorgon är det val och jag är fullkomligt livrädd. Världen känns på många vis totalt empatibefriad och åt helvete. Jag känner Weltschmerz in absurdum, börjar gråta och klarar ibland inte av att göra någonting alls för att jag så gärna vill göra allt.

Men det hjälper inte att jag gråter, det är annat som måste göras. Vi måste prata om allt det som gör ont, vi måste slå tillbaka. Och det gör vi. För mitt i all jävla rasism, sexism, homofobi, transfobi, funkfobi, egoism och kvinnohat går det också att finna någonting annat. Det går att finna vackra och starka motkrafter. Människor som ser till att rasister och nazister inte får sprida sitt budskap på svenska gator och torg. Människor som skriver debattartiklar och krönikor om att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt och allmänt vidrigt parti, trots att deras företrädare har skaffat sig dyrare kostymer. Människor som driver grymma feministiska bloggar och sätter ord på allt det där som är så internaliserat att en inte ens ser på det som problem. Människor som säger ifrån när någon i deras närhet slentrianskämtar sexistiskt eller rasistiskt. Människor som inte bryr sig om hur många hundralappar som finns kvar i den egna plånboken i slutet av månaden, utan istället väljer att rösta på ett parti som kämpar för ett Sverige där vi inte sparkar på dem som redan ligger ner.

För några dagar sedan åkte jag till den svenska ambassaden i Berlin för att rösta i mitt första riksdagsval någonsin. Min röst föll på Feministiskt Initiativ. Jag tycker inte att det finns något parti i Sverige som är fulländat, men jag tycker att det finns några få partier som fungerar som livsviktiga verktyg i vår strävan efter en bättre värld. Mitt hjärta är rödare än F!:s politik, det sitter längre åt vänster. Men F! är ett av dessa verktyg som jag pratar om, ett parti som verkligen kommer att förändra debattklimatet, ett parti som kommer att se till att feminismen blir någonting som alltid inkluderas i alla politiska analyser och sipprar in i alla olika sakfrågor. För mig kunde det inte ha blivit en röst på något annat parti i det här riksdagsvalet, jag vill se vad som händer om F! kommer in i riksdagen, jag vill veta hur långt de kan gå. Dessutom tror jag i detta skede att en röst på F! ytterligare ökar chanserna för ett regeringsskifte, någonting som jag inte skulle överleva utan.

Jag hoppas innerligt att ni imorgon röstar med era hjärtan, att ni väljer bort Sverigedemokraterna och utnyttjar er rösträtt till att skapa ett mjukare och mer empatiskt Sverige.

Upp